Hej!

Det här är extremt jobbigt att skriva.  Men jag tror det här är bra för mig, att på något sätt skriva av mig och det känns bra att visa hela bilden av människorna jag har träffat i Tanzania. Det här har funnits inom mig en längre tid och det kanske är dags att berätta om det innan det äter upp mig. Det är först när man vågar prata om saker som man ibland kan ta makten över något som är jobbigt – och det är det jag gör nu.

För några veckor sedan fick jag ett meddelande av ägaren till barnhemmet där han beskrev alla anledningar till varför hon är sparkad, och att hon ljugit om saker. Vissa grejer tror jag inte på och eftersom han avslutade hela meddelandet men typ “skänk pengar till mig” så tror jag han självklart så gör han det inte direkt för att berätta sanningen.

Men vissa saker har han kanske rätt om för det är saker som jag själv har tänkt på.  Det är ju därför jag hela tiden gått på min egen magkänsla när jag försökte lista ut vad som är rätt och fel. Oavsett om jag gjort saker för någon så har det hela tiden vart jag. Oavsett om jag tagit information från någon som kanske ha andra motiv så är det alltid jag som har tagit ett beslut och analyserat den informationen jag har fått. Ingen har tagit beslut åt mig. Jag litade på mig själv att jag skulle ta rätt beslut och inte påverkas av någon annan. I efterhand kan jag också se att jag verkligen följde min egen väg, även om jag var tvungen att luta mig mot andra för att kunna få information.

Det var dock en mening i meddelandet som gjorde att jag bara ville sjunka ner i jorden och det var att hon fick sparken för att hon slog barnen. Jag är inte förvånad för det är normalt i Tanzania. I skolan så är det helt normalt att barn blir slagna. Det är fruktansvärt. Det är sorgligt. Att få veta att barn jag tycker om, som var mitt ljus i Tanzania, blir disciplinerad på det sättet är en fruktansvärd känsla.

Jag kommer aldrig försvara henne för det hon eventuellt gjort mot barnen. Aldrig någonsin. Men jag kommer heller inte glömma hur hon ställde upp för barnen – också. Att hon kanske inte visste bättre. Att det är en metod i Tanzania som är så vanlig att man bara gör det. Det finns inga förbud mot att aga barn, tvärtom, det är helt normalt i kommunala skolor. Så normalt att man är tillåten att göra det och man får lära sig hur man gör det på bästa sätt på vissa lärarutbildningar i Tanzania.

Det är så himla lätt att komma från ett liv i trygghet och säga att hon gjort fel av princip. Att det var dåligt av henne att på något sätt försökts utnyttja mig, även om det handlar om typ 50 kronor. Men jag tror verkligen inte det är så enkelt. Vi har det så himla, himla bra här och jag tror vi många gånger aldrig kan förstå vad vi som människor kan göra mot varann om vi lever otrygga liv. Om man inte vet om man ska ha råd med mat nästa månad. Eller om man ens har någonstans att bo. Hur mycket hon än genuint tyckte om mig och visade det så kommer jag aldrig kunna hjälpa henne ur fattigdom, det är endast henne själv, och ibland måste man bara göra vad man kan för att överleva och känna sig trygg. Jag var en möjlighet för henne, hur mycket hon genuint tyckte om mig så var jag en möjlighet som hon inte kunde ignorera.

Om, det var ombytta roller så tror jag inte jag skulle kunna ignorera det faktumet heller.

Det är också så himla lätt att säga att hon är en hemsk människa som kanske har använt aga mot barnen. Vilket det också är, det är så himla hemskt. Tro mig, jag tycker det här är fruktansvärt. Men samtidigt, får vi inte glömma att det är väldigt många människor vi skulle tycka är hemska människor i ett land där barnaga är normaliserat och kan utföras av vem som helst. För det är okej och man inte vet bättre. Det är strukturen i samhället som måste förändras.

Om det är något jag tar med mig från den här tiden och tiden efter jag kommit hem är att det finns mörker och ljus i oss alla. Ibland kan omständigheter och faktum att vi inte vet bättre göra så det mörka tar mer plats än det ljusa. Men det betyder inte att det ljusa inte finns där och att man inte får minnas de ljusa stunderna.

Kanske är det någon som läser det här nu som känner hur ilskan tränger igenom själen. Jag har också vart arg över det här. Jag är ledsen, besviken och bär på en sorg gentemot en person som jag sett så fina saker i men som i efterhand hade mörka saker inom sig. Jag har gråtit av ilska och ledsamhet. Jag gråter när jag skriver detta.

…men det är en sak vi kan göra för att på något sätt göra världen lite ljusare och det är att vara snälla mot varandra. Kom ihåg att vi har alla verktyg för att ta hand om varandra på ett fint sätt.

Vi har massor av information som kan hjälpa oss att visa hänsyn till varandra på ett bra sätt.

Vi lever så pass trygga liv att vi inte behöver ljuga för att överleva.

Vi har lyxen och varenda möjlighet  i världen att vara snälla mot varandra.

Glöm aldrig det.

Kram/Tina