Att blogga gick ju bra!!! Lika bra som att det gick att ta med min 2-åring till COOP igår!!!
Ej certifierad att gå på COOP med mammisen (längre)
Vill inte va sån men ibland så tror jag att små barn, jag vet inte, inte lyssnar med… flit? Så himla konstigt???? Som om dom inte bryr sig???
Och ibland blir jag så. Alltså. Vill inte vara taskig. Men, min unge är så bra på annat (ett socialt geni??? Typ???)….men han är inte så bra på att handla. Liksom, man behöver faktiskt inte FYRA PAKET pankobröd. Eller tre liter creme fraiche.
Anywho. Jag har ju knappt någon personlighet kvar. Eller nu har jag fått tillbaka kanske…..5…..%……
Men nu tror jag att jag hittat min uppgift här i livet. Förutom att ta hand om mitt barn. Om några år så kanske han inte vill leka med mig 24/7. Eller kommer upp till sängen och vill skeda. Eller……
……….så kmr han inte behöva mig…………….längre….
Men. Jag var precis hos mina föräldrar och delade hiss med en tjej (med två absolutflaskor i väskan) (en liten detalj) (som spelar roll längre fram).
Jag: eh, du kanske vill åka själv…
Hon: nä, eller, ska jag stå längre ifrån..om du vill…
Jag: neeej, men man vet ju inte om någon vill åka själv. Nuförtiden.
Hon: mmmm
Jag: men du ska på fest kanske
Hon: ja, precis!
*hissdörrarna öppnas*
Jag: …..VAR FÖRSIKTIG!!!!!
Vad som hände?
Jo. Hon gick tillbaka till hissen och sa “du har rätt, fester är sådan smitthärd och jag vet att vi ungdomar mellan 20-29 är så drivande i smittan just nu, DU HAR RÄTT, jag stannar hemma”
*SkoJa*
Jag fick dåligt samvete och sa “mitt barn går ju i förskolan nu och det är exakt som att gå på Satin en lördagkväll!!!” (ändå oerhört nära sanningen).
Och det var så jag hittade min kallelse här i livet. Ge råd till åldersgruppen 20-29. Coronaspridarna. VOI-åkarna. Dom som typ har en kartnål (eller hade???) på profilen på Instagram för att visa att man var på någon exlusiv ö i Malaysia. Dom ska jag ge råd till.
Jag har redan identfierat flera nya *LärJunGAR*.
Det vill säga.
Kill….e….n…SKOJA…ALLA… killar i 25-års åldern, jag ser åka VOI (sparkcykel) med HELSVARTA kläder, utan hjälm och lyse.
“HA HJÄLM FÖR I HELVETE!!!!! Vad skulle din mamma säga om det här??? Du är faktiskt inte odödlig!!!” ska jag skrika medan jag slänger ut reflexer.
Det är billigt på ICA Maxi nu. Fyra för tre. Kan köpa flera. Inga problem.
Och om du är en kille i 25-års åldern som åker VOI i färgglada kläder, reflexer, lyse och hjälm, så bli ej kränkt. Men du ska ju va glad att du inte kommer att bli en grönsak??? Eller???
Hur som helst. Nu ska jag ut och skälla på alla som åker VOI. Jacob får ta nattningen ikväll.
Jag har ett jobb att göra. Och det är inte att natta mitt barn. För jag är en mamma med MINST 6% personlighet (om den har gått upp efter ikväll??? EH, JA!) och jag är trött på att 25-åriga killar på VOI inte tänker på sina mammor när dom åker sparkcykel, mitt i natten, i helsvarta kläder.
Själv har jag köpt en magnesium-sleep-lotion för barn för ca 300 kr. En flaska på 135 ml.
Så MAN MÅR väl OK så att säga.
Dock har jag sålt tyngdtäcket (som jag köpte till mitt barn) för ca 400 kr. Såååå vad säger man. 900 kr ut. 400 kr in. Vi säger inget till Jacob. Etc.
Så. Det här har iaf hänt. Sen jag släppte mitt barn fri på Ica Maxi och hade ett stresspåslag på ca 200043%.
1. Vi var på hotellsemester i Karlstad.
Gullisen fick sin fjärde kindtand, vi gick upp strax innan 05 varje morgon och jag kan säga att utan mina föräldrars hjälp så hade vi tillbringat varje middag med skrik och gnäll pga matvägran och superont i tänderna (alla led:p om man säger så:p). Natten innan tog också min mamma en natt med gullisen och TACK OCH LOV för det för annars hade jag nog brutit ihop i bilen påväg dit.
