JAG GRÅTER!!! (Som vanligt då!!!!!!!) (inget nytt men vad ska jag skriva annars om)

Hej.

Nu är jag på flygplatsen och väntar på boarding.

Har nog inte gråtit så mkt som jag gjort den här semestern!!!!!! Help me lord!!!!!!!!!

Först var jag gråtfärdig av att bara vara där och träffa min värdfamilj. Sedan blev jag gråtfärdig för jag kände mig så älskad…OCH SEN VARE JU TYP DAGS Å ÅKA HEM SÅ NI KAN JU GISSA OM MAN VA GRÅTFÄRDIG DÅ:D

Min värdpappa sa att det är kul att vissa människor har NOLL känslor men jag har typ känslor för fyra personer.

Det tycker jag också : D

Och eftersom jag ändå har tid att blogga kan jag ju gå igenom en mer detaljerad gråtrapport.

Här är alla gånger jag gråtit (den här veckan):

– När jag gav en present till mina värdföräldrar och de läste upp kortet som jag hade skrivit dagen innan. *DaGs ATt GrÅta*

– När vi började prata om när jag bytte värdfamilj och vi gick igenom hela historien igen om hur jag brände hål i en säng och fick sparken och så fick jag komma till dom istället och så blev allting typ bra.

– När jag fem minuter senare efter att ha gråtit pga första punkten, berättade hur mkt det betydde för mig att jag fick en andra chans. För det innebar att jag kunde fullfölja mitt år och att de i sin tur gjorde att jag vågade mig på massa andra saker. Som om allt i mitt vuxna liv började DÄR. *DaGs FÖr TsUnAmiGRåt*

– När jag avslutat tsunamigråten (pga punkt 2) och trodde jag kunde säga hur glad jag är att jag får vara här och visa tacksamheten personligen, utan att börja gråta igen.

Det kunde jag inte : D

– När min värdmamma berättade att jag hade gett dom svenska flaggor att ha kring deras julgran (typ 2008) och att de sätter upp dem i granen varje år och tänker på mig.

– När jag berättade att mamma typ grät när hon läste mitt förra blogginlägg. JÄVLIGT RIMLIGT ÄNDÅ. Gråta pga ngn annan NÄSTAN gråtit.

– Igår när jag insåg att jag åker hem inom 24 timmar och jag inte ville att dagen skulle ta slut.

– När jag skulle säga hejdå till min värdmamma.

-När jag valde ut en liten handmålad tavla som en present från mina värdföräldrar. De tyckte de skulle va fint om jag hade en liknande tavla som de har.

– Nu när jag sitter på flygplatsen och tänker på alla bra minnen jag kommer ha med mig hem. Vill bara att de ska finnas inom mig för alltid.

Advertisements

Jag är i AMERIKA!!!

Hej!

Jag är i de förenade staterna!

…eller som en amerikansk registreringsskylt beskrev:

”Live free or DIE”

Själv är jag inte riktigt där ännu. För mig finns det alltid en gräns. Jag skulle hellre vara liiiiiiite o-fri och leva än att bara vara superfri och annars DÖ.

Aja. Vi är alla olika.

Hur som helst så är jag här och hälsar på min värdfamilj, dvs. den familjen som INTE sparkade mig (vill bara klargöra det). Förut bodde min värdfamilj i New York men nu har de flyttat till utkanten av Boston.

Hittills ÄLSKAR jag Boston. Det är så enkelt att vara här. Allting är typ som en nostalgitripp.

Men mest värt är nog att träffa familjen igen. Jag har till och med träffat mitt värdbarn och jag är så himla tacksam för det. Ett tag så trodde jag att jag inte skulle få se någon igen. Det är ju svårt att upprätthålla kontakten även om man tycker om varandra. De första dagarna här hade jag gråten i halsen hela tiden för jag var så glad och tacksam. Och ibland grät jag men det var ju varken jag och min värdfamilj speciellt förvånade av. 😀

Okej. Nu till saken.

Det här gjorde jag igår:

Först gick jag en promenad med hunden Daisy. Hon fanns när jag var au-pair.

