Tinas första utekväll i Tanzania – som om man var där fast ändå inte:

Hej!

I söndags tänkte jag först publicera ett inlägg som innefattade en utläggning av min första utekväll i Tanzania MEN som vi alla vet så fick jag hemlängtan, skrev ett superdeppigt inlägg och resten är…historia.

20:40: Jag och Jenny börjar utekvällen på baren som finns där vi bor (ja, den som spelade samma reggea låtar i tre timmar)

IMG_0164

20:45: Vi inser att vi är ensamma. Eller inte ensamma. Vi har ju varandra, men eh, inga andra är här.

Jenny: Inte för att vara sån…men…alltså…det är ju kul att vara med dig me…n
Jag: …det är kul att det kommer andra också…
Jenny: PRECIS!
Jag: …tänkte exakt samma sak…

21:00: Det går ett amerikanskt par mot baren.

Jag: Vi kanske ska fråga om dom vill vara med oss?
Jenny: Ja, vi kan ju fråga lite smidigt.

21:01: Paret beställer något! Vi har en chans!

21:02: De går mot oss. Var cool, var cool, var cool, var cool, var cool, var cool.

21:03: De går förbi där vi sitter. Jag tar ett djupt andetag, harklar mig och säger:

Jag: DO YOU GUYS WANT TO SIT WITH US?????!!!!!!!!!!!!

21:04: Eh…det blev inte som jag hade tänkt mig (som vanligt då). Jaja. Nu sitter de hos oss. Wiii!

21:30: Vi kommer in på ämnet ”Tinas tid som au pair i USA”.

21:40: Det frågar hur man ansöker till au pair.

”Eh…. its not that hard. You fill in an application and take some pictures with kids. So I kind of went to the neighbours house and took pictures of me with her kids….so it looked real….”

“Had you met the kids before?”

“Eh..no… but my neighbor had been an au pair before and totally wanted to help me out! It was her idea! Kind of…hehe”

21:50: Åh, gud, de vet redan för mycket. Endast ytliga detaljer nu. Hm, jag kan berätta var jag bodde. Det är ju ytligt. Två ställen (Connecticut och New York). Ytligt och inte för detaljrikt. Bra.

22:00: De frågar varför jag bodde på två ställen. Eh, ohps, inte..tänkt..så långt…

Jenny säger: “THIS is a funny story… hehehe” (Haha, ja vi har känt varandra i en vecka och hon vet)

22:02: Berätta ingenting, berätta ingenting, berätta ingenting.

22:15: Fan. Föll för trycket. Tog en minut sen berätta jag allt. Ifrån ansökan, till den där händelsen med ett bränt hål i sängen, till att jag fick sparken, fick jobb igen, hamnade i New York, antal bilar jag repat. ALLT. Gah. Jaja. Det var kul. Alla var glada!

23:00: Mot klubben! Säger hejdå till våra nya amerikanska kompisar:

”Goodbye then, you really do not have to hire me as an au pair, I promise.”

“Good idea, have a nice time!”

23:20: Vi är framme! Träffar vår koordinators kompisar från ett hiphop band. Alla ser väldigt coola och avslappnade ut och hälsar med nävarna, ni vet “bro fist”.

…vill genast göra typ samma sak, fast ni vet, när man har har fistbumpat (heter så, har kollat) klart så vecklar man ut handen och gör ett explosions ljud. Jag och Sofia gjorde det jämt förra våren. Och inte för att vara sån men ja, vi var ju ganska…tuffa.

23:21: Nej, får inte göra det. Det kommer inte fatta. Och det kommer inte vara coolt. Man gör inte så. Kanske i Umeå så är jag och Sofia “the shit” men det behöver automatiskt inte funka i Tanzania.

23:22: Min tur att hälsa. Var cool, var cool, var cool, var cool, var cool.

23:23:

“Eh….hi…. my name is Tina…”

*gör bro fist med en kille i bandet*

…inte veckla ut handen och göra explosionsljud, inte veckla ut handen och göra explosionsljud, int…

*två sekunder senare*

”…eh..wait..in Sweden we also do like this”.

*vecklar ut handen och gör explosions ljud*

23:25: Nej, nej,nej,nej. Inte bra. Han förstod ingenting. Fan också. Och nu kollar alla superkonstigt på mig. Måste. Dra.

”I will just go inside I guess….”

Går sedan in i klubben. Snabbt.

23:30: Har förträngt händelsen för fem minuter sedan. Nu kan det bara blir bättre. Träffar en ny kompis som heter Stina som är jättesnäll och trevlig! Blir allmänt glad och känner mig tacksam då alla jag hittills träffat är så himla bra!