Funderat på en reserecension men oklart om resebranschen överlever Covid-19 + min recension om att resa med barn.
2. Varit utbrända av kindtanden
Jo. Men det har väl varit SÅDÄR med sömn och bra stämning. Hehe.
3. Jag har tänkt skriva ett blogginlägg men något har alltid kommit i vägen.
4. Typ kindtänder.
5. Mentala breakdowns (*maMmiSen gUiLty aS cHarGe*)
6. Jag har blivit mom…sha….NEJ…LYNCHAD.
Jag har ju väntat på den dagen när någon utomstående skulle berätta för mig vilken otroligt pissig mamma jag är.
Och nästan två år efter mitt barns födelse var dagen här!!!
Inga detaljer men låt oss säga att någon ropade något (till mig) som fick mig att känna mig som jordens sämsta mamma.
Hur jag hanterade detta?
Jo men, eh, jag grina *litegranna*. Ringde *lite folk*. Mitt barn gav mig sin napp (ok. en av 20). Och jag somnade med kläderna på klockan ca 20.29.
Sen väckte Jacob mig vid 21 och frågade om jag verkligen skulle sova med kläderna på. Vilket var självklart.
Vaknade sedan 05.00 av mig själv och mådde SÅDÄR.
Men nu har mammisen kommit över denna “lilla” mamma-lynchningen. På ett sätt så har jag efteråt, liksom, börjat äga mitt föräldaskap mer. Känt mig mer som en riktig mamma.
Kanske mamma-lynchningen EGENTLIGEN var en initiationsrit?
Vad är det man säger; “man känner sig inte som en riktig mamma förrän man blir mamma-lynchad offentligt och gråter sig själv till sömns, med kläderna på”
Hehhehe.
…och det är titeln på min nya bok!!! (bokkontrakt snart???) (omslagsbild ingår?!)
Förslag på bild:
Vattenflaska: team sportia (EJ sponsrad)
Barn: från mig
Båt: Karlstad kommun
Tips: ta inte båtbuss om du har en två-åring som inte gillar att sitta still i mer än fem min.
Välkänd film som handlar om tandsprickning tror jag. Eller så var det något annat???? Minns ej riktigt.
Jag och Jacob delar ju på nätterna vilket innebär typ att antingen så vaknar man några grr per natt (iaf i tandsprickningstider) eller så går man upp 05.30 (*wiho*).
Jag är iofs morgonpigg OCH det som är så bra med att gå upp jättetidigt är att jag och gullisen kan ta vagnen till….
….ICA MAXI!!!! (ej sponsrad men borde definitivt vara).
Och idag så bestämde sig lilla mammisen att hon ville s.k *SpIce ThiNgs uP* med att släppa gullisen fri. Till fots. Med en egen kundvagn. Jag och Jacob hade nämligen gjort det häromveckan och då var han så fokuserad och duktig. Vad kunde vara annorlunda den här gången?
Eh.
Så. Här. Gick. Det. Iaf. Nu.
T+1 min
Jag tar ut gullisen från vagnen. Ser honom djupt i ögonen och säger;
“Okej, älskling. Ett sånt här tillfälle får man bara en gång i livet. Det är jätteviktigt att du hjälper mamma. Mamma behöver hjälp. Här är din vagn. Kan du köra vag….”
T+2 min
…och DÄR försvann mitt barn in bland… LEKSAKSAVDELNINGEN?? Hur kunde jag glömma att leksaksavdelningen är supernära ingången? Det borde finnas en skylt, typ “SLÄPP INTE LÖS DIN 1.5 ÅRING, OBS, LEKSAKSAVDELNING, OBS, BOLLAR OCH SÅPBUBBLOR ÖVERALLT, OBS”.
T+3 min
Gullisen har redan ett fast tag om en flaska med såpbubblor medan han ger mig en vattenkanna och en vattenpistol “att ta med” med ett nonchalant intryck som insuerar; “Ta det här mamma, det fixar väl du??? Du brukar ha pengar??? Eller???”.
T+4 min
Tar ett ninjagrepp om 1. såpbubblorna 2. mitt barn. Gömmer såpbubblorna snabbt medan jag förflyttar mitt barn till brödavdelningen för där kan ju omöjligen något hända?
Ber en stilla bön att gullisen inte lagt några såpbubblor i barnvagnen och vi inte blir portade från ICA maxi för all framtid.
T+5 min
Gullisen springer in i bageriet. JAG UPPREPAR. Gullisen är på g in i bageriet.
