Nu får mammisen kämpa!!! Om man säger så!!!

Jacob jobbar nämligen mkt i helgen så då är det bara för mammisen att bryttta…menar BITA… ihop (så nära dock, hehe).

Mammisen vars bita-ihop-gräns redan börjar vid en avsaknad av delicatobollsätande framför 90 day fiance. Så att vakna varje timme från 23 fram till uppgång 06, känns så att säga.

Det här har jag gjort för att få tiden att gå:

Kollat på tv med gullisen

Lagt gullisen tidigt för att inte ngn av oss ska gå under (visste ni förresten att barn som sover piss också kan bli asgriniga av sömnbrist???!!!! *bästa kombon*)

Gått till min mamma och pappa och hoppas att någon kommer hem snart.

Rensat mammas och pappas skafferi efter godis och chips och bjudit gullisen på linschips framför Sunes Sommar.

Ätit sista magnumglassen från mammas och pappas frys + bjudit min 1.5 åring på glass (*AuTenTisk FöRälDRer. SE*).

Tittat på Bolibompa baby (*går ens barn inte på förskola får man förlita sig på Bolibompa* *hehe*).

Byggt med klossar inkl. GÖMT alla klossar efter att någon visat att hen inte kan hantera ett kloss-ansvar (inga. namn. nämnda).

Läst en bok om Barbapapa. Inte för någon lyssnade speciellt mkt. Men men, låter iaf *bildande* + hann inte få någon kloss i huvudet. Så ändå, BRA, betyg.

Och ja. Sedan kom min mamma och pappa hem och nu har jag låst in mig ett sovrum igen.

Favorit. I. Repris.

…något som också har varit favorit-i-repris idag:

– ångesten över mitt barns sömn även om hen sover ganska “normalt dåligt”, tror jag???

– googlat “spådam + barns sömn” (har någon tips???)

– grinat lite pga noll ork.

– ev. besökt familjeliv.se

Vaknade ca 04.50 av en GULLIS (inga.namn.nämnda) efter två mornar med sovmorgon och jag började genast träna på *MiNdFulLnESs* + intala mig att vara på bra humör resten av dagen. Sen somnade gullisen om MEN jag, aka. Mammisen gjorde inte det!!!!! Menmen!!!! Tur att man blivit jättebra på mindfulness!!!

Har nämligen läst en del böcker på senaste, och en av böckerna är Mindfulness för föräldrar och tkr redan den är bra. Exempelvis säger boken att man ska vara 100% sig själv.

Jag säger inte att jag ska börja äta delicatobollar till frukost MEN nu vet jag att det är helt OK eftersom jag då är mitt autentiska jag.

Sedan läste jag att ett barn känner av om man är upptagen med något men ändå försöker leka och att det är då bättre att avsluta det man håller på med – och sen leka. Så nästa gång jag tittar på 90 day fiance så kan jag bara säga “älskling, mamma är upptagen med ett viktigt tv-program och jag kommer om fyra timmar igen, för du vill väl att din mamma ska vara sitt AUTENTISKA jag??!!!”. Sååååå SMIDIGT iaf. SÅÅÅ smidigt.

Idag har jag och gullisen iaf hängt mestadels av dagen och bland annat varit på lekparken tills jag inte råkade jaga gullisen mer!!! Är bara så mkt man orkar jaga sitt barn över parkeringar etc.

Och nu har jag stängt in mig i sovrummet tills Jacob frågar om jag vill komma tillbaka. Vilket är…

…inte på ett tag.

15 timmar senare och jag har ätit fyra delicato bollar (två till frukost och två till mellis) samt svarat på Jacobs fråga “varför är det ett tomt delicatopaket i kylen?” med “DET DU!!!”.

Som man brukar säga, gullisen e borta på äventyr men mammisen är på g!!!!! Hehe.

Åh, nu kom Jacob tillbaka från en frisbeegolf-runda och undrar var “dom sista delicatobollarna är” (fanns ev. två olika paket). Och känner bara att jag kan inte ta ansvar över det är. Han gjorde ett val att gå ut och spela frisbeegolf och jag, jag gjorde ett val att äta upp delicatobollarna.

Så går det när man prioriterar olika!!! JACOB!!!

Det blir extremt tydligt hur mycket man biter ihop när man är hemma med sitt barn. Inte för jag inte är mig själv jag bara eh….undviker att äta fyra delicatobollar en f.m. Det blir ju alltid asdålig stämning då jag inte vill att mitt barn ska få ont i magen (1.5-åringar ska inte ha mer än tre delicatobollar per dag, ANTAGLIGEN).

(Om jag tycker att ett minskar intag av delicatobollar är “att bita ihop”; JA. Och det är något jag står för.)

Och blir jag frustrerad så kan jag bara inte slänga en jacka på golvet för ja, HÖR OCH HÄPNA, barn lyssnar aldrig på vad man säger utan härmar bara det man gör???!!! (*ChOcKeR*).

Den SÄMSTA myten om att bli mamma är att man blir en bättre människa att få barn.

Och jag vet inte vilken psykopat som kom på det.

För det är absolut inte sant.

Jag är, eller jag känner mig som exakt samma person sen jag fick barn. Skillnaden är att jag har sömnbrist och utsätts för ett “x antal stressiga situationer per dag”. Så, jag skulle kunna säga att jag ev. också upplevs som bittrare än vanligt (*hehe* *mOmGoAlz*).

Jag säger inte att jag är världens sämsta person. Jag har bara eh, inte blivit bättre, om man säger så.

Jag kan fortfarande vilja äta delicatobollar till frukost.

Eller bara vilja slänga jackan på golvet när jag inte hittar hörlurarna.

Eller bara gör ingenting istället för att gå ut till lekparken för 1000101 gången.

Eller titta på tv en hel dag.

Idag handlar allt om mig!!!!!!!! Helt enkelt!!!!! Som det gjort fram till den 10:e september 2018!!!!

Och medan allt handlar om mig så är gullisen i en miljö där allt handlar om honom så idag är vi båda där vi ska vara.

Ändå något man blir lite varm i hjärtat av. ❤

Och just ja Jacob. Oki. Det har aldrig handlat om Jacob i det här hushållet så allt är precis som vanligt för honom (*det man inte vet mår man inte dåligt av*)

Oki. Var ett evigt tjat om sömn men än är inte det tjatet över!!!

Om jag ringde BVC igår ang. mitt barns sömn men fick ingen telefontid? Ja.

Om jag grina? Ja.

Om jag ringde BVC idag? Nej.

Om mitt barn sov helt okej inatt? Ja.

Om jag har sett hela serien Normala människor på SVT-play istället för att vila? Ja.

Om jag känt igen mig i 99.999% av inspelningsplatserna i Dublin i serien Normala människor? Ja.

Om jag har börjat planera att flytta hela familjen till Dublin? Kanske.

Om jag ångrade mig när jag insåg att det alltid är kallt och fuktigt inomhus? Ja.

Om jag och Jacob har barnvakt i två dygn för att vila upp oss (obs *CorOnA SaFE*): JAAAAAAAA!!!!!

Mitt i ångesten av att ens barns sömn suger, i utmattningen, bland inköpta tyngdtäcken som inte gjorde någon själva så glömmer man en sak.

Det finns en sak som alltid fungerar.

Och det är att be om hjälp.

Och det har vi gjort.

Om jag fick kraftig separationsångest när jag sa hejdå till mitt barn? JA.

Om jag umgåtts med Jacob trots att vi är barnfria? Nej.

Men det kanske jag gör imorgon!!!!!!!!!! Nu kan jag släppa Normala människor på SVT-play och återgå till det jag kan bäst.

*90 dAy fiANcE BABy*

Sen kan jag umgås med Jacob.

❤

*hallå allihopa*

*MamMiSen in Da hOuSe*

Jag är 100001111% en föräldrer som kallar sig själv för mammisen. Och sitt barn för gullisen!!! Det är den jag är och det STÅR jag för.

(Jacob har hittills inte namngett sig som pappisen men men. Vi är alla olika. ANTAR jag)

För övrigt så har jag väl inte super koll på vem jag är. Eller hur många hjärnceller jag har kvar. Om man säger så.

Mitt liv har den senaste tiden kretsat kring mitt barn och att sova ikapp. Amen ni vet som man gör! När man tar på sig ett livslångt ansvar!!! Över en annan människa!!! (Försöker inte bli överväldigad!!! Går sådär!!!)

Först kretsade allt kring amning även om jag inte ens var säker på att jag ville amma. Sen kretsade allt kring min bröstpump. Och att försöka känna sig någorlunda normal.

Och PÅ det så skulle jag hålla min bebis vid liv???!!! Alltså förstår ni vilka krav???!!!

När sedan projekt amning och pumpning var klart så började min bebi…jag menar GULLISEN…sova sämre och sämre. Vissa perioder var helt okej. Men mina dagar bestod av att söva bebis och försöka följa sovscheman.

Och sedan kom helt plötsligt nya krav som typ att introducera mat och få ett barn att typ äta vanlig mat? Det var så himla kämpigt att jag nästan längtade tillbaka till min bröstpump (som jag egentligen hatade).

Det kändes som att jag misslyckades på så många plan. Amningen gick skit. Mitt barn sov sämst. Mitt barn gnällde vid matbordet och vägrade att äta mat. Skrek vid blöjbyten. Min energi var helt slut, hela tiden. Och på det gå upp flera grr per natt.

Jag var så bitter. Bitter över att inte få sova och att allt var så svårt. Och alla andra hade det så lätt. Eller inte lätt. Men typ mer koll på läget. Och jag, hade minst koll av alla.

…när det kändes som att alla andra tyckte att föräldraskapet blev lättare (oklart vilka alla andra är, men det är andra människor, som finns ngnstans!!!) så tyckte jag att föräldraskapet blev svårare och svårare. Och jag var nog för utmattad att söka hjälp.

MEN nu ska vi blicka framåt!!! Jag sökte hjälp och har prioriterat om så nu mår jag så mycket bättre. Mitt barn sover fortfarande inte jättebra. Typ många gånger “åh-vad-gör-jag-för-fel-vill-grina-dåligt” och “nu-köper-jag-ett-tyngdtäcke-för-barn-på apotea-för-899kr-och-du-kan-inte-stoppa-mig-Jacob-dåligt”. Och det är mycket som känns utmanande och som jag och Jacob får brottas med. Men jag känner ändå att gullisen är mitt barn och jag är gullisens mamma och att vi till 95% har det bra tillsammans. Vilket är bra nog. Jag förstår det nu.

Och nu är jag nog redo att hitta min lilla plats igen. Jag har inte skrivit ett enda ord på 131 dagar. Men jag sa precis till Jacob “nuuuuu börjar jag blogga igen” och han bah; “omg babe u R going go be a comedic star”.

Nej. Han fråga om jag orkade vara med under nattningen.

…och jag sa nej för jag har inte tid med att natta mitt barn. Jag ska ägna mig åt viktiga saker som att blogga och googla 90 day fiance – gifs.

Gullisen kmr att förstå. En dag förstår gullisen.

Den här texten har funnits inom mig i flera år, sedan min tid som volontär i Tanzania. Först var det så smärtsamt att skriva om. Sedan ville jag bara gå vidare och då kunde jag inte göra något som eventuellt stoppade mig från att just göra det. Sedan gick jag vidare och då ville jag inte riskera att tänka på något som kunde göra så att jag drogs tillbaka till det som jag precis lämnat bakom mig.

Men nu med tanke på temat för Musikhjälpen 2018 så känns det viktigt att skriva om. Viktigt att berätta om. Så jag skrev ner som fanns inom mig och startade en bössa tillägnat till Joey. Även om Joey heter något annat.

Länk till bössan hittar du här.

(om länken inte fungerar som den ska, sök bara på “Joey” så dyker den upp)

…och här kommer en liten berättelse om “Joey”:

Det första jag tänker på när jag tänker på dig är dina ögon. Jag minns dom som blåa fastän jag vet att dom egentligen inte var det. Det kanske inte är så konstigt dock, att jag minns dina ögon som något helt annat, för när jag såg in i dina ögon var det som att se havet.

Egentligen vet jag att du kanske inte ens har upplevt havet. