Insamlingen del. 2 (vad händer nu?)

Hej,

Idag kom jag fram till att det bästa just nu (för resterande pengar) är att köpa mat som ges direkt till familjerna. Detta för att jag vill att så många familjer som möjligt ska få hjälp av resterande pengar. Mat är också något som alltid kommer att behövas och om familjerna slipper tänka på mat i några månader, kan energi och pengar läggas på annat. Samtidigt, en familj som är mätt har också energi att kunna prestera bättre. Barnen kan prestera bättre i skolan, föräldrarna kan kanske prestera bättre på jobbet och i sin tur så är ändå mat en investering – även om det i slutändan kommer att ta slut.

Jag har dock tänkt på om mat verkligen är det bästa att spendera pengarna på, för även om det är bra att ge mat, så finns det alternativ som mer kan fungera som en investering, exempelvis tvålingredienser för att göra tvål och sälja vidare. Men, ska jag kunna spendera pengarna på det sättet behöver jag lära känna familjerna så pass bra att jag kan förstå deras behov ordentligt. De flesta familjer kan i princip ingen engelska alls, och då behöver jag alltså kunna swahili – vilket jag inte kan ordentligt. Det är därmed ett projekt som behöver mer tid än två veckor för att kunna fungera bra. Jag kan till viss mån få hjälp av någon med att kommunicera med familjerna. Men, den enda jag känner är ju också knuten till barnhemmet – och om det var krångligt att fixa gasflaskor och spisar till tre mammor, så är ett större projekt ännu mer komplicerat. Jag har heller inte de kontakter som krävs här för att få samma hjälp som den personen på barnhemmet kan ge. Samtidigt så är alla familjers behov olika, och köper jag tjugo olika varor så är det svårt för mig att fokusera på att få ner priset och i sin tur förhindrar att kunna hjälpa så många som möjligt.

Då jag kommer att kunna köpa mycket mat bestämde jag mig för att prata med ägaren. Projektet är liksom för stort för att smussla med det. Får en familj supermycket mat så kommer ägaren få reda på det på ett eller annat sätt (samt veta vem som hjälper mig). Men för att göra det lättare för mig har jag sagt att en organisation skänker pengar via mig för att ge mat till familjer till barnhemmet. Om det blir några andra problem så kan min pappa typ låtsas att han är en del av organisationen.

….haha, åh gud, min pappa får vara beredd på det mesta när han åker ner hit (*hoppas du är bra på teater pappa*).

Så, i alla fall,  beslutet blir alltså, jag spenderar ungefär 1 200 000sh (runt 5570 SEK) på mat till familjerna inkl. lite mat till barnhemmet. Resterande pengar spenderar jag på saker till barnhemmet, typ böcker, pennor, leksaker och liknande. Jag har inga problem med att skänka saker direkt till hemmet, hemmet fungerar så pass bra för att det ska ge någonting. Det är bara att jag inte känner att jag kan lämna pengar direkt till ägaren.

Tänkte avsluta inlägget med en fin sak! Jag har redan pratat med ägaren (men inte sagt hur mycket pengar jag kan köpa mat för) och när jag gjorde det så måste min medhjälpare ha hört litegrann, för när jag går tillbaka till klassrummet, kollar min mobil så har jag fått ett sms (från min medhjälpare såklart):

“I am happy for you. You R smart.”

:))))))

Pusshej!

Tina

 

 

 

Den arga feminist-tjejen: live från Tanzania (på internationella kvinnodagen!)

Hej Hej!

Ny söndag! Ny dag att vara arg på!

Hehe. Nej, men allvarligt talat. Varenda söndag har jag känt mig så himla, himla, himla ARG. Alltså AAAAAARRRRRRGGGGGGGGGGGGG.

En sammanfattning över vad jag har varit arg på i Tanzania:

Söndag (första veckan): Patriarkatet i Tanzania.

Söndag (andra veckan): Patriarkatet i Tanzania.

Söndag (tredje veckan): PMS… så…arg…på…ALLT!!! (inkl. patriarkatet i Tanzania).

Söndag (fjärde veckan): Problemen som uppstod med insamligen (på grund av patriarkatet i Tanzania).

Hehe. Jag är nog inte bara känd som ”robot-dance-girl” här utan också ”angry-feminist-girl” i Tanzania.