T+6 min-T+10 min
Gör en ninjamanöver igen och och förflyttar honom till charken. Jag väser; “pappan behöver aioli, nu köper vi aioli, inget bageri, OKEJ??!!”. Han förstår inte till hundra procent. Men han älskar skjutdörrarna vid laxen så han köper mina argument ändå. Tack och lov för roliga skjutdörrar på Ica Maxi. Tack. Och. Lov.
T+10 min-T+14 min
Lyckas med att 1. ta med vår barnvagn, 2. gullisens matkorg (som han antagligen vägrar ta fullt ansvar för???? Dålig stil????) samt gullisen själv till…mejeriavdelningen.
På plats charmar han en äldre man som tycker han är så pigg och glad. Kul för gullisen. Men även pigga och glada gullisar ska ta ansvar för sina kundvagnar!!! Känner jag!!!
…men sa självklart inte det utan mer; “heeheh….ja…barn har så mkt livsglädje…som inte…mammis…menar eh, vuxna inte har, eller inte har ibland. HAR JAG SAGT ATT JAG ÄR NOLL DEPRIMERAD NU FÖR TIDEN????”.
Så i princip insuerade jag att gullisen har mkt livsglädje och jag har typ… noll…ibland. Det gjorde jag istället.
T+14 min-T+20 min
Försöker roffa åt mig några bananer på fruktavdelningen men går väl SÅDÄR då gullisen inte riktigt vill vara på fruktavdelningen. Nej. Dörren till lagret har öppnat. Och när lagerdörren öppnas så är det bara ett ställe gullisen vill vara på!!! På lagret!!! Bland gaffeltruckar och pallar med festis!!! Mammisen börjar bli trött på eget ansvar och allt det där!!! Om man säger så!!!
T+20 min-T+25 min
Har suddiga minnen (PTSD som kmr sen?!) men tror jag jagade mitt barn. Men som sagt. Suddigt minne här. Förutom att jag svettas. Det minns jag. Det var svettigt
T+26 min
Försöker sätta gullisen i vagnen igen. Stämningen är sådär. (Men det är väl det napp är till för känner jag?!)
T+30 min
Har betalat. Gullisen har överlevt. Jag har överlevt. Vi är inte portade från Ica Maxi. Vi har inte åkt dit för snatteri av såpbubblor. Det fanns ändå en millichans att vi skulle åka dit för snatteri av såpbubblor. Det finns mycket att vara tacksam för.
…och så en slutlig recension:
ICA maxi universitet får 10 av 10 gullispoäng
+bra med leksaker
+kul bageri
+gullig personal
+världens mest intressanta lager (han har inte sett ngt annat lager men helt säker på att detta är *ToP NoTcH*)
…av mig får Ica Maxi 9.5 av 10 mammispoäng
+lätt att hitta varor för mammisen (tidseffektivt)
+oftast deals på blöjor
+bra pris på lantbröd
-saknar skylt för leksaksavdelningen, typ “SLÄPP INTE DITT BARN HÄR, SÅPBUBBLOR OCH BOLLAR ÖVERALLT”. Men, men, kanske är lite petig. Vad vet jag.
Bild från Coop från förra veckan. Solen sken, gullisen tog 1001% ansvar över sin kundvagn.
Jag är tillbaka. Kan ju låtsas som om vi har sovit jättejättedåligt. Men det har jag inte!!! Iaf inte jämt!!!
Jag är nämligen inte bara en mamma. Jag har också en farm. Virtuellt. På min Nintendo Switch. Och den har tagit mkt tid!!!! Knappt tid att ta hand om mitt barn!!!! Herregud!!! Varför har ingen sagt hur jobbigt det är att kombinera barn, jobb, sociala kontakter, en virtuell farm… OCH EN BLOGG???!!!
“JA, det blev köpepizza ikväll igen men mammisen var tvungen att samla fem majskolvar till sin virtuella farm så hon kunde få en (virtuell) bonus OCH VILL NI INTE SE MAMMISEN LYCKLIG??? KAN INTE MAMMISEN FÅ HA DRÖMMAR???”
Aja. Den här sommaren med ett barn är iaf så mycket lättare än förra året.
Några skillnader.
Sommaren 2019: Jag, Jacob och gullisen var aldrig på stranden eller badade överhuvudtaget.
Nej. Vi var upptagna med att bara typ överleva. Eller mer, få ordning på saker. För det kändes som ingenting fungerade liksom smidigt. Iaf inte smidigt nog för att åka på utflykt.
Plus att det var så varmt (både ute och inne) vilket inte gick hem med en bebis som kröp överallt och aldrig ville vara i skuggan.
