Hittills har jag lärt er hur man gör att bra första intryck och hur man inte åker till Afrika. Den naturliga utvecklingen rent spontant är väl att skriva om hur man hanterar en krissituation. Och vilken tur ni har då!!!! För igår så uppenbarade sig en krissituation:D

Igår hade jag en fika som jag planerat ett tag. Jag bjöd in två utbytesstudenter från Macau till fika + Jacob och några andra kompisar. När Jacob hjälper till med disken så skär han sig på fingret. Rejält. Här är hela förloppet:

18:45: “Aj… jag tror jag skar mig i fingret… fan också!”

18:46: *jag ser att det blöder supermycket* “JA OKEJ, eeh… vad ska jag göra… mmm… plåster, just det plåster… jag har lite plåster, jaha okej nu rinner det ner massa blod i diskon… mmm… VAD FAN SKA JAG GÖRA??!!”

18:47: Får panik och springer in i mitt rum och hämtar plåster

18:48: TILLBAKA! “Jag har plåster älskling”. Jacob svarar med “Jag tror inte det räcker… Tina”.

18:49: Såklart det inte räcker. Alla här ser att det inte räcker. Jacob börjar prata om att åka in till akuten och alla håller med. Känner mig gråtfärdig att min kille ska behöva sitta på akuten och bli sydd i fingret. Men jag ska inte börja gråta! Fokusera nu Tina!

18:50: *fokuserar fokuserar fokuserar*

18:51: Min kompis Carla säger att vi kan prova med plåster i alla fall och plåstrar om såret. Blir jättefint! Och jag har inte gråtit än, wiho!

18:52: Det blöder igenom på direkten.

18:53: Jacob säger “Ja, då måste jag iväg trots allt…”

18:54:

Jag (klarar inte mer): uäääääää

Jacob: Men Tina, börja inte gr…..

Jag: FÖRSENT! uäääääää, jag ssskulle iinte ha gett ddig ddet ddär vvinglaset. Och nnu måste du ssy……allt är mmitt ffel…

19:00: Står fortfarande i köket. Carla försöker plåstra om, Jacob blöder, jag gråter i ett hörn och Sofia försöker förklara att akuten bara är 10 min promenad bort och att Jacob inte kommer dö av två stygn.

19:10-21:00: En av mina korridorskompisar kommer in till köket och jag samlar mig snabbt (att mina närmsta kompisar vet att jag inte kan hantera kriser är lugnt… men typ…inte människor jag precis träffat).  Jacob går till Ålidhems VC och blir omplåstrad! Och ja, det gick bra, han fick inte vänta så länge och läkaren limmade ihop såret. Snyggt bandage också, väldigt fashion.

Notis (1): Haha alltså! Jag undrar vad utbytesstudenterna tänker nästa gång dom blir inbjudna på “fika”. “Well, cookies are always nice but the blood sacrifice and the crying is something we can live without, so no thanx!”

Notis (2): Mitt i alltihop så kom min korridorskompis och skulle låna köket. Jag säger “Joo, eh vänta lite min kille skärde sig på vinglaset” och Jacob inflikar snabbt “Hon menar SKAR, inte skärde”. Jacob har alltså tid att blöda supermycket och tänka på min muntliga grammatik samtidigt. *multitasker*.

1. Jag slipper utsätta mig för livsfara varje gång jag ska gå över ett övergångsställe. I Kina finns ingen Zebra-regel. Det finns inga regler alls och ett körkort kan man köpa utan att ha kört en enda kilometer. Att gå över gatan i Kina kan beskrivas som det gamla tv-spelet “Frogger” fastän det är på riktigt och man bara har…ett liv.

2. Jag slipper tänka “hmmmmm undra om jag blir magsjuk av det här” så fort jag ska äta. (Kuriosa: I Macau var matsäkerhet i restauranger ett “hot topic” då man år 2013 hade fått riktiga regler angående mathållning:D)

3.  Jag slipper gräva min egen grav. Konstant. Alltså jag gör det ju fortfarande bara inte lika ofta. Tar en paus ibland.

4. Snabbt internet! Vill jag youtuba en video så äre bara att liksom trycka på play så startar den automatiskt? Och bara kör på? Ingen buffring?

5. Talang 2013.

Blev jättesugen när jag såg reklam för det på TV3 och Aschberg berömmer ett par killar som sjunger i hula-hula kjolar från Buttericks och säger “ALLTSÅ, MARKOOLIO OCH SEAN BANAN, NI FAAN KAN SLÄNGA ER I VÄGGEN!”

Näää….den där punkten hitta jag på.

Pusshej!

Tinis