MEN DET ÄR JÄVLIGT SVÅRT ATT INTE VARA FÖRBANNAD HÄR SKA NI VETA!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jaja. Nu när vi har det ur vägen. Idag är jag inte så himla arg. Jag har nog varit arg för en hel livstid i Tanzania så nu har jag liksom taggat ner, för jag kommer inte kunna gå runt att vara arg längre. Det tar för mycket energi.

För att förebygga att bli superarg den här söndagen (också) så kom jag på igår, att om lördagen blir riktigt rolig, så kanske jag inte är lika förbannad dagen efter.

Därmed, för att öka chanserna att ha riktigt roligt en lördag åkte jag, min kompis Saga, vår koordinator Eric och hans kompis till den lokala klubben jag skrivit om tidigare…för…ja… inget är så upplyftande och mer party än att gå igenom en säkerhetskontroll samt en “body-scanner” för att komma in till en nattklubb.

Och ja, det var kul… och ja, jag är lite mindre arg än vanligt.  Det fungerade. Men det var nära att det skulle brista idag (också) när en amerikan ville ”diskutera” internationell kvinnodagen med mig och Saga:

”Guys… do you know what international womens day is? I mean, why is there not an international mans day, isn’t that like, almost like racism?”

FÖR ATT ALLA ANDRA DAGAR OM ÅRET ÄR INTERNATIONELLA MANSDAGEN KANSKE???!!!!!

Jaja. Tur att man hade kul igår annars vet jag seriöst inte vad jag hade gjort. Hehe.

Hur som helst! Nu ska vi återgå till den positiva stämningen. Jag kickstartade internationella kvinnohelgen med att köpa gasflaskor och gasspisar till tre ensamstående mammor. Mama Munira, Mama Johnson och Mama Alex (+en gasflaska till min medhjälpare som lön).

Det var nog den finaste starten på helgen jag någonsin kunnat få. Jag tror jag inte riktigt förstod att de här gasspisarna och gasen skulle ha en sådan bra inverkan på kvinnornas liv. Och efter alla problem med insamlingen så var det som mitt undermedvetna inte ville hoppas på att det här kvinnorna faktiskt skulle få hjälp via insamlingen. Samtidigt så tror jag att mammorna inte heller vågade hoppas på att det som skulle ske faktiskt skulle ske.

Men när gasspisarna och flaskorna var betalda och butiksägaren började dela ut varorna, så var det som något släppte. Vi alla förstår att det här faktiskt händer, på riktigt. Mama Munira går fram till mig, kramar mig och säger ”asante” (tack) minst 10 gånger med tårar i ögonen. Kort därefter känner jag hur mina ögon fylls med tårar…men jag vill inte gråta. Jag kan inte gråta. Jag vill inte ta uppmärksamhet från mammorna, för det är deras dag ( vi har sett mitt “crying face” i bloggen – det är som gjort för att ta uppmärksamhet från viktiga saker).

Medan jag går åt sidan och försöker samla mig så inser jag att det här nog är det viktigaste jag någonsin gjort.  Jag har nog aldrig varit så här stolt över något i hela mitt liv. Det är som tidigare prestationer inte spelar lika stor roll, i skolan, på jobbet och allt runt omkring. Att vara en del av något som hjälper andra är det bästa jag har gjort.

Och jag vill understryka, igen och igen och igen, att det är på grund av er som jag kan göra detta. Det är ni som har hjälpt mig bygga upp insamlingen, krona för krona. Samtidigt har många av er skickat så fina hälsningar till mig och det har varit så himla stärkande.

Och vet ni vad det bästa är med detta?

VI ÄR INTE KLARA ÄN???!!!!!

Vi har bara spenderat en tredjedel av pengarna som har samlats in.

😀

…här är några bilder från i fredags förresten:

11008405_10155274825170621_7767006737169611115_nJag och Mama Johnson (Mama Waridi och Mama Alex pratar i bakgrunden)

11054411_10155274825300621_6412735641464392686_nMama Munira och Munira

11058656_10155274825030621_4152668444552874183_n

Hur gasflaskorna och gasspisarna fraktades hem (*säker transport*)

Ha en fin dag!

Pusshej/Tina

All skit som finns i världen, kommer alltid att finnas, oavsett om man ser det eller inte.