Om jag var superavis på dom som orkade ta med sina barn på badutflykter? JA. Om jag grät över att vi inte orkade hitta på så mycket? SJÄLVKLART GJORDE MAMMISEN DET.
Sommaren 2020:
…OM… vi varit på utflykter och badat!!! Och nu är det bara kul och liksom kravlöst. Alternativet att inte göra något finns inte men man behöver heller inte göra en stor grej av att åka på utflykt.
Och gullisen är kanske inte top 10 på att sova på natten MEN han är så lätt att ha med på utflykt och i sociala sammanhang. Han är en social stjärna!!!!!!!!!!! (Enligt mig själv!!!!!!! Då!!!!!!! )
Förutom när han springer iväg (hehe). Men nu så gör han iaf pussmunnar och vinkar hejdå innan. Sååå mkt lättare då! *tack för varningen gullisen* *mammisen kmr och hämtar dig*
Sommaren 2019: “mitt barn kommer att få skörbjugg”
Min och gullisens matresa under sommaren 2019 var ren och skär ångest.
Det var gråt.
Panik.
Matvägran.
Dålig stämning.
Men kanske mycket av den dåliga stämningen var inombords hos mig. Jag kände sådan stress av att han inte var sugen på mat alls. Och var helt säker på att han skulle få skörbjugg vid tre års ålder. Bara tanken av hans matvanor gjorde mig jättestressad. Vilket säkert inte hjälpte. Men jag tror det är lätt att tänka så när ens barn inte skriker så fort man sätter hen i en stol. Eller inte äter “som man ska” vid x månaders ålder.
Och på det inte sova så bra och känna sig som världens sämsta mamma var ju inte…ett…vinnande…koncept.
Hehehehe…man förstår ju nu varför *mammisen* var lite *deppig* efter sommaren 2019.
Sommaren 2020:“mitt barn kommer att få skörbjugg…meeeeen… det är inte mitt problem”
Mitt barn äter absolut inte enligt någon perfekt kostcirkel men det är mycket mindre gråt och skrik och nu liksom kan han njuta av mat. Det är som bebismaten inte var hans grej (han vägrade bli matad) utan maten blir mer och mer kul ju mer saker han kunde äta själv. Han kanske inte äter klämmisar MEN han kan äta ett block med fetaost utan något till. Det kan han!
Ibland äter han jättebra. Ibland bara välling. Ibland bara nuggets till middag. Men men, han ÖVERLEVER ju det TÄNKER jag.
Och en dag när jag hade sån ångest över mitt barns matvägran och var helt övertygad om att gullisen skulle få skörbjugg, typ imorrn, så fick jag reda på att skörbjugg tar JÄTTEMÅNGA år att få. Typ 25 år.
Så nu, om jag får dåligt samvete över att jag inte ansträngt mig mer med maten, ja då är faktiskt inte skörbjugg mammisens problem. Nej, då har gullisen hunnit bli myndig! (*To BaD foR GullIseN BuT nOt fOr hIs MomMy*)
Jag när gullisen besöker mig på ålderdomshemmet 2040 och klagar på att han har fått skörbjugg och jag bah; “Jaha, NU PASSAR DET MINSANN MED ATT TÄNKA PÅ SKÖRBJUGG…GULLISEN!!!“.
…om det känns bra att lägga över ansvaret på sitt barns framtida hälsoproblem på just sitt barn? Ja. Det känns väldigt bra. Tack för att du frågar. Hehe.
Sommaren 2019: sömnen var väl SÅDÄR.
Inte jämt. Men vi var iaf två tröttisar jag och Jacob. Men kanske var det att vi redan hade en sömnskuld sedan innan, jag vet inte. Och man kan ju tro att det räckte att va trött sommaren 2019 för lilla mammisen, MEN NEJ. Jag blev också besatt av mitt barns sömn och var helt säker på att det var mitt fel. Så jag försökte hitta tusen lösningar och ingenting fungerade.
Och detta var också innan jag och Jacob sov i separata rum så att iaf en av oss fick sova.
Under den tiden kunde jag inte sova i ett separat rum. När jag hörde min bebis hungerskrik ca 01 och ca 03 (och ibland mer) så gick jag sönder inombords. Och sov ännu sämre. Jag var liksom tvungen att vara där. Det gick inte annars.
Och sen kan jag ju EV. ha hakat upp mig på sovscheman och lagt “lite” energi på varför min bebis sovtimmar inte stämmer överens med rulla vagns sömnschema???!!!! (jättebra sida med sömnschemat är vad man kallar FAKE NEWS). Och hjälper inte direkt att WHO (aka. Värdshälsoorganisationen) säger att barn ska ha X antal timmar sömn (ANNARS JÄVLAR) (det stod så på hemsidan) (men mer OR ELSE FUCKERS!!!) (i caps) (helt sant).