IMG_0170

23:30 – 01:45: Dansar!

01:45: Går bort från dansgolvet. Vilar lite. Tar kort på ett träd.

IMG_0178

02:00-02:30: Dansar!

02:30: Hem! Träffar på hiphop bandet igen. Vinkar pga “vågar inget annat”.

Det var det hörrni. Nästan så ni var med, fast ändå inte.

Nä, vänta. Jag vill att ni kollar på den här musikvideon först:

När ni har kollat klart kan ni tänka på att just det här hiphop bandet från Tanzania, har jag gått fram till, hälsat med en bro fist, sagt ”…eh..wait..in Sweden we also do like this”  , för att sedan vecklat ut handen och gjort explosionsljud.

:)))

Pusshej/Tina

 

 

 

Är “back on track” :D

Hejhej!

Dramatikern här:D

*wiiiiiiiiiiii*

Haha alltså. Jag avslutade förra inlägget med att jag började höra reggea musik. Vilket var fint och fick mig på lite bättre humör.

Men sedan spelades exakt samma reggae låtar i tre timmar. Samma fyra låtar. Igen. Och igen. Och igen. Och igen.

Och reggea versionen av Rihannas låt “umbrella” är INTE lika bra den 20:e gången på två timmar. DET KAN JAG INTYGA!!! HELT KLART!!!!!

Det som dock var positivt med detta var att jag bytte fokus från hemlängtan till ren överlevnad och hur jag kunde “råka” ta sönder cd-spelaren i baren på ett snyggt sätt.

Så…det var bra.

Annars så är det lite bättre idag. Hemlängtan går verkligen över även om det känns extremt jobbigt i stunden.

…eller så var det bättre idag pga att en timme av fyra så var barnen superduktiga, koncentrerade och tysta! O.M.G. Kanske sen med denna upptäckt, men vad barn är söta när de är tysta?!!? Och om de ej bråkar om vem som vill fläta sönder mitt hår så blir de ännu sötare?!?!

Barnen var så fina den där timmen att i en nanosekund, EN nanosekund så trodde jag till och med att jag skulle åka hem till Sverige och skola om mig till lågstadielärare istället.

Men två nanosekunder efter det kom ett av barnen fram till mig, sa “look teacher….looook” och stoppade upp ett sudd i näsan.

…e…h…en…annan…gång…kanske…

Pusshej!
Tina

Ett inlägg om hemlängtan.

Jag sitter och äter lunch. Det är fiskgryta och ugali. Det smakar helt okej. Faktum är att allt smakar så mycket bättre än jag trodde här, och mycket är så mycket bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Men en välbekant känsla sköljer över mig. Som en våg som kommer emot mig. Precis som alla gånger förut.

Jag vet att jag har 15 minuter på mig att äta klart. För snart kommer vågen skölja över mig helt och då kommer jag bryta ihop. Och jag kan inte bryta ihop där jag sitter just nu, jag orkar inte bryta ihop nu. Inte här.

Tolv minuter kvar. Jag äter metodiskt upp maten. Fiskgryta. Ugali. Fiskgryta. Ugali. Fiskgryta. Ugali.

Sju minuter kvar. Jag dricker upp ananasjuicen. Mina ögon börjar tåras men jag måste hålla mig. Jag kan hålla mig sju minuter till. Det gör jag. Skönt.

Fem minuter kvar. Jag frågar Jenny om hon är klar att gå. Det är hon. Bra.

Tre minuter kvar. Jag går till poolen där Jennys kompisar befinner sig. Jag ler krampaktigt och säger:

“Eh…I will skype with a few friends now, don’t know when I’ll be back, so, if not, have a nice time.”

Två minuter kvar. Jag går till min bungalow och låser upp dörren.

En minut kvar. Jag är inne. Jag är inne. Jag låser dörren. Kryper in till sängen. Ligger under myggnätet. Det är säkert. Jag klarade det.

…och vågen av hemlängtan sköljer över mig. Och precis allt med den här resan känns ovärt och meningslöst. För en stund så vill jag bara vara hemma, i en trygg miljö. I Jacobs armar. Bara för några minuter. Bort från det som är annorlunda, otryggt och bort från intryck som jag inte har kunnat bearbeta eller inte vill bearbeta.

Men jag vet inombords att det här inte är meningslöst. Att oavsett så är detta värt någonting. Jag försöker tänka på allt som är bra med resan och allt kul jag redan upplevt. Att jag har tid att skriva varje dag vilket är det absolut roligaste jag vet. Och framförallt, all stöd och pepp av så himla många personer som liksom hejar på mig.