Sedan gick vi runt i området där min värdfamilj bor. Jag älskar det! Det ligger precis vid havet och det är supermysigt och *ChILl*. Det känns som man skulle kunna sätta sig och meditera var som helst.

Typ här:

…och definitivt här:

Sedan tog jag färjan in till Boston.

Där köpte jag en kaffe MEN om jag ville kunde jag också köpa vin, öl och drinkar. De har fullständiga rättigheter på den här båten så när man vill kan man *PaRty It Up*. Mkt billigare än i Sverige också. Gah!!!! Förstår verkligen det här med att vara hellre död än ofri!!!!!!!!!!!!! Vill ha kapitalism jämt!!!!!!!!!

När jag gick av båten mötte jag upp min värdmamma och vi lunchade. Åt en supergod sallad med halloumi (tog ej bild). Vi pratade om allt möjligt och min värdmamma berättade att de har svenska flaggor på deras julgran varje år (vilket jag har gett dom). Började nästan grina igen. Hehe:D

När vi hade lunchat färdigt gick jag till himmelen och helvetet på jorden nämligen…..

PRIMARK!!!!! Land of the free har Primark!!!!!!!!!!!

Köpte ett par spanx (ser ut som cykelbyxor men är inte cykelbyxor, googla eller något) för sex dollar. Killen i kassan frågade mig ”IS THIS ALL?!” och jag sa ”Yes, only spanx plz”.

Sedan gick jag in till Macys (ingen bild av någon anledning) och kollade på fina väskor plus lite annat. Var jättenära på att köpa en märkesväska men gjorde inte det på grund av ren självkontroll. Jag hade ju redan köpt ett par spanx för sex dollar!!!!!!!!! Någon måtta får det ju vara!!!!!

När jag var klar där gick jag till Bath and Body Works. Typ som Body Shop. Det var världens rea!!! Tänkte att det är så här livet ska vara. Man ska köpa tre och få två saker gratis. Det är livskvalité.

Sedan fick jag reda på att man måste BETALA för tre och få två EXTRA. Kampanjen gällde alltså köp 5 – få 2 och köp 3 – få 1. Blev besviken och insåg att jag saknar att vara lite o-fri och samtidigt leva. (MAN BLIR IAF INTE LURAD!!!!!!!!!)

När den traumatiska upplevelsen var över gick jag till Tj-Maxx. Köpte ingenting men var supernära på att köpa märkesväskor för halva priset.

När jag väl var klar där, då gick jag vidare till Uniqlo och köpte jättemånga sådana här halsdukar.

En till mamma, en till min värdmamma och en till mig. Det är en halsduk som man kan ha på två sätt; som halsduk och som poncho.

Bevis:

Det vill säga – det är halsdukarnas mjällschampo!!! Älskar det!!!

…och ja. När man har köpt halsdukarnas version av Head & Shoulders då är det lika bra att åka hemåt igen. Men innan jag gjorde det tog jag ett kort på området kring Quincy market (där inne finns Uniqlo, tips!!!)

Jag köpte en cola och en fruktsallad och väntade på färjan. En kille kom fram till mig och sa ”have you shopped at Primark, omg, ME TOO”. Han hade dock inte köpt spanx som jag. Vi är alla olika.

Och med det avslutar jag den här bloggisen.

Pusshej/Tina

När revanschlusten äter upp dig inifrån då finns jag här för att hålla din hand.

Jag trodde inte att jag behövde revansch.

Tills jag fick det.

När glåpord byttes ut mot att jag var snygg, smart och rolig. Då insåg jag att revansch var det som fattades. Min självkänsla var som ett pussel, ett pussel som inte ens var halvfärdigt. Men varje gång jag fick revansch var det som om pusslet blev helt. Revanschen var som den magiska pusselbiten som var lösningen på allt. I alla fall ett tag.

Jag har träffat fler människor som är som mig. Som vill ha revansch. Som letar efter det. Fler personer som har gått i skolkorridorer med snus och tuggummi på väggarna och tänkt att det måste finnas något mer.