Man kan ju få ångest för mindre. OM MAN SÄGER SÅ.
Sommaren 2020:
…well sömnen är ju fortfarande…SÅDÄR.
Men det är lite bättre, typ vi vaknar flera grr per natt i perioder (typ nu, hehe) men det är små uppvak. Och vi har inte fått sova en hel natt på två år. Och vi vaknar oftast tiiiidigt. Men vi behöver inte natta om ett barn mitt på natten, eller värma ersättning flera gånger per natt. Vi behöver helt enkelt inte anstränga oss på samma sätt.
Och nu kan jag säga att mammisen inte har samma problem med att sova själv på nätterna så nu är varannan natt oftast okej!
Plus att jag gett upp ang. mitt barns sömntimmar. Han fungerar ju uppenbart på dagen och lider inte av det. Och han kan sova i vagn OCH han sover middag bra. OCH han är lätt att natta på kvällen.
Så, man ska inte klaga!!!!
Det jag har lärt mig av sommaren 2019 är att vara föräldrar till ett litet barn är jobbigt. Och att det bästa man kan göra är att hitta sina strategier för en OK tillvaro. Och ta vara på dom små stunder som är bra. För MÅNGA stunder är VÄLDIGT bra. Det är bara svårt att se det när man är utmattad, orolig och trött.
Och skita i världshälsoorganisationens råd!!!!!!!!!!! Det är bara barnrobotar som sover 15 h per dag!!!!!!
Okej kanske inte alla råd. Verkligen inte alla råd. Tvätta händerna. ETC.
Nej, men då var man i en överlevande-fas igen då!!! Kul!!! För hela familjen!!!
Har också tittat efter familjeterapi som är inriktad på trauman efter tandsprickning men finns antagligen inte??? (Borde??? Kanske??? Finnas???).
Säger inte att det är inte är synd om mitt barn som får jätteont av tandsprickning (han kan också få terapi) men säger heller inte att det inte är synd om mig. Hehehehehe.
(Och Jacob är det också synd om. Men det här är faktiskt inte hans blogg så han får tycka synd om sig själv någon annanstans.)
…men allt är faktiskt inte misär just nu. Det finns ljusglimtar. Som dessa nedan.
1. Jag har varit ute tidigt på morgonen med mitt barn och lekt i parken eftersom 1. han går upp jättetidigt, 2. och vad fan ska man göra när stämningen hemma är sådär ca 06.15 på morgonen.
Och det är så mysigt en försommarmorgon (ej ironiskt). Plus att ingen är i lekparken vilket är super när ens barn får tandutbrott 124343 per dag. OCH man slipper hålla skenet uppe själv för INGEN är där. Inget är jobbigare att försöka hålla skenet uppe när *lilla familjen* uppenbart inte är kapabel till det. Och när jag refererar till *lilla familjen* så refererar jag till 80% mammisen och 20% gullisen.
Säger inte att jag bryter ihop med mitt barn i sandlådan varje morgon MEN det är skönt att ha det som alternativ. Om man säger så.
2. Mitt barn har blivit superbra på sandänglar (konst?)
Det började med ett s.k tandutbrott i sandlådan men så stannade han liksom kvar i sand-utbrotts-position och gjorde sandänglar. Älskar att han är så kreativ! Man är sin egen lyckas smed!
En annan (typ jag?) kanske skulle ha stannat i misären och jag vet inte, stirrat in i en husvägg. Men inte mitt barn!!! Mitt barn gör något utav det.
Vet inte om man får kalla det konst. Men mitt barn är villig att sälja sandänglar till högstbjudande och jag stöder honom 10001%. Definitivt.
3. Vi har tittat på Planet Earth tillsammans (*barnversionen*) (*no sexy time*) (*no murder time*) (*only cute animal time*)
Jag säger inte att jag hatar Babblarna. Jag säger bara att det är…SÅ…MKT…MER…HARMONISKT…med Planet Earth. OCH HÖR JAG LÅTEN HALLI HALLÅ IGEN SÅ GÅR JAG FAN MAYHEM!!!!
Dave Attenborough:
“…in the vast savannah there is a special specie called mammisen. She is running away from Babblarna. Its been 1 year, 12 days and 20 hours since she watched quality television and she had enough of Dodo, Didi, Baba. I do not normally swear but she is tired of that shit. I mean, look at her, she is running even though she has ansträngningsinkontinens. Look she’s peeing all over the place. Amazing.”
