Hudlös.

Ibland känner jag mig så himla hudlös. Som om allt som är dåligt kan absorberas av mig inom 0.001 sek.

Idag är en sådan dag. Jag saknar Jacob så mitt hjärta blöder. Sitter på tåget till Stockholm. Himlen är grå. Bladen på träden har fallit ner till marken. Känner mig värdelös på allt men ändå inte. Vill grina men ändå inte.

Men kanske är det hudlösheten som gör mig till människa. Sårbarheten som gör att jag kan älska någon. Det är som mänskligt att inte tåla allt. Att inte låta allt bara rinna av en. Jag är inte gjord av stål. Jag har inte impregnerad med något medel som gör att jag inte kan absorbera någonting.

Jag är kött och blod. Jag är människa.

Ibland är jag hudlös.

Och det är okej.

Advertisements

2 thoughts on “Hudlös.

  1. Åh, jag vet hur du menar… Som den dagen när jag grät för att jag tyckte att jag varit dryg mot en kollega på kafferasten, sen grät igen för att jag inte vågade be om ursäkt och sen, när jag väl tagit mig samman och bett om ursäkt, grät lite till för att han inte ens hade hört vad jag sagt.

    Det är tur att man inte är sån där varje dag. Imorgon blir nog bättre. Kram!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s