Något mer än det här.

Något mer än glåpord och fläckiga skolkorridorer. Fler personer som räknade ner dagarna till skolavslutningen. För då kanske livet kunde börja, på riktigt. Fler personer som har haft två liv; ett innan och ett efter skolavslutningen. Som vet hur det känns att vara levande men inte leva. Och från en dag till en annan känna hur blodet pulserar i ådrorna. Som om det aldrig hänt förut, även fast det har varit så hela tiden.

Som vet hur det känns när livet helt plötsligt sker, just nu, på riktigt.

Vi jobbar ibland hårdare än någon annan, för att på så vis bevisa att vi är värda nog. Värdefulla nog för att ha det vi har. Nej. Vi har inte saker, vi får saker. Vi får saker för att vi gör saker. Om vi arbetar hårt får vi det vi söker. Men arbetar vi inte tillräckligt hårt riskerar vi att bli en bluff. Och en bluff får ingenting.

Vi siktar högre och högre. När vi har nått ett mål så tänker vi genast längre fram. Vi tänker på hur vi ska komma framåt. Vi måste komma framåt och vi får absolut inte stanna. Vi vet dock inte vad som händer om vi en dag, helt plötsligt, tvärnitar.

Men vi vågar inte chansa heller.

Och vi blir nästan aldrig nöjda. När det inte går som vi tänker oss behandlar vi oss själva skitdåligt. Vi tänker på vilken himla bluff vi är. Att vi är dåliga och framförallt; att de som är anledningen till vår revanschlust kanske hade rätt, hela tiden.

När något går bra. När vi får känslan av revansch så dröjer det inte länge innan vi letar efter nästa revansch. Och nästa. Och nästa. För sekunden som känslan av revansch når oss är det som om allt som varit dåligt har blivit bra. Och man vill för alltid känna att något har blivit bra, tillslut.

Det blev bra tillslut. 

Känslan av revansch kan få en person att våga saker som hen aldrig vågat prova förut. Det kan skapa en drivkraft som inte går att köpas för pengar. En drivkraft som inte kan växa genom att gå på föreläsningar om motivation och framgång. Det är en drivkraft som bara når de som vet hur det känns att vara levande utan att leva. Som frågat sig själva om och om igen; “det måste finns något mer än det här”.

Men det är också så himla utmattande. Att aldrig bli nöjd. Att aldrig våga stanna. Att alltid leta efter något mer som driver en framåt.

Det tar tid att alltid förflytta sig framåt. Det tar energi. Ibland kanske det tär på relationer för man kan inte förflytta sig framåt konstant och samtidigt vårda en relation. Man vågar inte stanna och det man slutligen kommer fram till är att man måste prioritera att komma framåt. Man måste komma framåt, till varje pris.

Jag vill bara vara nöjd. Jag vill att livet ska stå stilla och att jag samtidigt ska känna mig tillfredsställd. Jag orkar inte leta mer. Jag orkar inte leta efter nästa revansch.

Och när jag väl stannar så tänker jag mest på en av de personer som är anledningen till att jag så himla gärna vill ha revansch. Jag tänker inte på hur jag kan bli snyggare, smartare och roligare.

Jag undrar om hen vet hur man ska vara snäll mot någon annan. Om hen kan känna empati.

Och tacksamheten sköljer över mig.

Kanske fick jag kämpa med min självbild i flera år. Men tanken av att en person vet mer om hur man ska göra en annan människa olycklig, än lycklig. Det är sorgligare.

Om ni vill ta revansch. Gör det. Använd drivkraften. Det kan få dig att göra saker du aldrig trodde att du skulle kunna göra. Nå mål som du alltid drömt om. Men revanschlusten kan äta upp dig inifrån och kom då ihåg att du inte behöver ta revansch. Det är okej att stanna.  Även om det känns som att marken kan rämna vilken sekund som helst. Och om det känns läskigt så kan jag stå bredvid dig och hålla din hand.

För jag har stannat. Och det känns helt okej.

