“Eee..n…Tss..unami…..iiinteee…ssa…laa..mi….Jaa..c..ob” (imorgon åker jag)

Imorgon åker jag. Taggad och livrädd på samma gång. Jag ville så gärna skriva något kul idag, för att bara kunna släppa på nerverna.  Tillslut kom jag på något halvkul utan någon egentlig poäng men precis när jag pratat med Jacob så insåg jag att det inte alls var halvkul. Det var ju inte kul alls. Och allt jag hade kvar var mina känslor som jag inte förstod någonting utav.

Så jag började grina. Alltså inte den här panikgråten utan liksom som att allt släppte. Allt jag hållt inom mig bara kom ut; rädslor, saknad och allt däremellan. Som en enda tsunami av tårar och hulkningar.

Jag: uääää…hulk…hulk……ddeee..tt….ääär…..ss..oom….ee..n….ts…u…nami…..

Jacob: Salami, va?

Jag: EEEN….TSS…..UUU…UÄÄÄÄ…NAAMMIIIIII…….

Jacob: Jag fattar inte… hör ju inte vad du säger… men du äter salami?

Jag: Mm.een… FAATT..AARR…D..UUU…INNGEEENTIIING….EN…TSSUUUN…AAMI……av tårar.

Jacob: Men älskling, allt jag hör är verkligen salami, vad gör du?

Jag: Jaa.ggg….grrå…tt.eeer……soo…m en….tss..una….mi.

Jacob: Jaha, en tsunami?.

Jag: Jj.aa…..inntt.eee…. en….sssaa..laaa..mi….. tssu…nam…i.

Jacob: Ja, det är lite som en tsunami när jag tänker efter.

Jag: jj.aa….

Efter Jacob förstått att jag inte pratade om en salami så fick jag ur mig lite till och sedan började allt kännas okej igen.

Tack Jacob<3

…och älskling, det finns säkert gånger när jag är där borta när jag behöver dig fastän du är tusentals mil bort. Men det fina med oss är att det vi är alltid finns.  För det vi är finns inom mig. Och när allt känns jobbigt och jag bara vill hem så kommer jag att tänka tillbaka på hur det är när jag är ledsen och du är med mig. När du går fram till datorn,  säger “nu blir du nog glad igen”  och efter en liten stund kan jag höra introt till “You can call me al” med Paul Simon.

Och innan låten har tagit slut så vet jag att allting kommer att bli okej.

Pusshej/Tina

ps. Vill också tacka alla fina människor som peppar mig inför Tanzania. På grund av er så känner jag mig inte ensam på något sätt i det här. Tvärtom. Jag åker liksom till Tanzania med er . Och det är jag otroligt tacksam för . ds.

Dagens spända stämning:

Hej!

Idag var jag och köpte massa saker på apoteket. Nu är jag redo för allt! Malaria! Kolera! Diarré! Magsjuka! Åksjuka! Skavsår!

MyBodyIsReadySnape

Definitivt.

…sedan köpte jag en liten reseflaska med flourskölj också. För det kan vara bra att ha och eventuellt “rycktes jag med lite” när jag stod i apoteket och drog ned saker från hyllan.

Jag: *lägger över massa varor på disken*

Apoteksbiträde: Oj, här var det en del grejer…

Jag: Ja, jag ska utomlands.

Apoteksbiträde: mmm…ska du vara borta länge?

Jag: Två månader… i Tanzania.

Apoteksbiträde: *håller i floursköljen med en bekymrad och allvarlig min*… men…jag tror inte den här lilla floursköljen kommer att räcka i två månader…

Jag: *spärrar upp ögonen lite för mycket*… Okej…ja…det är lugnt… tandsten är det MINSTA jag är orolig för inför resan!!!! HELT KLART!!! KAN JAG LOVA DIG!!!! GARANTERAT!!!!

Apoteksbiträde: ….okej.

Åh. gud. Jag tappar greppet.

Apoteket på ICA Maxi Örebro….vi ses nog…aldrig…igen.

Hehe.

Förutom det så mår jag bra. Jag känner mig glad och lugn.

…och allt ni ser framför er är det här:

tumblr_ngqdgj3vqt1sulnzno1_500

Hehehehehehe.

Pusshej!

Känslorna är “all over the place”…. sa inte jag. (men jag har fina gifs)

Hejhej!

Snart åker jag och mina känslor är “all over the place” som prins Daniel skulle sagt.

a582ee41e965a23abea3343a284bbb3e.jpg

Och därmed har jag automatiskt inte uppdaterat bloggen för jag vill ju verka balanserad och stabil.

*scrollar ner i bloggen*

*ser en gråtbild*

*scrollar ner i bloggen igen*

*ser en gråtbild igen*

3

fat-amy-rebel-wilson-quotes-24

Okej, eh…nu när vi känner varandra så….

