Om Tanzania vore ett tv-spel, del. 1

Hej!

Idag har man varit på äventyr. Först åkte jag och Jenny Dala Dala. Vilket alltid är ett äventyr i sig (kommer ett eget inlägg om Dala Dala, känns kul att hypa det först bara).

Målet var att träffa Anna, en svensk tjej som har bott i Tanzania fram och tillbaka i 2-3 år och arbetar bl.a med ett projekt för gatubarn i Arusha.

Och ni vet typ hur det var när man var liten, spelade tv-spel, hade typ kommit till level 5 och trodde man var ganska duktig. Sedan åker man över till en ny kompis, som har samma tv-spel som en själv vilken börjar prata om helt andra världar, bossar och uppdrag.

“Eh…vilken level är du på egentligen?”

“Level 40. Så länge man kommer över level 30 är det inte så svårt!”

Så var det att träffa Anna. Tanzania är ett tv-spel. Jag är på level fem. Och Anna, hon är på level 40. Kanske på level 42. Jag tror definitivt att vara med och förlösa ett barn ute på vischan i Tanzania är över level 40. Så level 42 får det bli.

Jag och Jenny satt som förtrollade när hon berättade hur det var att vara volontär i en by i Tanzania, vara med på förlossningar (föda barn i Tanzania verkar….kul), konstiga händelser, malaria (10 grr), och galna fester i garage. Ja, allt. Mitt i en historia så kunde telefonen ringa och hon säger:

“Sorry…måste verkligen ta det här”

Och hon börjar prata flytande Swahili som det vore det mest naturligaste i världen (efter att ha varit med och förlöst ett barn i en Jeep).

Hehe, låter som jag “fan-girlade” lite. Vilket jag ABSOLUT gjorde. Orkade inte ens hålla inne något så jag tror att jag sa hon var grym…100 ggr…på fyra timmar…kanske. Hoppas hon gillar intensiva människor. Hehe.

Har dock ingen bild då jag var upptagen med att bara lyssna på hennes historier och “leva i nuet”. Jag har dock en bild på maten hon lagade till oss (köttbullar och potatismos) men tallriken var typ halvt uppäten och när jag la upp bilden så kände jag bara “nä, det här går inte”

…så istället får ni tänka er att Tanzania är ett enda stort tv-spel. Jag är på level fem. Och Anna är på level 42.

Hur som helst, ikväll ska jag på en klubb i Arusha. Alla klubbar i stan firar Bob Marley day så ja detta kan ju bli…intressant.

Kanske hamnar jag på level sju efter detta.

Pusshej/Tina

Tinas andra dag som lågstadielärare:

Hejhej!

Ny dag! Nya möjligheter!

Idag var läraren där i alla fall.

*PPPRAAAAIISEEEEE THEEE LOOOORD*

Var dock inte mindre kaosigt. Det är fortfarande 20 barn mellan 5-9 år i ett litet klassrum, men man kan i alla fall dela på kaoset. Hehe.

*wiiiiiiiiiiiiiiiii*

Dagarna börjar med att barnen får börja med övningar sedan brukar det vara lite blandat.

Åh…..gud….måste stanna där…fick precis en flashback från igår.

Jo, eh, igår när vi gjorde övningar så började alla barn flockas runt mig (efter typ 10-15 min) och jag förstod inte varför. En efter en ropade:

teacher, loooook, teacher, loooook, TEAAACHEEEEEER….”

Gah, allt jag ville säga då var:

Is this about the highfives?! Because the concept about you guys getting a highfive after everything you do was a really bad idea!!!! I immediately regret this decision, ok?!”

…men så bra engelska kunde inte barnen så jag försökte strategiskt byta plats i klassrummet och, eh, hoppades att något barn skulle typ… falla bort på kuppen.

Men det hjälpte inte (förvånande). Och jag satt där i minst 15 min till med 20 barn som ville att jag skulle kolla i deras små kollegieblock medan de ropade “teacher….looook!” i kör.

Men precis när jag är nära ett psykbryt så ser jag att några av barnen förstår. Att jag verkligen inte alls har koll och börjar peka på bokhyllan. Men jag fattar fortfarande inte så ett äldre barn går fram till bokhyllan själv, tar fram en röd bläckpenna, går fram till mig och säger:

“Here…teacher.”

Och då fattar jag. Jag ska ju rätta…jag behöver bara rätta övningarna. Bara det. Inget annat.