DSC_0158

Vad man kan säga till sin idol (eller inte.) (jag vet väl inte!!!):

Hejhej!

Alltså denna månad har ju varit en jävla berg-och dalbana. Exempelvis har jag haft sjukt låga nivåer av typ seronotonin (eller vad FAN det heter).

Ibland har jag dock varit glad men det har typ gått över på en sekund och Jacob har bah;

“MEEEN VAD HAR HÄNT, DU VA JU GLAD NYSS????!!”

och jag bah;

tenor.gif

Men livet måste gå vidare! Man kan inte bara sitta och vänta på seronotoninet (eller vad FAN det heter) utan ibland måste man bara…leva.

Vilket jag gjorde igår eftersom jag gjorde något som jag har velat göra så himla länge.  Miranda Sings/Colleen Evans kom till Stockholm och jag fick 1. se showen 2. träffa henne! Jag fick alltså träffa en av mina idoler inom humor! Kanske kan jag nämna henne som min “humoristiska” idol men jag tror inte det går att använda det ordet – och om jag ska vara ärlig kan jag inte ens stava till seronFUCKINGtonin. Så, ja. Låt oss inte ta några fler risker helt enkelt.

Jag var självklart supernervös innan eftersom publiken skulle bestå av 15-åringar samt att jag skulle gå själv. Så nervös att jag bara ville lägga mig ner på marken och grina när jag cyklade till Örebro resecentrum för att ta bussen till Stockholm. I och för sig har jag inga som helst problem att bete mig som en tonåring (är verkligen superlätt för mig!). Men ändå. Träffa sin idol. HELT SJÄLV! Sedan var jag nervös över att det inte skulle bli som jag förväntade mig. Att det skulle vara stelt och inte alls personligt. Vilket skulle innebär att jag inte har någon inspirerande idol längre…OCH DÅ BLIR JU ALDRIG BOKEN KLAR OCH JÄVLAR DÅ SKITER SIG VÄL BLOGGEN OCKSÅ FASTÄN DEN TYP REDAN GJORT DET PGA INTE BLOGGAR LÄNGRE!!!!! GAAAAAHHHH!!!!!!!

Ni förstår. Jag riskerade att hamna i en personlig kris. 

Men som tur var gjorde jag inte det – för – showen var helt magisk! Meet and greet var också helt magisk! Det var personligt, intimt och fint på samma gång. Och varenda minut av föreställningen var rolig. Verkligen v.a.r.e.n.d.a minut. Hon bjöd på sig själv så himla mycket och det var bättre än vad jag någonsin kunde föreställa mig.

Och nu till det *alla* (dvs. ingen) undrar över. Vad sa jag till min idol? Till en person som inspirerat mig superlänge?

Jo, jag berättade att jag också hade utslag i hårbotten och hon bah; “NEEEJ HAAAR DU DET? DET HAR JU JAG MEEED” och jag bah; “JAA JAG VET DÄRFÖR JAG SÄGER DET. VI HAR UTSLAG I HÅRBOTTEN…TILLSAMMANS!”.

Och sedan tog vi tre kort tillsammans, varav ett ser ut såhär (på grund av att vi båda har utslag i hårbotten):

21743240_10159235808930621_33573727406373771_n.jpg

Nu funderar jag på att starta en facebookgrupp som heter “vi med utslag i hårbotten” med slogan “NEJ DET ÄR INTE MJÄLL. DET ÄR FUCKING UTSLAG I HÅRBOTTEN” och “NEJ. Head & Shoulders fungerar INTE. Sluta rekommendera Head & Shoulders! Det kommer aldrig hända, oki?!?!” .

Pusshej!

Tina

 

Allt jag behöver är lite positiv JÄVLA energi. (och 20 euro)

Tjo.

Jag och Jacob gick in till Torreviejas centrum igår och fann detta:

ETT NÖJESFÄLT!!!! MITT I STAN!!!!