Jag vet inte hur lång tiden har gått nu. Kanske fem minuter. Kanske tio minuter. Jag fortsätter intala mig själv om alla fina saker som jag får vara med om och det är nästan så jag tror på. Litegrann i alla fall.

Efter några minuter hör jag musik från baren där jag bor. Det är reggae. Jag skrattar för mig själv och inser att det visst även är “Bob Marley Day” idag också. Och i takt med musiken börjar jag tro på allt jag har intalat mig själv den senaste kvarten. För det är ju sant. Jag har ju massor av anledningar att vara kvar här.

Och vågen av hemlängtan är över.

Pusshej/Tina

Ps. Tack för alla peppningar, fina kommentarer och att ni liksom hejar på mig. Det gör jobbiga stunder mycket lättare och det är det första jag greppar efter när något känns jobbigt. Tack<3 .Ds.

Om Tanzania vore ett tv-spel, del. 1

Hej!

Idag har man varit på äventyr. Först åkte jag och Jenny Dala Dala. Vilket alltid är ett äventyr i sig (kommer ett eget inlägg om Dala Dala, känns kul att hypa det först bara).

Målet var att träffa Anna, en svensk tjej som har bott i Tanzania fram och tillbaka i 2-3 år och arbetar bl.a med ett projekt för gatubarn i Arusha.

Och ni vet typ hur det var när man var liten, spelade tv-spel, hade typ kommit till level 5 och trodde man var ganska duktig. Sedan åker man över till en ny kompis, som har samma tv-spel som en själv vilken börjar prata om helt andra världar, bossar och uppdrag.

“Eh…vilken level är du på egentligen?”

“Level 40. Så länge man kommer över level 30 är det inte så svårt!”

Så var det att träffa Anna. Tanzania är ett tv-spel. Jag är på level fem. Och Anna, hon är på level 40. Kanske på level 42. Jag tror definitivt att vara med och förlösa ett barn ute på vischan i Tanzania är över level 40. Så level 42 får det bli.

Jag och Jenny satt som förtrollade när hon berättade hur det var att vara volontär i en by i Tanzania, vara med på förlossningar (föda barn i Tanzania verkar….kul), konstiga händelser, malaria (10 grr), och galna fester i garage. Ja, allt. Mitt i en historia så kunde telefonen ringa och hon säger:

“Sorry…måste verkligen ta det här”

Och hon börjar prata flytande Swahili som det vore det mest naturligaste i världen (efter att ha varit med och förlöst ett barn i en Jeep).

Hehe, låter som jag “fan-girlade” lite. Vilket jag ABSOLUT gjorde. Orkade inte ens hålla inne något så jag tror att jag sa hon var grym…100 ggr…på fyra timmar…kanske. Hoppas hon gillar intensiva människor. Hehe.

Har dock ingen bild då jag var upptagen med att bara lyssna på hennes historier och “leva i nuet”. Jag har dock en bild på maten hon lagade till oss (köttbullar och potatismos) men tallriken var typ halvt uppäten och när jag la upp bilden så kände jag bara “nä, det här går inte”

…så istället får ni tänka er att Tanzania är ett enda stort tv-spel. Jag är på level fem. Och Anna är på level 42.

Hur som helst, ikväll ska jag på en klubb i Arusha. Alla klubbar i stan firar Bob Marley day så ja detta kan ju bli…intressant.

Kanske hamnar jag på level sju efter detta.

Pusshej/Tina

Tinas andra dag som lågstadielärare:

Hejhej!

Ny dag! Nya möjligheter!

Idag var läraren där i alla fall.

*PPPRAAAAIISEEEEE THEEE LOOOORD*

Var dock inte mindre kaosigt. Det är fortfarande 20 barn mellan 5-9 år i ett litet klassrum, men man kan i alla fall dela på kaoset. Hehe.

*wiiiiiiiiiiiiiiiii*

Dagarna börjar med att barnen får börja med övningar sedan brukar det vara lite blandat.

Åh…..gud….måste stanna där…fick precis en flashback från igår.

Jo, eh, igår när vi gjorde övningar så började alla barn flockas runt mig (efter typ 10-15 min) och jag förstod inte varför. En efter en ropade:

teacher, loooook, teacher, loooook, TEAAACHEEEEEER….”

Gah, allt jag ville säga då var:

Is this about the highfives?! Because the concept about you guys getting a highfive after everything you do was a really bad idea!!!! I immediately regret this decision, ok?!”

…men så bra engelska kunde inte barnen så jag försökte strategiskt byta plats i klassrummet och, eh, hoppades att något barn skulle typ… falla bort på kuppen.

