Ibland känner jag mig så himla hudlös. Som om allt som är dåligt kan absorberas av mig inom 0.001 sek.
Idag är en sådan dag. Jag saknar Jacob så mitt hjärta blöder. Sitter på tåget till Stockholm. Himlen är grå. Bladen på träden har fallit ner till marken. Känner mig värdelös på allt men ändå inte. Vill grina men ändå inte.
Men kanske är det hudlösheten som gör mig till människa. Sårbarheten som gör att jag kan älska någon. Det är som mänskligt att inte tåla allt. Att inte låta allt bara rinna av en. Jag är inte gjord av stål. Jag har inte impregnerad med något medel som gör att jag inte kan absorbera någonting.
Jag är kött och blod. Jag är människa.
Ibland är jag hudlös.
Och det är okej.
Jättetråkig blogg (SKOJA.) 
Åh, jag vet hur du menar… Som den dagen när jag grät för att jag tyckte att jag varit dryg mot en kollega på kafferasten, sen grät igen för att jag inte vågade be om ursäkt och sen, när jag väl tagit mig samman och bett om ursäkt, grät lite till för att han inte ens hade hört vad jag sagt.
Det är tur att man inte är sån där varje dag. Imorgon blir nog bättre. Kram!
Åh, vad fin du är! Tack! ❤️