4.Har blivit introducerad till klipp som; “ONE HOUR of BEST emergency sounds 2019”.
Gullisen är besatt av helikoptrar, så mkt att han ger slängpussar till tvn. Och det är ju gulligt att vara med om. Samt att han glömmer bort sin tandvärk. Sedan kan man tro att det är superstörigt med en timmes ljud av olika blåljus…men… det växer faktiskt på en.
Efter en minut: “vad, är det här, STÖRIGT???”
Efter fem minuter: “OMG undra vad ambulansen ska göra???”
Efter tio minuter: “titta, älskling, vilken mäktig brandbil!!!”
Efter 20 minuter: “nej, men då har vi på det är bakgrunden då för det är såå mysigt, TUUUTUUUT, hehe, TUUTUUUT”
Man brukar säga att man oftast är hårdast mot sig själv.
Men i vår lilla familj är det tvärtom:p det är Jacob jag har mest krav på:p.
Som gullisens sovstund på dagen. Vi har sagt att den absolut…MAX…får vara i två timmar. Om det går mer än två timmar så GÅR ALLT ÅT HELVETE!!! Det bara gör det.
Och om Jacob hade brutit den överenskommelsen då hade det blivit *DrAMa*.
Men så igår var jag föräldraledig.
Och redan på morgonen hade jag och gullisen haft en kris. Han fick inte leka med en robotgräsklippare (pga jag vet inte – säkerhet???!!! ). Och stämningen var ju “sådär”. Och herregud, vet ju att relationer går upp och ner men just i den stunden var jag och gullisen ganska trötta på varann!!! Om man säger så!!! (klockan var 8:10.).
Och när gullisen väl däcka då ville jag ju sova lite. Så jag sov i 30 minuter.
Sen kom vår matkasse till dörren (och ta sig från sängen till ytterdörren tog typ 10 minuter).
Och sen scrollade jag igenom telefonen en stund. SOM. MAN. GÖR.
OCH SEN. Inte för det har något med saken att göra men tisdagar är dagen då 90 Day Fiance kommer ut på Dplay. Och avsnitten är faktiskt 90 minuter. Och nu kanske ni tänker. Hur kan en realityshow hålla i 90 minuter???!!! Men den bara gör det??!! Den innehåller ju allt, graviditeter, catfishing, obesvarad kärlek, jättebesvarad kärlek, visumintervjuer som går åt helvete. Det är 90 minuter av rent GIF-material.
Och ja…det som helt enkelt hände var att…
…JAG LÄT GULLISEN SOVA I 2 TIMMAR OCH 40 MINUTER!!!!! PGA VILLE SE KLART PÅ 90 DAY FIANCE!!!
Idag vaknade han 4:30.
Som tur var gick jag med på att köpa en trådlös dammsugare – istället för en vanlig. Och den kicken har Jacob levt på flera dagar så han reagerade inte så mycket på faktumet att jag kanske brutit vår överenskommelse. Och att gullisen KANSKE sov lite sämre pga det.
När vi ändå är igång med bekännelser så fick min 1.5 åring tag på mina hörlurar igår under vår promenad (post-robotgräsklippar-kris) och jag såg inte det förrän han 1. tuggade på snäckan 2. jag mötte min granne som frågade gullisen om han åt blåbär.
Vilket han inte gjorde. Det var mina hörlurar han åt på.
Så att eh, idag var det skönt att jobba. Om man säger så.
Jag när jag försöker lista ut mitt barns behov 1110022 gånger per dag, stoppa mitt barn från att leka med robotgräsklippare, vara pedagogisk, inte glömma hörlurarna i vagnen OCH under tiden – inte få ett sammanbrott
Den senaste veckan har jag och lilla familjen sovit bra och vi har fått vårt barn att sova med, småååå småå uppvak mellan 2030-0530/06…vilket varit….HIMMELEN!!!!!!
Jag och Jacob har liksom varit hurtföräldrar. Föräldraskapet är ingen tävling MEN DEN SOM ÄR MEST HURTIG VINNER FAKTISKT!!!!!!!! Så är det!!!!!
Jacob har varit ute och sprungit med vår cykelvagn (*joggingkitet för 1200 kr till användning* *omg*). Och vi är ute i parken flera gånger om dagen.
Men man märker att det är något som saknas. Pratet om sömn. Vem är mest trött??? Vem ska få vila??? Visst är vi sega men inte känslomässigt-utbrott-seg eller migrän-seg.
