Ibland skriver jag ner saker på lunchrasten och då kan det se ut såhär: 

Tid, tid, tid. Tid är allting och allting är tid.

Tid med dig går snabbt. Tid utan dig går långsamt. Och ibland, under vissa stunder med dig, känns det som tiden inte går alls och klockorna har stannat. 

Tid med dig är så relativt. När vi är tillsammans jämt går tiden i samma takt, men samtidigt känns det som om vi har hur mycket tid som helst. Överskott av tid att bara ta av. Tiden rinner iväg ur mina fingrar, men jag märker inte hur det sakta rinner bort. 

Andra gånger, när vi inte är tillsammans så går tiden långsamt, men ändå så pass snabbt att jag kan se tiden rinna ur mina fingrar. Det blir så tydligt att vi inte har all tid i världen. Att allt som är vi inte finns för alltid. Det är ju omöjligt. Tiden rinner bort i samma takt som förut. Men nu ser jag den. Tiden. Jag ser hur det sakta försvinner. 

Snart går du igenom dörren igen. Kanske står tiden still. Kanske känns det som tiden med dig inte bara rinner ur mina fingrar lika lätt. Kanske känns det som vi har ett överskott av tid. 

Men jag hoppas att när du går igenom dörren och klockorna har stannat, så vet jag någonstans att vi inte har all tid i världen. Klockor stannar bara inte. Tiden går i samma takt. Dag ut och dag in. Den bara finns där. Tid är ju allting, och allting är tid. 

Må jag göra det finaste av tiden vi har tillsammans, för vi har ändå inte all tid i världen.