Enda nackdelen är att Jacob är så himla, jag vet inte, negativ. Jacob skulle säga att han är “realist” men han sprider verkligen negativ energi när han säger saker som:

“Älskling spela inte för mycket nu”

“Det är jättesvårt att vinna på klo-maskiner”

“Jag tror den där åk-attraktionen är för små barn”

Och jag känner bara, han förstår verkligen ingenting! Självklart vinner man inget om man bara är negativ och inte vågar satsa!!! Herregud, alla vet ju att man måste satsa lite på nöjesfält för att vinna ett pris. Man kan bara inte spela en gång. Man måste ju spela massvis av gånger!

Jag menar. Om han bara var mer positiv kanske jag skulle vinna något i alla fall.

Typ om han istället sa saker som:

“Omggggg klo-maskin, du är ju bäst på det! Satsa älskling, här får du 10 euro, NEJ, 20, så mycket tror jag på dig!”

“…SJÄLVKLART äter vi sockervadd precis innan middagen, eller nej, ännu bättre, vi äter sockervadd till middag och så hänger vi på nöjesfältet HELA kvällen, och just det här är 20 euro till klo-maskinen”

“Bry dig inte om barnen vid radiobilarna, kör älskling! KÖR!!!!! Och just det, innan jag glömmer, här är 20 euro till klo-maskinen” (*kastar 20 euro åt mitt håll som jag fångar i luften medan jag åker radiobil i 10km/h*)

Jag säger inte att Jacob är anledningen till att jag inte vann något igår MEN allt jag önskar är lite positiv energi. Känslan av att någon tror på mig.

Och 20 euro att spendera på klo-maskiner.

Ni vet NORMALA saker som ALLA STABILA människor vill ha.

Pusshej/Tinis

Ut på tur aldrig sur (*not*)

Nu är jag i Spanien och jag har inte haft ett enda utbrott sen jag kom hit!

Hihi. Skoja.

Innan vi åkte hit bestämde vi oss för att hyra cyklar så vi skulle kunna, jag vet inte, typ cykla runt (vad annars?!!???). Jag såg fram emot att cykla längst stranden med Jacob. Under ett platt och perfekt cykelunderlag. Kanske skulle vi hålla handen. Säga fina saker till varann under tiden och bara glida runt. Jag menar det finns såååååå många uthyrningsställen för cyklar där vi är just nu. Hela området kring Alicante består typ av cyklar och människor som cyklar. Det finns ju liksom träningsresor hit för flera tusen för att få cykla i en hel vecka. Vem betalar tusentals kronor för något som är hemskt och jobbigt?!

Allt talar ju för att det är kul att cykla kring Alicante.

Men vet ni? DET ÄR DET INTE!!!!!! Cykla kring Alicante är djävulens påfynd. Det är ju JOBBIGT och BRANT och det känns som det är backar precis ÖVERALLT. För antagligen åker man hit och cyklar för det ska vara jobbigt??!!??!!!!!!

(*blä*)

(*tråkigt*)

Aja. Jag och Jacob bestämde oss spontant för att cykla 6-7 km enkelresa till den största stranden. En resa fylld av “en del utbrott”.

Om ni undrar vad “en del utbrott” innebär så är det följande:

⁃ mellan 5-10 utbrott inom en dag
⁃ ett utbrott måste innefatta könsord (annars gills det inte) (blanda gärna pga jämställdhet)
⁃ ett utbrott måste ske mitt i en uppförsbacke.
⁃ le ibland – men inte för länge. Då tror din kille att du typ är glad över att cykla i 30 grader celcius. (och det vill vi INTE).
⁃ 78% av utbrotten måste börja med “jag kommer ALDRIG att cykla till La Mata-stranden IGEN!”
⁃ 82% av utbrotten innehåller meningar som “hatar cyklar”, “hatar terrängen i Spanien” och “hatar att cykla i Spanien”.

Finns inga bilder på mig från vår cykeltur för jag var tjurig mest hela tiden och då fanns ingen möjlighet att ta någon bild just då. Men här är en bild på mig som togs för 10 min sen. Jag vet nu att min klänning åkte upp och att jag visade trosorna för alla som gick förbi. Jag vet det nu.