Så jag börjar rätta, och efter en stund så är det mindre och mindre barn runt omkring mig. Tillslut, sitter jag bara med en tjej och försöker visa hur man skriver nummer åtta på engelska. Och när det är klart är det ingen kvar i klassrummet. Jag klarade det! Jag gjorde det! Jag klar…

SKOJA!

…var rast i 10 minuter till sedan skulle jag visst ha en planerad lektion. Som jag ej hade planerat. Och det var…smärtsamt.

Har fortfarande förträngt minnena av detta.

Hehe.

Här är några bilder istället:

IMG_0150
Jag precis innan min andra dag som lågstadielärare.

IMG_0153-0
Barnhemmet

Pusshej!
Tina

Tinas första dag som lågstadielärare:

Hej,

Jag lever.

IMG_0142

Första dagen på barnhemmet. Kommer dit. Läraren är inte där.

“The teacher has malaria…she is on medicine and might be here tomorrow…you can just start”

Läraren har malaria. Jag gör min första dag på ett barnhem som lärare och den enda läraren är sjuk i…malaria.

Så okej. Vi summerar detta igen.

Framför mig har jag 20 barn som jag ska undervisa. Jag har aldrig undervisat förut, någonsin. Jag tror jag inte ens varit själv med 20 barn. Okej, inte ens två barn. En gång så var jag själv med min kompis barn i 10 min för att natta hen och jag la hen i fel säng (antagligen är en säng för någon som är 1.5 år INTE 80 cm bred och utan spjälar?!)… så min success rate att vara själv med endast ett barn är ej speciellt hög heller.

…och SEN den person som kan introducera mig till vad barnen kan och inte kan är inte här. Hon var här igår och frisk men precis idag, just idag, när det är min första dag så har hon malaria.

Vilket definitivt suger mer för henne än för mig, men eh….är detta ett skämt?!!?! Vad händer??!!! Detta kan inte vara på riktigt?!

Hur som helst… jag…tror….det gick bra. Ibland så gick det upp. Ibland ner. Ibland skarp sväng åt sidan för att sedan gå rakt ned. Sedan upp….typ. Jag minns knappt hur allt gick till. Jag bara gjorde något och hoppades på det bästa. Funkade inte en grej så funkade något annat. Funkade något så använde jag det tills det absolut inte funkade längre. Och så fortsatte jag så, från halv 10 till klockan ett.

…och om ni vill ha tips på hur man klarar sin första dag som lågstadielärare (utan erfarenhet) så kan jag tyvärr inte ge det då jag inte minns så mycket (förträngt) av detta.

..eller jo! Försök inte anamma konceptet “alla får en high five” när någon räcker upp handen och säger rätt svar. Kan bli…kaos. Speciellt om det är 20 barn.

…..hehheehehheheh…..

*varsågoda*

Imorgon kanske läraren är där (verkar vara en mild version av malaria) och då kan jag hänga på hennes upplägg. Annars får jag undervisa själv i tre timmar så, eh, ska väl ta och förbereda mig nu.

Men låt oss inte tänka på det. Istället kan vi begrunda vägen som jag alltid går på när jag ska hem, med utsikt mot Mount Meru. Resten får lösa sig.

IMG_0139

Hehe.

Mvh/lågstadieläraren

Historien om hur Tina hittade sin volontärplats:

En liten update på “en jävla dag” kommer här.

Jag besökte tre barnhem idag för att se vad jag kan göra och var jag kan göra mest nytta.

Det första hemmet startades för mindre än ett år sedan. Ägaren till hemmet är själv uppväxt på ett barnhem och det största behovet som fanns var att hemmet i princip skulle kunna finnas till några månader till men samtidigt så tas all hjälp emot. Jag fick prata med en volontär som typ fungerar som lärare. Jag kände mig otroligt maktlös när jag kom dit, för oavsett om det behövdes massor av hjälp för att hålla barnhemmet vid liv så vet jag inte om jag kan göra det på sex veckor. Och eftersom det redan fanns volontärer som fungerade som lärare så skulle den hjälp jag kan erbjuda kanske vara överflödig.

Det andra hemmet var lite större och minst fem volontärer var redan där. Inga volontärer hade lust att vara lärare utan hjälpte mest till med det runt omkring. Och anledningen till det var nog stora klasser vilket gjorde det svårt att undervisa och att få den respekt man behövde för att känna att man lärde barnen någonting. Samtidigt var det så himla många volontärer som redan var där och jag hade svårt att se att jag liksom hade en klar plats där.

