För länge sedan trodde jag att perfektion var allt. Jag trodde perfektion var något magiskt. Något som man kunde vara. Bara jag försökte.

Bara jag försökte att äta nyttigt varje dag. 

Bara jag försökte att vara disciplinerad. 

Bara jag kämpade tillräckligt hårt.

Pluggade tillräckligt mycket.

Var duktig tillräckligt mycket. 

Bara jag hade en plan. Skulle jag en dag. Bli perfekt. 

Om jag är perfekt kanske jag skulle bli osynlig från allt ont, tänkte jag. Och om jag är osynlig och helt oförstörbar är det som att få allt, tänkte jag också. Och jag ville fucking ha allt. Jag ville inte bara ha litegrann. Jag ville ha allt. Jag ville inte bara vara jag. Jag ville vara mer. Jag ville ha mer. Känslan av att nästan uppnå perfektion var som ett rus. Ett rus jag ville känna om och om och om igen. Så jag försökte uppnå det i ett konstant kaos. I ett ouppnåeligt kaos.

Men jag fick aldrig allt. Och när jag ser tillbaka på min jakt på perfektion ser jag någon som förlorade något. Som förlorade sig själv. För jag ser någon som blödde näsblod av stress. Jag ser någon som, under en period, fick en dålig relation till mat. Jag ser någon som nästan gick under. Jag ser någon som gick under.

En gång, för en tid sedan, när jag gick under var jag nog tvungen att välkomna den personen jag verkligen var och är. Jag hade inget val för jag kunde inte vara någon annan än det, efter jag hade gått under.

Och vem är jag?

Jag drivs av något men ibland är jag så trött på att vara duktig, att vara ambitiös, att jag bara är okej. För att vara duktig hela tiden är en sådan fucking fälla. Ett spel där jag alltid förlorar och någon annan alltid vinner. Och istället, när jag inte försöker att vara mer än okej, då finns det varken vinnare och förlorare. Och ett spel där det varken finns vinnare och förlorare kanske bara består av vinnare ändå. Jag tycker om att träna men klarar inte av att göra något bara för syns skull. Bara för att det ska vara på ett visst sätt. Jag hatar att tänka på mat för när jag slutade att göra det uppstod en massa energi till annat och det skulle jag aldrig byta bort mot något i hela världen. Och jag älskar att vila. Jag älskar att vila. Det är det bästa någonsin.

Men framförallt tror jag att den person jag verkligen är, är på riktigt. Den personen jag verkligen är, hon är frihet.

Och frihet är som att få allt. Precis allt.