Hur som helst. Det som är kul med resfeber är att man glömmer bort att man faktiskt har haft det när det väl är över. Allt jag kommer ihåg från resan till Macau är hur himla glad, upprymd och lugn jag var.

tumblr_inline_n8s25sPq4W1rkg7ly

För några veckor sedan:

Jag: Gah…. TANZANIA!!! %%/&&€GHKJGKJGJHHJHKKJ…. *UÄÄÄÄ*

Jacob: Men detta är ju ganska normalt ändå. Att du reagerar såhär. Var ju exakt likadant innan vi skulle åka till Macau.

Jag: Va?

Jacob: Ja, du var ju inte lugn precis.

Jacob: Nä, jag var ju HUR lugn SOM HELST???!!! (note to self: om du måste understryka hur lugn du varit – så var du inte det)

Jacob: …..

*två minuter senare*

Jag: Men eh, vänta, just det. Det var ju då som jag typ frenetiskt la in mina krämer och typ smink i små, små reseförpackningar. Jag kanske höll på med det i minst två dagar.

Jacob: mmmm

Jag: Och…öh… allt jag gjorde var att söka efter typ “flight reports” på YouTube…för att se hur det typ var att flyga…dit….med flygbolaget.

Jacob: Ja precis. Exakt så…var det…

Hehe. Ohps. Skönt att man har blivit ett år äldre, lite coolare och lugnare.

post-23319-Lion-King-Timon-NOPE-gif-Imgur-VRc9

*spolar fram bandet*

Igår: 

Jacob: Vad gör du?

Jag: …inget

Jacob: Men det låter som du åker buss eller något? Vad kollar du på?

Jag: Jag kollar på…. flight reports på YouTube! Okej???!!!

Jacob: …nu igen?

Jag: Visste du att man kanske får kebab på flyget? På Turkish Airlines?

Jacob: Nä.

Jag: Nu vet du det. Jag kanske får en tandborste också.

Jacob: Ok.

Hoppas jag lär mig att använda tandborsten ordentligt bara.

Nä, nu ska jag rota fram lite reseförpackningar för min bodylotion. Det blir kul.

Pusshej/Tina

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den gången Tina var orolig för något som kanske inte kommer att hända (del. 356)

Hejhej!

Åh gud.

Haha. gillar att jag startar ett blogginlägg med “åh gud”. Har en känsla av att jag har gjort det…en del…

Jaja.

Fick en kommentar idag. Och det fick mig att tänka på alla gånger jag varit orolig för saker som typ inte kommer att hända…eller det inte är en någon idé att vara orolig för.

Så jag har gjort en lista:

1. Få Malaria:

…för det spelar ibland ingen roll hur mycket man förbereder sig. Man kan få det ändå:D:D:D

“Jag var och arbetade på en skola i Kenya förra året, älskade det! Jag hade superångest inför typ allt innan jag åkte men det är lätt det bästa jag gjort :)) Såg att du funderade på Lariam och Malarone, jag åt Lariam och jag fick inga biverkningar alls. Jag fick visserligen malaria men eh ja, det fick en annan volontär också och hon åt Malarone så :p… “

Och man vill dö. MEN. Det kan gå över på en timma. Så det är okej:D:D:D

“Jag fick malaria när jag var i Kenya 2012. Det är sant att man mår otroligt dåligt och jag hoppades att jag skulle dö så att jag skulle slippa må så dåligt MEN medicinen hjälper väldigt snabbt och efter typ en timme mår man bra och efter tre dagar är man typ frisk”

3. Bli biten av en orm när jag kissar i ett hål i marken:

…för ja, precis som andra djur så gillar inte ormar att få kiss (och bajs) på sig.

“…och ormar behöver du nog inte oroa dig för, eftersom dom, likt många andra djur inte tycker om att bli kissade på, eller ligga i avföring.”

jKQeXPS

Ja. Jag borde har tänkt ut det här innan. Men…ja.

*ohps*

3. Att överhuvudtaget var rädd för att kissa i ett hål i marken

…för det är inte så farligt….

“Kissa i hål är inte alls så läskigt som man tror…”

och.. jag kanske inte behöver göra det så ofta…för jag har typ en västerländsk toalett där jag bor:

http___makeagif.com__media_1-01-2015_7Vobc8

Screen Shot 2015-01-05 at 21.42.39

Återkommer när jag vet “var hålet e som farliga djur kan krypa upp i”.

Oklart just nu.

Istället tänkte jag tacka Lina och Emilia som kommenterat så fina kommentarer! Och Sofia för att hon står ut med mig och mina “rants”.

Önskar jag kunde säga att “hålet med farliga djur” ej var mitt första rant.

Eller mitt sista.

Love you Schlophy!

Pusshej! /Tina

Nej, men om man bara ska ta och åka till Tanzania då.

För varje gång jag besvarar frågan “Hur långt är det kvar till Tanzania?” blir veckorna och dagarna bara färre och färre. Och idag är det nästan bara en månad kvar.

Försöker ej låta dramatiskt men eh….. man har ju varit “lite panikig” över detta (hehe). Mest för att allt kommer vara så sjukt annorlunda och jag gör något som är så långt borta från mitt vanliga liv. När kompisar säger till mig hur kuuul Tanzania kommer bli så vill jag bara lägga mig ner och gråta. Eller kräkas. Eller både och.