Efter vi hade besökt de två första hemmen så trodde jag vi var klara. Så min tanke var att det vore bäst med det första hemmet då det kändes som jag skulle behövas mest där och klasserna skulle vara mindre vilket skulle göra att jag har en chans att göra ett bättre jobb, oavsett om det inte kändes perfekt. Jag köpte till och med massor av vatten på vägen pga “vi ska ju hem nu”.

Sedan tog vi en Dala Dala åt motsatt håll istället.

😀

“I will show you one last orphanage, then you can decide, ok?”

Vi åkte Dala Dala i några minuter, steg av och började gå på en liten stig vid en rinnande bäck. När vi gått en stund kom vi till hemmet och då hade några personer från kommunen (haha, tänk er typ Parks and Recreation* fast tema barnhem) kommit vilka kollade så att barnhemmet var godkänt. Detta tog typ en halvtimma och under den här tiden hann jag typ tänka att denna lilla trip var sjukt onödig. Jag hade ju redan sett två stycken barnhem. Jag behövde inte se ett tredje.

Sedan gick Arushas svar på Parks and Recreation* och precis då hade barnen fått rast. Jag ser hur de liksom inte knappt kan hålla sig och bara vill få på sig skorna så fort dom kan. Och komma till mig. Men nu är jag liksom beredd så jag sitter kvar där jag är. Och en efter en kommer barnen och sätter sig bredvid mig, ler och kollar på mig. Mest kollar på mig. Istället för att drabbas av panik (som igår, hehe) så försöker jag istället göra något mer konstruktivt, så jag försöker prata lite barnen, med den swahili jag kan:

Jag: Ehm…mambo? (hej!)
Barnen: Poa! (typ: hej, det är bra!)
Jag: Habari gani (hur är det?)
Barnen: Nzuri! (bra!)

Sedan kunde jag inte mer och det var slutet på den konversationen. Hehe.

Barnen fortsatte därmed att stirra. På mig. Efter några minuter ska jag gå för att prata med den ansvarige för hemmet.

“Im going to go now…”, harklar jag fram medan jag försöker ta mig fram mellan utebänkarna där jag sitter med barnen.

När jag gått några meter hör jag några barn säga: “Bye teacher!”

Jag vill först säga “Tutaonana” men det betyder “vi ses” och jag vill liksom inte lova barnen någonting. Så jag vänder mig om, ler lite och svarar “Bye”.

Jag går in i det minsta klassrummet jag nog varit i, med avlånga träbänkar. Men det första som slår mig är oavsett hur litet klassrummet är så finns liksom en organisation, typ som att man gör det bästa av vad man har. Och för första gången så får jag en känsla av att det kan bli något bra det här. Jag vet inte, typ något form av hopp? För att detta hem kan fungera, för barnen och för mig?

Vi sätter oss ned och vi börjar prata om vad jag kan göra. Hemmet är ganska litet och har en lärare som lär ut basämnen som typ engelska, swahili och matte. Dock så finns det en risk att den nuvarande läraren ska börja skolan igen, vilket kan hända närsomhelst (precis som allt annat i Tanzania:D) och då är det bra att någon går med henne och kan hoppa in om det behövs. Hemmet har heller ingen annan volontär vilket innebär att jag faktiskt kommer att behövas och att jag därmed inte är “överflödig” hjälp, vilket jag fick en känsla av när jag besökte det andra barnhemmen.

Eric säger,“I think this is the best option for you, I think you will be needed here.”

“I think so too… I just want to think about it first.”

Och vi lämnar barnhemmet. Går på en Dala Dala igen. Stiger av. Går hemåt och när vi är framme har jag bestämt mig.

“You can call your friend and tell him I’ll be there tomorrow”

“Ok”

“Its at nine right?”

“Yes”

Och jag ler för mig själv när jag går mot min bungalow för jag inser att imorgon så kan jag faktiskt säga “Tutaonana” till barnen.

:))

….och där hörrni är historien om hur jag fick min volontärplats. Tack för all fin feedback på förra inlägget. Wiii! Ni är bäst som läser!

Pusshej!
Tina

*Svinbra serie med Amy Poehler…googla:D

Vilken jävla dag! *hakuna matata på det*

Jag besökte kvinnohemmet idag. Vi åkte ganska långt bort för att komma dit och när jag och min kontaktperson Eric kom dit så möttes vi av en socialarbetare som förklarade hur hemmet fungerade och visade oss runt. Hemmet är det enda som tar emot kvinnor på gatan och antalet kvinnor ökar på hemmet, hela tiden.