Pusshej/

Tinis

Saker jag gjort istället för att packa (och det är inte att gråta. skoja det är det.)

Hej.

Jag och Jacob ska åka till Spanien inom en snar framtid. Jag skulle egentligen ha packat under dagen men nu är klockan 12:31 och jag har inte kommit någonstans.

Bevis:

Istället har jag…

  • Gråtit över att jag och Jacob ska på solsemester och jag ska ha mens typ idag.

“JJJJAAAGGG VVVIVILLLLLLL IINNNTEEEE HHHAAA MMMENNSSSS IIIII TTORRRRREVVVVVVIEJJJJJAAAAAAA….UUUUUÄHHHH”

(Känns i efterhand väldigt legitimt att grina över. Vem fan vill ha mens på stranden i Spanien.)

  • Gått runt och gråtit över att jag har ont i magen och när Jacob har sagt saker som “ta en värktablett” eller “gå och lägg dig” så har jag sagt “dddetttt kommmmer innnteeee hjälllpaaaa ååhhh jjjaaagggg hhhhaaarrrrrr rrrreedddaaann tttagggittt eeeen tttabblettttt” 

(har egentligen inte tagit en värktablett vill bara ha en anledning och gråta ännu mer, dvs pga. smärta + Jacob tycker mer synd om mig då) (jag jag vet att jag är FUCKING DUM I HUVUDET MEN HUR FAN DU GÖRA OM DU HADE TUSEN HORMONER I SYSTEMET OCH DET KÄNNS NÅGON SITTER PÅ DIN LIVMODER SAMTIDIGT SOM DU VILL SKITA PÅ DIG???!!! DET ‘ÄR NOG MED ANLEDNINGAR FÖR ATT BETE SIG SOM EN PSYKOPAT!!!!!!!!! FAKTISKT!!!!!!)

  • Gråtit över att mitt schampoo och balsam är för stora för att ta med till Spanien eftersom jag alltid har med mig små reseförpackningar. Men eftersom jag inte har köpt nya reseförpackningar så har jag inga hemma och ja…. DET ÄR VÄRT ATT GRÅTA ÖVER!!!!! MAN BEHÖVER ALLTID RESEFÖRPACKNINGAR!!!!!!!!!!!! VARFÖR KÖPTE JAG INTE RESEFÖRPACKNINGAR???!!!!!!!!!!!! VARFÖR KÄNNS DET SOM HELA LIVET GÅR UNDER???!!! JA JUST DET HAR INGA RESEFÖRPACKNINGAR!!!!
  • Letat efter mina solkrämer och inte hittat dom. Gråtit igen och sagt saker som “mmmeeen jjjaagg hhhadeee pppackkkatt dommm sssååå ffffinntttttttt”
  • Hittat solkrämen. De låg nerslängda i en plastpåse från Åhlens (ej sponsrad men borde vara).
  • Frågat Jacob hur han står ut med mig (svar: “det gör jag bara”)
  • Frågat Jacob om jag är jobbig (svar: “fråga inte såna frågor”)
  • Frågat Jacob om han skulle vilja pröva vara mig en dag (svar: “ja, faktiskt, jag skulle vilja veta vad som pågår i din…….hjärna”)
  • Slutat gråta och sagt till Jacob att SJÄLVKLART ska han STÅ UT med mig för jag är “faktiskt inte så himla jobbig egentligen” och står han inte ut med mig är han faktiskt JÄVLIGT klen. (Svar: “ok”)
  • Skrivit det här blogginlägget.
  • Tagit det här fotot på eftersom jag vill se hur stabil jag såg ut (resultat: inte stabil)

Photo on 2017-08-16 at 12.22.jpg

Iaf. Hoppas verkligen jag lyckas skriva ihop någon blogginlägg när jag är mer stabil. Mitt mål är att minst ha 50% stabila inlägg i framtiden. Om inte det går, i alla fall 5%. Just nu är det på 3% ungefär. Tror jag.

Eller egentligen orkar jag inte bry mig. Om jag ska vara ärlig.

: D: D: D: D: D

Pusshej! ❤