“VIIIIIII KAN BYYYYYTAAA OMMM DU VILLLL….. uääääääääääää…… *kräkreflex*…….hhar åttterbbbettallningsbaar… biljeettt…uäääääääää *kräkreflex*….”

Men nu har jag kommit till en punkt där jag inte orkar spendera energi på att vara orolig längre. Jag får bara ta och göra detta. Resa mig upp och bara göra det.

…precis som när jag var 19 år och skulle åka till USA i ett år. Jag hade förberett mig i flera månader och trots det kände jag mig så himla, rädd och…oförberedd. Det kändes fruktansvärt att åka så himla långt bort i ett år. Som om jag gick sönder i tusen bitar. La mitt hjärta i en mixer och satte på högsta läget. Frivilligt.

Jag minns att jag satt med mamma och pappa vid säkerhetskontrollen på Arlanda. Klockan var typ fem på morgonen och vi hade åkt till Arlanda under natten. Jag hade checkat in mitt baggage och både jag och mamma storgrät.

Och pappa, han kollade mest på.

Jag minns också att jag verkligen inte ville åka. Världen kändes så himla stor och läskig och… ensam. Jag förstod inte ens varför jag hade ens tänkt tanken att åka från början. Jag var ju knäpp. Allt jag ville göra var att åka tillbaka till Örebro, krypa ner i min säng igen och bara göra det som kändes tryggt och säkert. Bara vara där allt var precis som jag visste det skulle vara.

Men något jag inte minns var hur vi sa hejdå. Kan vara för jag var nära ett psykbryt (men vad vet jag).  Men pappa (som mest kollade på) minns och har berättat hur det var.

Det var nämligen så att helt plötsligt fick jag bara nog av att grina. Jag slutade gråta, torkade mina tårar, reste mig upp och såg mamma och pappa i ögonen medan jag sa:

“Nä, nu går jag, hejdå”

Och så gick jag genom säkerhetskontrollen, till gaten, satte mig på flyget och bara gjorde det.

Och 6.5 år senare är det precis det jag ska göra. Bara göra det.

*news* *news* *news* *news* *news**news**news*

Hej!

Så, för typ en vecka sedan postade jag ett inlägg om att jag planerade att åka som volontär. Och det gick ju inte så bra.

…men igår fick jag ett mail: Screen Shot 2014-10-08 at 22.05.14 Så, var ligger Arusha någonstans då?

Här: Screen Shot 2014-10-09 at 09.34.20Jag ska alltså till… TANZANIA!!!! HELT SJÄLV!!!! JAHAAA… VARE SJÄLV? OKEJ, VAR JAG INTE BEREDD PÅ. VARFÖR SKRIVER JAG BARA I CAPS LOCK FÖR. HEHEHEHEHEHEHEHEHEHE…

*spontan panik*

Nä, nu var det slut på paniken och dags för lite mer allmän info. Som ingen frågat efter men som jag ger ut ändå:

Vad ska jag göra?

Jag har fått en volontärplats via organisationen Skandinaviska Institutet och ska arbeta på ett hem för unga kvinnor (Pippi House Foundation for Girls). Syftet med projektet är att utbilda unga kvinnor som kommer från tuffa och fattiga förhållanden så att dom i framtiden kan försörja sig själva. Mina arbetsuppgifter kommer att vara allt från att lära ut engelska, hitta på roliga aktiviteter samt lite kontorsarbete inkl. marknadsföring.

Hur länge ska jag vara borta?

Två månader (slutet på januari-slutet på mars). Jag ska jobba med projektet i sex veckor och är borta två veckor extra för att resa. Alla tips tas emot om Tanzania!

…förutom att “Klättra uppför Kilimanjaro”. Det tar sex dagar och man behöver träna flera månader innan!? Och man behöver syrgas?!

Nä.

Aint-Nobody-Got-Time-for-That

Är det förresten någon som vet om det finns några expeditioner som bara är någon dag lång och går till hälften av berget?… 30%?… 20%?… 10%?   

v031108

Och varför gör jag detta?

Åh herregud. Detta höll ju på att bli en personlig uppsats. För att göra det kortfattat. Jag tror på att göra saker för andra. Jag vill göra något som är viktigt för mig. Projektet involverar uppgifter som jag tycker är viktiga och uppgifter som jag tror jag klarar av på ett bra sätt. Slutligen mår jag väldigt bra och känner mig trygg i mig själv vilket gör att jag att jag känner mig mogen och vet att jag kan göra ett bra jobb .

Ska Jacob med?

Nä. Han kanske kommer ner dom två sista veckorna och reser med mig men annars så är det bara jag. Vilket känns precis rätt. Jag älskar att resa med Jacob men jag tror jag kommer få ut mer om jag gör detta själv. Och det är ju bara 6 veckor. Högst 8 veckor. Tror vi får klara det :))).

Hur som helst. Hoppas ni är med mig på den här resan, det blir kul!

Kramis!

Tina