Alla kvinnor förutom två stycken går i skolan, från tidig morgon och tidig kväll. Och detta är egentligen otroligt bra men det finns därmed ingen möjlighet för mig att liksom spendera tid med kvinnorna efter skolan då hemmet ligger så långt bort. Därmed, det jag kan göra för hemmet i princip är marknadsföring och kommunikation utåt till ex: sponsorer.

När vi satte oss i bilen så hade jag typ en klump i magen. Inte för arbetsuppgifterna för detta är ju något jag kan och är bäst för hemmet. Det är superbra. Men, att åka dala dala (haha, detta fenomen får ett eget inlägg) i typ två timmar per dag för att kommunicera med ex: sponsorer känns inte effektivt och jag kommer få mycket mindre gjort.

Så hur som helst, efter besöket på hemmet så var jag “lite” överväldigad av precis allt och samtidigt skulle vi åka vidare till min rumskompis (Jenny) volontärplats vilket är ett barnhem.

När jag kommer dit så är många barn utanför hemmet och minst 10-15 barn springer mot bilen. Och när jag öppnar så vill alla hålla handen. Precis alla. Med mig. Och jag har verkligen ingen aning vad jag ska göra. Och ju längre jag står där så kommer det ännu fler. Som vill hälsa och bara vilja ha närhet, av någon. Ett barn slår någon på ryggen för att liksom komma förbi. Och några börjar gråta och jag förstår ingenting.

Eller egentligen förstår jag allt. Och det är det som är så jävla jobbigt. Att dessa barn inte får den närhet de alls behöver och tar varenda chans de kan för att få något. Kanske bara en hand att hålla i två minuter.

Efter några minuter så försöker jag få ögonkontakt med Jenny och säger:

“Eh….Jenny….vad ska jag göra?

“Bara stå där! Du behöver bara stå där, jag lovar.”

Så jag står där. I kanske 10 min. Med 15 små, bräckliga, barnarmar som håller i mig. Och när Jenny frågar om jag vill med till bäcken där barnen ska bada så går jag först med på det (kan ju inte röra mig ändå).

Men efter några minuter så tar det stopp och jag känner att jag nog inte klarar av att vara kvar. Jag är liksom överväldigad av alla intryck och jag måste hem. Fort. Så jag frågar Eric om vi kan åka hem istället och det är helt okej.

Vi startar vi bilen.

Gasar. Kommer ingenstans.

Försöka köra bakåt. Kommer ingenstans.

Vi är fast i leran. Första gången som jag är överväldigad av precis allt och vi sitter fast i leran. Jag måste hem. Och vi är fastnat med bilen i lera.

IMG_0131-1

Tillslut kommer vi hem, det känns bättre och jag pratar med Eric om hur jag kan lägga upp mitt arbete bäst och föreslår att jag jobbar med kvinnohemmet “hemifrån” och sedan arbeta som lärare eller liknande på barnhem i närheten.

“You think this will work?”

“Yes, everything is possible in Tanzania!”

“Haha, Yeah, and everything is an adventure…”

“Hahaha, yes, even for me everyday in Tanzania is an adventure”. Sedan pausar han i några sekunder och säger:

“Hakuna Matata…Tina…Hakuna Matata”

:))

Pusshej/Tina

Är här! *untz untz untz* (men inte mitt baggage)

Nu är jag här! Wiho!

…men ej mitt baggage.

Och äntligen kom min lilla resångest till användning pga att jag hade frenetiskt lagt krämer i småburkar + hade gjort miniversioner av det jag behövde. Så ja! Vad lär vi oss av det här?

Ha extrem resångest!!!!!!!! Jättebra!!!!!! En gång av 10 så är det till användning!!!!!!!

Annars så trodde jag det var ett skämt när jag fick peka på ett laminerat papper vilken modell mina väskor hade. Men det var det inte. Så jag stod där i den minsta ankomsthallen jag någonsin varit i, pekandes på ett laminerat papper samtidigt som allt ljud runt omkring överröstas av Akon (“sexy bitch” Akon. Ja den Akon) ur högtalarna som sjunger typ “oh yeah, Africa” på repeat.

“So where will you live”
“Öh….vaaaj…aj…j center?”
“??!!!”

*visar pappret med adressen*

“You mean V.I.J.I.J.I center?”

“Yes….thats it”

“Ok…”

Bor alltså inte på vajajay center.

Pusshej!
Tina

Ps. Här bor jag. Ds.

IMG_0128