Hej,

Åh, vad ni är fina! Fick en sådan himla bra respons på förra inlägget och det var så himla skönt att få, efter jag var brutalt ärlig om situationen här. Och tack för alla fina ord.

En person som läste bloggen skickade ett meddelande på Facebook som gick rakt in i hjärtat. Hen skrev en massa peppande ord men berättade också om hens kompis som åkte som volontär till Afrika, men avbröt resan.

Jag fick länken till hens kompis blogg och började läsa inlägg efter inlägg. Från de jobbigaste stunderna tills inlägget som förklarade att hen hade åkte hem. Ju mer jag läste, desto mer kände jag igen mig. Att se allt hemskt som kan ske i världen, hopplösheten, maktlösheten och att kroppen nästan skriker efter tryggheten där hemma. Och när jag läste igenom hens inlägg så var det som om jag kastades tillbaka till de gånger jag brutit ihop här och bara velat åka hem.

Från när jag satt vid sängkanten och grät medan jag krampaktigt höll i våningssängens stomme, för det kändes som att marken inte existerade under mig, och om jag föll så visste jag inte hur långt eller hårt jag skulle falla. Tanken att jag skulle stanna i Tanzania i sex veckor till kändes så himla olidlig. Att befinna mig här i sex veckor till med insikten att jag som kvinna alltid kommer vara ”någons” i Tanzania. Att jag inte bara vill vara ”någons” i Tanzania. Allt jag vill är rätten att liksom inte vara ”någons” och om jag ska vara ”någons” för någon så vill jag vara det för mig själv, och ingen annan.

När jag satt på en kökspall hos Anna en vecka senare. Jag kunde inte stå ut med tanken att jag skulle vara här i fem veckor till. För jag visste att i fem veckor till kommer mina beslut bli ifrågasatta, på grund av att jag är kvinna. Allt kändes så himla olidligt och allt jag ville var att åka hem till den plats när jag kunde slippa det här. För jag orkade liksom inte. Jag grät tills jag inte kunde gråta mer medan jag krampaktigt höll fast mig i stolen för jag var helt säker på att marken skulle ge vika under mig.

Eller från i måndags, när jag kröp in under myggnätet och bara ville ge upp insamlingen. För att det är så himla svårt att som kvinna att hjälpa andra kvinnor. Att ett projekt som ska vara så fint och hjälpa de som är mest utsatta i Tanzania, ska medföljas med så stora risker, bara på grund av att jag och hon som hjälper mig är kvinna. Och insikten att om vi båda vore män i Tanzania, skulle vi inte alls riskera lika mycket för något som bara är positivt i grunden. Insikten att det finns så himla mycket kvinnoförtryck i Tanzania, samtidigt som de som är mest förtryckta inte kan göra något åt problemen gjorde så ont inombords. Så jag bryter ihop under myggnätet. Jenny kryper in under myggnätet och håller om mig medan jag vaggar fram och tillbaka med knäna tryckta mot bröstet. För jag klarar verkligen inte det här längre. Jag klarar inte av att se mer skit. Jag måste bara hem. Bort från det här. Någon annan för göra det här istället, för jag orkar verkligen inte.

Men den insikten som har gjort mest ont är tanken att kvinnor jag träffat här och tycker om kommer att få leva med detta i kanske resten av sina liv, medan jag kan åka hem. Jag behöver inte uppleva den här nivån av kvinnoförtryck igen. Men kvinnor som jag lärt känna i Tanzania har levt med detta varje dag fram tills nu och kommer att få leva med detta varje dag under en lång tid framöver om inget drastiskt sker precis nu.

Innan jag åkte till Tanzania så visste jag att det skulle vara annorlunda. Jag var beredd på kvinnoförtryck, fattigdom och barn som far illa. Men när man ser det med egna ögon så blir världen så himla stor, hemsk och något som inte går att hantera. Man är bara liten och obetydlig, och inget spelar någon roll på något sätt.

Men nu sitter jag här. Oavsett hur dåligt jag har mått, oavsett hur mycket jag har velat ge upp så sitter jag här. Vid samma sängkant där jag bröt ihop efter två veckor i Tanzania. Men jag håller inte krampaktigt i våningssängen stomme längre. Jag behöver inte det. Fötterna står liksom stadigt på golvet och jag kan äntligen vara helt säker på att golvet inte kommer att ta vika under mig.