Men det hjälpte inte (förvånande). Och jag satt där i minst 15 min till med 20 barn som ville att jag skulle kolla i deras små kollegieblock medan de ropade “teacher….looook!” i kör.

Men precis när jag är nära ett psykbryt så ser jag att några av barnen förstår. Att jag verkligen inte alls har koll och börjar peka på bokhyllan. Men jag fattar fortfarande inte så ett äldre barn går fram till bokhyllan själv, tar fram en röd bläckpenna, går fram till mig och säger:

“Here…teacher.”

Och då fattar jag. Jag ska ju rätta…jag behöver bara rätta övningarna. Bara det. Inget annat.

Så jag börjar rätta, och efter en stund så är det mindre och mindre barn runt omkring mig. Tillslut, sitter jag bara med en tjej och försöker visa hur man skriver nummer åtta på engelska. Och när det är klart är det ingen kvar i klassrummet. Jag klarade det! Jag gjorde det! Jag klar…

SKOJA!

…var rast i 10 minuter till sedan skulle jag visst ha en planerad lektion. Som jag ej hade planerat. Och det var…smärtsamt.

Har fortfarande förträngt minnena av detta.

Hehe.

Här är några bilder istället:

IMG_0150
Jag precis innan min andra dag som lågstadielärare.

IMG_0153-0
Barnhemmet

Pusshej!
Tina

Tinas första dag som lågstadielärare:

Hej,

Jag lever.

IMG_0142

Första dagen på barnhemmet. Kommer dit. Läraren är inte där.

“The teacher has malaria…she is on medicine and might be here tomorrow…you can just start”

Läraren har malaria. Jag gör min första dag på ett barnhem som lärare och den enda läraren är sjuk i…malaria.

Så okej. Vi summerar detta igen.

Framför mig har jag 20 barn som jag ska undervisa. Jag har aldrig undervisat förut, någonsin. Jag tror jag inte ens varit själv med 20 barn. Okej, inte ens två barn. En gång så var jag själv med min kompis barn i 10 min för att natta hen och jag la hen i fel säng (antagligen är en säng för någon som är 1.5 år INTE 80 cm bred och utan spjälar?!)… så min success rate att vara själv med endast ett barn är ej speciellt hög heller.

…och SEN den person som kan introducera mig till vad barnen kan och inte kan är inte här. Hon var här igår och frisk men precis idag, just idag, när det är min första dag så har hon malaria.

Vilket definitivt suger mer för henne än för mig, men eh….är detta ett skämt?!!?! Vad händer??!!! Detta kan inte vara på riktigt?!

Hur som helst… jag…tror….det gick bra. Ibland så gick det upp. Ibland ner. Ibland skarp sväng åt sidan för att sedan gå rakt ned. Sedan upp….typ. Jag minns knappt hur allt gick till. Jag bara gjorde något och hoppades på det bästa. Funkade inte en grej så funkade något annat. Funkade något så använde jag det tills det absolut inte funkade längre. Och så fortsatte jag så, från halv 10 till klockan ett.

…och om ni vill ha tips på hur man klarar sin första dag som lågstadielärare (utan erfarenhet) så kan jag tyvärr inte ge det då jag inte minns så mycket (förträngt) av detta.

..eller jo! Försök inte anamma konceptet “alla får en high five” när någon räcker upp handen och säger rätt svar. Kan bli…kaos. Speciellt om det är 20 barn.

…..hehheehehheheh…..

*varsågoda*

Imorgon kanske läraren är där (verkar vara en mild version av malaria) och då kan jag hänga på hennes upplägg. Annars får jag undervisa själv i tre timmar så, eh, ska väl ta och förbereda mig nu.

Men låt oss inte tänka på det. Istället kan vi begrunda vägen som jag alltid går på när jag ska hem, med utsikt mot Mount Meru. Resten får lösa sig.

IMG_0139

Hehe.

Mvh/lågstadieläraren

Historien om hur Tina hittade sin volontärplats:

En liten update på “en jävla dag” kommer här.

Jag besökte tre barnhem idag för att se vad jag kan göra och var jag kan göra mest nytta.

Det första hemmet startades för mindre än ett år sedan. Ägaren till hemmet är själv uppväxt på ett barnhem och det största behovet som fanns var att hemmet i princip skulle kunna finnas till några månader till men samtidigt så tas all hjälp emot. Jag fick prata med en volontär som typ fungerar som lärare. Jag kände mig otroligt maktlös när jag kom dit, för oavsett om det behövdes massor av hjälp för att hålla barnhemmet vid liv så vet jag inte om jag kan göra det på sex veckor. Och eftersom det redan fanns volontärer som fungerade som lärare så skulle den hjälp jag kan erbjuda kanske vara överflödig.