Så naturligtvis var vi ju tvungna att vara oense om något.
Det handlar om dammsugare.
Kanske ganska enkelt att köpa dammsugare. Men inte för mig och Jacob!!! För oss är det krångligt!!!
Jacob vill ha en sådan ergonomisk med skaft men jag vill ha en vanlig.
Läget hemma har varit, så att säga, spänt. Igår fick vi avbryta diskussionen så vi kunde tänka på annat i en sekund. Då hade vi en eventuellt krishanteringsplan som gicl ut på att vi köpte en vanlig dammsugare och en handdammsugare.
Och innan vi visste ordet av så fick vi tänka på annat för…gullisen har visst en till kindtand på g. Och om det är något som plågar vår lilla familj så är det kindtänder (*gilla och dela om du också behöver terapi efter ditt barn fått alla sina tänder*).
*gullisens högra kindtand på nedre tandraden be like*
Så nu har vi inte pratat om dammsugare på hela dagen!
Kanske för jag varit på jobbet. Men men. Nu är vi enade igen
I sömnmisären.
I bitterheten gentemot dom som får sova (hur har man MAGE att sova bra???)
Och till sist, angående att kvoten för att tv-tid kommer att öka med 10081% procent.
Det är idag exakt 67 dagar kvar till gullisens inskolning på förskolan.
MEN VEM RÄKNAR DET ÄR JU ASLÄTT ATT AKTIVERA EN 1.5-2 ÅRING MED STARKT SOCIALT BEHOV MED NOLL SÖMN???????????
Egentligen så ansökte vi om plats i april men eh, låt oss säga att det ungefär lät såhär:
“HAHAHA hur tänkte ni när ni ansökte om plats i April???? Det är FUCKING fullt. Förskolan bredvid er -FULLT. Förskolan på andra sidan parken – FULLT. ALLT ÄR FULLT FÖRUTOM EN KÄLLARLOKAL I ADOLFSBERG DÄR VI DUMPAR BARN VARS FÖRÄLDRAR HAR NOLL KONSEKVENSTÄNK OCH SKRIVER IN APRIL???!!! HAHAHAAH.”
Jag vet att det låter osannolikt att kommunen skickar ut brev med så många versaler. Men det är helt sant. Lovar.
Iaf. Idag ringde äntligen en pedagog som verkar så gullig och proffsig och bestämde en dag.
“Första dagen brukar bara vara en timme ungefär…barnen brukar bli så trötta“, sa pedagogen (typ) (utan versaler). Och jag svarade; “heheheeh….visst…supertrött…blir han…säkert”.
Jag säger inte att jag hoppades på en 10-timmars bootcamp som introduktion till förskolan MEN om, jag ska vara helt ärlig, om första dagen skulle vara på åtta timmar så klarar han av det. Det är allt jag menar (*Mommy approves*).
Hur som helst, det är nog fler därute som just nu har barn hemma från förskolan pga rådande omständigheter (*pga det som inte får nämnas vi namn i den här bloggen*). Och trots *DeT sOm InTE fÅr nÄmnAs vId nAmn* + att det säkert är bra att vara hemma lång tid med sitt barn innan förskolan, så har det varit tufft av två anledningar.
1. Vi har sovit piss.
Förskolan hade kanske inte hjälpt supermkt. Men kanske lite.
2. Det kan vara ganska ensamt för både dig och ditt barn (om du inte är superaktiv med att skaffa nya vänner) (vilket man inte är pga PISS-sömn)
För det första börjar dom flesta barnen på förskola vid 1.5 års ålder så inga mammakompisar eller pappakompisar kan ses (*kul*).
För det andra har öppna förskolan mest öppet för bebisar upp till 15 månader. Efter den lilla milstolpen så är ens barn endast välkommen på torsdagar och fredagar. Då alla som går är 1. föräldralediga med små och stora barn och 2. föräldrar som arbetar deltid med större barn.
Så, det är lite fullt och ev. oharmoniskt. Och med ett barn som älskar andra stora barn och föräldrar så är man typ eh…..överallt. Och jag vill inte vara den stressade föräldrern som bara springer efter sitt barn men DET ÄR JAG. Och det är mentalt jobbigt + tärande på självförtroendet. Heh.
Jag säger inte att öppna förskolan (i mitt område) är som flugornas herre på torsdagar och fredagar. Jag säger bara att det är lite som eh, mental tortyr. Amen, typ så. Ibland 5% tortyr. Ibland 99%. Men alltid, lite, lite mental tortyr.
Dock är Cirkelgym Mamma på Friskis och Svettis som flugornas herre för bebisar. HELP. ME. LORD.