Man kan välja att antingen bryta ihop helt av all den skit som finns i världen. Eller så får man bara inse att oavsett vad man än gör, eller befinner sig i världen, så kommer det att finnas skit. Det kommer att finnas ensamstående mammor som får kämpa varje dag i Tanzania för att överleva, oavsett om jag ser det eller inte. Det kommer att finnas förtryckta kvinnor i Tanzania, oavsett om jag ser det eller inte. Det kommer att finnas sjuka barn i Tanzania som inte kan få någon vård, för familjen inte har råd, oavsett om jag ser det eller inte.

Det kommer att vara svårt för kvinnor att hjälpa andra kvinnor i Tanzania, oavsett om jag startade insamlingen eller inte.

Men det fina med att vara här är att jag kan göra något, och det är ju värt någonting. Och tack vare att så himla många har skänkt pengar så kan vi tillsammans göra något riktigt bra.

Vi har fått in 8 350 kronor.

Tack för att ni har gjort min vistelse här mer meningsful än jag någonsin trodde den kunde vara. Tack för att ni tillåter mig ha ett syfte här som jag inte trodde var möjligt.

Tack.

IMG_3894

Pusshej/Tina

Ps. Vill bloggläsare också skänka en slant så är länken till FB-gruppen HÄR. Den är offentlig så alla ska kunna se (om inte så be bara om att bli medlem så addar jag dig) .ds.

 

 

Planen för insamlingen del. 1 (som Paradise Hotel fast minus allt liggande)

Hej!

Nu när jag har kunnat landa lite i hur jag ska göra med insamlingen så kan jag äntligen berätta om planen (hittills) för insamlingen.

OBS – innan ni läser detta, vissa grejer jag har varit tvungen att säga och göra för att rädda insamlingen känns helt sjuka. Jag hatar att ljuga och jag hatar att smussla med saker. MEN, jag var tvungen att göra detta för att insamlingen skulle kunna få det resultat som den förtjänar – att de som verkligen behöver hjälp får hjälp. Utan att någon barnhemsägare lägger sig i eller att personer som hjälper till med insamlingen far illa.

Så…här kommer planen:

Det första jag kommer att göra är att stötta de familjer som innefattar barn och en ensamstående mamma, de är de som är mest utsatta i Tanzania och som behöver mest hjälp helt enkelt. Fyra mammor (inkl. mamman som hjälper mig som tolk) kommer att få en gasflaska var som används till matlagning. Gasflaskor till matlagning är alltid något som behövs, det räcker i 4-6 månader och mammorna kommer slippa tänka på kostnaden för detta och istället ha möjligheten att investera pengarna i något viktigare, ex: småföretagande. Gasflaskor är också något som är lätt att införskaffa och på grund av att jag inte vill att barnhemsägaren ska förstå hur mycket en viss anställd på hemmet hjälper mig, så är det viktigt att det pengarna går till verkligen kan göra skillnad (vilket gasflaskorna bidrar med) och att det är lätt att införskaffa.

Gasflaskorna kostar 190 000 shilling vilket i vissa fall är mer än tre månadslöner. Det är alltså inte alltid som mammorna ens har råd med gas. Man använder då typ kol men när kol används vid matlagning tar maten mycket längre tid att laga, och ju mer tid man spenderar på matlagning, desto mindre tid kan man jobba, vilket leder till att mindre pengar kommer in till hushållet. Gasflaskorna sparar därmed både tid och pengar.

Igår var jag på barnhemmet och berättade om att jag skulle skänka gasflaskor till fyra mammor. Anledningen (som jag berättade för barnhemsägaren) var att jag skrivit ett inlägg om mammorna (sant!), att några i Sverige läste inlägget och blev så imponerad av mammorna att de ville sponsra på något sätt (eh…typ sant). Jag sa då att jag hade svenska kompisar här som bott i Tanzania ganska länge (också sant!) som föreslog gas (eh…inte sant), och att vi sedan valde det.

Så…ja…jag stretchade på sanningen lite så ägaren till hemmet inte kunde lista ut att det var en anställd på hemmet som hjälpt mig istället.