Det andra hemmet var lite större och minst fem volontärer var redan där. Inga volontärer hade lust att vara lärare utan hjälpte mest till med det runt omkring. Och anledningen till det var nog stora klasser vilket gjorde det svårt att undervisa och att få den respekt man behövde för att känna att man lärde barnen någonting. Samtidigt var det så himla många volontärer som redan var där och jag hade svårt att se att jag liksom hade en klar plats där.

Efter vi hade besökt de två första hemmen så trodde jag vi var klara. Så min tanke var att det vore bäst med det första hemmet då det kändes som jag skulle behövas mest där och klasserna skulle vara mindre vilket skulle göra att jag har en chans att göra ett bättre jobb, oavsett om det inte kändes perfekt. Jag köpte till och med massor av vatten på vägen pga “vi ska ju hem nu”.

Sedan tog vi en Dala Dala åt motsatt håll istället.

😀

“I will show you one last orphanage, then you can decide, ok?”

Vi åkte Dala Dala i några minuter, steg av och började gå på en liten stig vid en rinnande bäck. När vi gått en stund kom vi till hemmet och då hade några personer från kommunen (haha, tänk er typ Parks and Recreation* fast tema barnhem) kommit vilka kollade så att barnhemmet var godkänt. Detta tog typ en halvtimma och under den här tiden hann jag typ tänka att denna lilla trip var sjukt onödig. Jag hade ju redan sett två stycken barnhem. Jag behövde inte se ett tredje.

Sedan gick Arushas svar på Parks and Recreation* och precis då hade barnen fått rast. Jag ser hur de liksom inte knappt kan hålla sig och bara vill få på sig skorna så fort dom kan. Och komma till mig. Men nu är jag liksom beredd så jag sitter kvar där jag är. Och en efter en kommer barnen och sätter sig bredvid mig, ler och kollar på mig. Mest kollar på mig. Istället för att drabbas av panik (som igår, hehe) så försöker jag istället göra något mer konstruktivt, så jag försöker prata lite barnen, med den swahili jag kan:

Jag: Ehm…mambo? (hej!)
Barnen: Poa! (typ: hej, det är bra!)
Jag: Habari gani (hur är det?)
Barnen: Nzuri! (bra!)

Sedan kunde jag inte mer och det var slutet på den konversationen. Hehe.

Barnen fortsatte därmed att stirra. På mig. Efter några minuter ska jag gå för att prata med den ansvarige för hemmet.

“Im going to go now…”, harklar jag fram medan jag försöker ta mig fram mellan utebänkarna där jag sitter med barnen.

När jag gått några meter hör jag några barn säga: “Bye teacher!”

Jag vill först säga “Tutaonana” men det betyder “vi ses” och jag vill liksom inte lova barnen någonting. Så jag vänder mig om, ler lite och svarar “Bye”.

Jag går in i det minsta klassrummet jag nog varit i, med avlånga träbänkar. Men det första som slår mig är oavsett hur litet klassrummet är så finns liksom en organisation, typ som att man gör det bästa av vad man har. Och för första gången så får jag en känsla av att det kan bli något bra det här. Jag vet inte, typ något form av hopp? För att detta hem kan fungera, för barnen och för mig?

Vi sätter oss ned och vi börjar prata om vad jag kan göra. Hemmet är ganska litet och har en lärare som lär ut basämnen som typ engelska, swahili och matte. Dock så finns det en risk att den nuvarande läraren ska börja skolan igen, vilket kan hända närsomhelst (precis som allt annat i Tanzania:D) och då är det bra att någon går med henne och kan hoppa in om det behövs. Hemmet har heller ingen annan volontär vilket innebär att jag faktiskt kommer att behövas och att jag därmed inte är “överflödig” hjälp, vilket jag fick en känsla av när jag besökte det andra barnhemmen.

Eric säger,“I think this is the best option for you, I think you will be needed here.”

“I think so too… I just want to think about it first.”

Och vi lämnar barnhemmet. Går på en Dala Dala igen. Stiger av. Går hemåt och när vi är framme har jag bestämt mig.

“You can call your friend and tell him I’ll be there tomorrow”

“Ok”

“Its at nine right?”

“Yes”

Och jag ler för mig själv när jag går mot min bungalow för jag inser att imorgon så kan jag faktiskt säga “Tutaonana” till barnen.

:))

….och där hörrni är historien om hur jag fick min volontärplats. Tack för all fin feedback på förra inlägget. Wiii! Ni är bäst som läser!

Pusshej!
Tina

*Svinbra serie med Amy Poehler…googla:D