Okej kmr bli stämd av Friskis och Svettis (*superbra annars*) + öppna förskolan i mitt område (pedagogerna är jättesnälla där!!! Obs!!!) + Örebro kommun (*hejhej bästa handläggarn* *gulligt att du kunde fixa vårt förstahandsval tillslut* *tack till dej*)
*avslutar med harmonisk bild för att kompensera för alla ev. stämningar*
Förra veckan, när vi var helt förstörda efter flera månader av pissig sömn så fick vi lite avlastning (eller lite och lite, hehe = massor). När vi skickade gullisen till sin farmor så var så jobbigt att jag typ grät.
En vecka senare sa Jacob att Sixten kunde vara hos sin farmor igen så då packade jag hans grejer på 10 min och bah; “OKEJ DET GÅR BRA!!!” *här är han*. Och sen beställde jag hem pizza till bara mig och gjorde ingenting.
Så den här veckan har jag 1. upplevt att vara helt utvilad men också sett Jacob utvilad vilket är första gången på ett år???!! Blev så chockad när han kom in i köket och såg så utvilad ut och typ fräsch…ut???!! Vi liksom osade livsglädje???!!!
I flera månader har vi i princip släckt bränder. Antingen är Jacob så trött att han typ får migrän. Eller så är jag så trött att jag bryter ihop mentalt (mental migrän?!). Hehe *kul liv*
Så den här veckan är jag väldigt tacksam över att vi fått så mycket hjälp av Jacobs familj och att gullisen haft det så bra.
Det var nog allt för den här gången. Ett positivt inlägg på ca två veckor. Hehe.
Just det. Nu när vi ändå är lite positiva så har gullisen börjat ta min hand, leder mig till Jacob och vill att vi ska kramas.
Det var nog allt.
*gilla och dela om ert barn tar mer ansvar för din och din partners relation än du själv*
Jag är en morgonpigg MEN jag måste ändå säga att gå upp innan fem är så omänskligt. Borde vara olagligt. Försökte verkligen förklara det för gullisen. Jag sa; “Det här är inte rimligt!!!”. Och han bah: “eeh jo”. Och jag bah; “dina sovtider blir helt konstiga nu och du kommer somna i vagnen på g till mormor och morfar”
Okej. Kan väl erkänna att jag kanske hade kunnat gått lite tidigare. Typ en timme tidigare om jag inte hade somnat framför Frost (det som är jättebra är att gullisen brukar sätta sig på mitt huvud när jag sovit för länge så jag har alltid koll på var han är) (*sååå smidigt*).
Hur som helst. Jag hade rätt. Han somnade i vagnen även om promenaden dit är superkort.
Och om det är något som fungerar avseende mitt barns sömn så är det dagvilan. 90 minuter på dagen där jag 1. kan sova ikapp 2. förebygga ett mentalt breakdown (gäller mest mig, hehe). Man kan säga att dom här 90 minutrarna är, jag vet inte, min livslina när Jacob jobbar hela helgen. Det är alltså 90 minuter man absolut inte skojar bort. OM MAN SÄGER SÅ.
Så, en förflyttning behövde ske. Förflyttningarnas förflyttning.
Först ringer man hem till sina föräldrar och ber dom reka resespjälsängen.
Sedan går man in i hissen och BER (TYST.) att ens barn inte vaknar av det starka ljuset och jävla plingandet.
Sedan öppnar man dörren försiktigt.
Om ens pappa säger “ska jag tända??!!” titta då argt tillbaka och väs “…absssssoooluuut intteeeee”.
Ta av skor, strumpor och mössa med oerhörd precision.
Lyft upp ditt barn och lååångsamt (gärna lite samtidigt) försök ta av hans jacka.
Gå med lugna steg. Tänk på något *zen*.
Lägg ner barnet i resespjälsängen.
Titta dig omkring i sovrummet och notera att gardinerna inte är fördragna. Försök att behålla lugnet.
Väs något i stil med “gardineerna..ssssstääängaaa…någooon…bebisssss…vakna..”
Be lite.
Gå iväg.
Andas.
Man kanske kan anta att jag ställer lite höga krav på min familj. Men, ärligt, jag tycker inte jag ställer så höga krav.
Bara en hiss som slutar pipa (inga problem???).
Konstant mörker i lägenheten vid ankomst (oavsett ankomsttid).
Gärna optimal sovtemperatur på 21.5 grader celcius.
Till sist; tyst i lägenheten i ca 90 minuter efter läggning.
Jättetråkig blogg (SKOJA.) 