När jag berättade om att jag skulle vara med och sponsra några mammor, frågade jag också om något behövdes till barnhemmet. Detta för att jag har fått pengar via organisationen jag åker med som ska sponsra barnhemmet på något sätt. Det finns alltså pengar som ändå ska till barnhemmet. Samtidig så vill jag få hen att tro att hen är i kontroll. Jag har inte lagt mig i angående vad som kan köpas och hur mycket det ska kosta. Om jag ifrågasätter typ vad vi ska köpa och hur mycket det kostar så kommer hen förstå direkt att någon anställd på hemmet har berättat att pengar inte alltid hamnar där de ska hamna. Och då hamnar vi exakt där jag inte vill att vi ska hamna, i en situation där någon hamnar illa ute på grund av något som bara ska vara positivt.

Så, resultatet av detta blev att jag sponsrar ett låsbart skåp till medicin, skåpet blir klart på 4 dagar (så jag kan visa er skåpet utan problem) och skåpet kommer att kosta 220 000 shilling. 140 000 shilling sponsras via organisationen jag åker med och 80 000 shilling av insamlingen på Facebook. Det känns ändå okej att spendera 80 000 shilling på skåpet för det gör att ägaren inte blir misstänksam mot mig och den anställde på hemmet. Att spendera 80 000 shilling på ett handgjort skåp känns inte heller som mycket pengar, samtidigt, om ägaren tar överpris (vilket hen antagligen gör) så är det inte insamlingen som tar den stora smällen, utan organisationen som ändå skulle sponsra barnhemmet (och skulle ta smällen ändå).

Pengarna som blir kvar efter skåpet och gasflaskorna (hittills 530 000 shilling) kommer att planeras lite senare när insamlingen är avslutad. Jag kommer då, gå igenom vilka andra familjer som behöver hjälp eller om, de mammor som redan fått hjälp skulle behöva hjälp med investeringar till småföretagande. Om jag känner att initiativet inte är hållbart och om ägaren blir misstänksam så kommer jag vänta med att köpa saker tills pappa kommer hit. För i det här landet så ifrågasätter ingen en man (*älskar dålig kvinnosyn*) och säger min pappa att han vill köpa 50 kg potatis till Muniras mamma så kommer ingen att ifrågasätta honom eller försöka skapa problem.

Det värsta med hela den här situationen är att det är ett bevis på hur svårt det är som kvinna i Tanzania att hjälpa andra kvinnor. Jag har inte träffat på en enda kvinna (från Tanzania) som äger ett barnhem eller liknande initiativ. Och det är fan inte så konstigt på grund av att det är fler män än kvinnor som är utbildade och inkomstskillnaden mellan man och kvinna är så himla stor. Kvinnor har helt enkelt inte kunskapen eller pengarna för att hjälpa andra.

Och har man ändå kunskapen och pengarna (som jag) för att göra något bra så måste man ändå hitta sätt att går runt systemet, för ingen ifrågasätter en man i det här landet men ibland så känns det som alla ifrågasätter en kvinna.

Men det mest sorgliga med detta är att många barnhem existerar på grund av att kvinnor har det så himla mycket sämre än män i Tanzania. Kvinnor har ibland inte en chans utan en man och lämnas kvinnan ensam finns ingenting kvar. Förutom ett liv i fattigdom och några barn som inte heller får någon chans i livet på grund av att familjen inte har råd att placera barnen i en riktig skola. Och de som är som mest utsatta har inte ens makten att förändra något.

Ja…eh…det här blev ett upplyftande inlägg…

*varsågoda*

Nej, måste lyfta upp det här inlägget nu. Det vi har skapat tillsammans är så himla bra och vi kommer verkligen kunna hjälpa människor, på riktigt. Oavsett om kvinnosynen i Tanzania är deppig och att problemen med insamlingen har fått mig att bryta ihop tre gånger på en helg, så finns det en lösning som verkligen kommer att fungera. Hade jag vetat vilka problem jag skulle möta i och med insamlingen, innan jag startade den, skulle jag ändå starta insamlingen, flera gånger om. Andra personer kommer möta exakt samma problem som jag har mött, och jag tänker inte ge upp en sjukt bra idé på grund av några hinder på vägen.

Någon måste stå upp för de här kvinnorna. Och det är det vi gör nu.

IMG_0268

Ni är bäst (igen!)

Pusshej/Tina

ps: Här kommer en summering av planen för insamlingen:

1 370 000 shilling (6200 SEK)

  • Gasflaskor: 760 000 (4*190 000)
  • Skåp: 80 000

= 530 000 shilling (typ 2400 SEK).

ds.

Insamlingen – det svåraste jag kommer att göra.

Att starta en insamling som skänker pengar till behövande – utan mellanhänder – är nog en av det svåraste jag kommer att göra.

För att sammanfatta den här jävla helgen:

För att kunna hjälpa barnens familjer direkt behövs någon som kan språket och kan fungera typ som en tolk. Den som hjälper mig med detta vet ni nog vem det är (hen beskrivs längst ned i inlägget “Real Hustlers of Tanzania”). Problemet är att hen är anställd av barnhemmet och om ägaren till barnhemmet får reda på att hen hjälper mig att hjälpa familjer direkt istället för via barnhemmet så kan hen få problem. Exempelvis få sparken.

Anledningen? Pengar kommer inte gå via barnhemmet som organisation och ingen vinst till ägaren görs via insamlingen. Den som hjälper mig gör alltså så ägaren missar sin egen vinst i insamlingen, blir sur, har en maktposition och kan sparka hen när som helst. För det är barnhemsägaren som har pengar och makt – inte hen.

Igår så var jag så himla glad och stolt över insamlingen (och är fortfarande). Responsen har varit fantastisk och jag tror och vet att den här iden verkligen kan fungera i praktiken. Samtidigt hade vi kommit fram till en sådan bra plan för att stötta de barn vars familj består av en ensamstående mamma och barn. Det är de som är mest utsatta i samhället i Tanzania – och behöver mest hjälp.

…men, jag klarade inte av tanken av att personen som hjälper mig kunde förlora jobbet på grund av något som bara ska vara positivt.

Medan jag satt vid sängkanten och fulgrät så tänkte faktiskt om den här insamlingen var värd risken.  Risken att utsätta människor som jag tycker om för stora konsekvenser. Jag övervägde att ge tillbaka alla pengar eller försöka investera pengarna i något bättre. Bara något annat än det här.

Men så blev det en ny dag. Jag grät lite till, pratade med mamma, pratade med Jenny och grät lite till igen.

Efter den tredje gråt-attacken insåg jag att jag kan inte vara rädd för allt dåligt som kan hända på grund av insamlingen, för om jag inte står upp för de här kvinnorna som verkligen behöver pengarna, så kan det dröja sjukt lång tid innan någon annan gör det igen. Jag måste helt enkelt bita ihop och hitta ett sätt att få det här att fungera.

Tillslut kom jag på en lösning som innefattar att att era pengar investeras rätt, att kvinnor som behöver hjälp får hjälp och att personen som hjälper mig med projektet inte får problem. Samtidigt avslutar jag insamlingen redan på fredag. Detta gör så jag har full kontroll över insamlingen från och med fredag, kan planera ordentligt och kunna garantera att pengarna används rätt.

När jag förklarade min lösning för den som hjälper mig så frågar jag också varför hen hjälper mig, för det jag kan ge hen väger inte upp risken att förlora jobbet.

“Eh…can I ask you why you are doing this? I know I help you a bit too, but the things you risk for this is far worse than what I help you with?”

Hen ser på mig, lägger handen på hjärtat och säger:

“I just…I just feel it in my heart…and then I just do it”.

Och precis där blir det så himla tydligt. Vill man få något bra gjort i det här landet får man lyssna på sitt hjärta och fan vara lite modig.

..och tack för ert engagemang i insamlingen. Resultatet är redan så sjukt bra. Jag lovar att varenda krona kommer spenderas på ett bra sätt, för er skull och för de som behöver pengarna..

Detta inlägg skrev jag för att verkligen kunna vara så transparent som möjligt och för att informera hur svårt det kan vara att genomföra liknande projekt – fast det fungerar i praktiken. Samtidigt så vet jag att många vet vem personen är (som hjälper mig), men eftersom jag vill vara säker på att hen inte far illa så låter jag hen vara anonym i det här inlägget.

Pusshej!

Tina

ps. är någon bloggläsare intresserad av intiativet så är det bara att gå in på gruppsidan på FB (länk). Gruppen är offentlig så vem som helst kan gå med.ds.