Det är min sjunde dag på barnhemmet och morgonlektionen är typ slut. Eller jag tror det. Kanske klockan är halv elva? Kvart i elva? Jag kollar knappt tiden längre utan lektionerna är liksom uppdelade i tre delar.

Under den första delen brukar de äldsta eleverna vara klara. Det går oftast fort. Några ändringar här och där, sedan är det klart. Jag rättar och berömmer.

Under andra delen hjälper jag de som behöver lite mer hjälp. Vissa ord är helt rätt och andra fel. Men det räcker med att uttala vissa bokstäver och peka så löser det sig. Det löser sig alltid tillslut. Jag rättar och berömmer.

Sedan har vi tredje och sista delen av lektionen. Där allt är kaos. För barnen som är klara vill liksom leka och prata. Och det jag har kvar är att försöka förklara, för några elever som knappt kan läsa och skriva, hur de ska skriva ett ord på engelska. Jag pekar på bokstäver. Säger “a”, det blir ett “u”. Jag säger “t” det blir ett “r”. Vi suddar. Vi skriver. Vi suddar. Vi skriver. Det blir ett rätt. Vi skriver. Vi suddar. Vi skriver. Vi suddar. Och sedan fortsätter det så tills lektionen är slut. Jag rättar och berömmer.

Varje gång jag når den sista delen av lektionen så tänker jag att jag prioriterar fel. Att det som inte kan något alls ska gå först. Men samtidigt vet jag att det kommer bli mer kaos om jag gör tvärtom.

Och just nu, i denna stund befinner jag mig i den tredje och sista delen av lektionen. Ute är det varmt och klibbigt men inomhus är det ganska svalt och skönt. Det äldre barnen står bakom mig och flätar mitt hår, andra står upp på bänkarna och hoppar ner på golvet. Flera barn springer runt bänkarna och det känns som att just nu vill alla ha min uppmärksamhet. Samtidigt försöker jag lära ett av barnen att skriva färgen grön på engelska. Det är den första glosan, och vi har börjat om från början. Vi tragglar och tragglar och tragglar. Det går framåt, men jag inser att tiden snart gått ut och jag inte hinner hjälpa fler barn.

Och då ser jag att ett barn sitter på golvet vid tavlan och ser förvirrad ut. Jag svär för mig själv. För hon har liksom kommit i skymundan idag. Och jag vet att jag inte hinner ge henne min uppmärksamhet och tid idag. För just nu försöker jag bara få de barnen, som är vid mig nu, att förstå någonting.

Men mitt i allt kaos så ser jag att en av de äldre barnen märker att hon behöver hjälp, går fram till tavlan säger “look”, och pekar demonstrativt på bokstäverna på tavlan. Från början. En i taget.

“G….not…J…. GGGGGGGG… ok?

“R…..arrrrrrrrr. Arrrrrrr, ok? ”

“Eeeeeeeee”

“Eeeeeeee”

“N…nnnnn”

Det äldre barnet kollar så det ser bra ut och pekar sedan på mig för att jag ska rätta. Och det står Green. Det är en blandning mellan små och stora bokstäver. Men det står Green. Ett ord av tio är skrivna men ett är rätt, och det är det enda jag bryr mig om, för det står något i den här boken. Något som går att rätta, innan lektionen är slut. Och ibland är de minsta av segrar det viktigaste.

…nä, vet ni vad, de här barnen har inte mycket. Det har ingen riktig skola att gå till. Inga egna skolböcker. De har inte massor av kläder och mat. Vissa har bara en förälder vid liv. Och vissa har ingen förälder alls.

Men det har varandra och det, det är fan värt någonting.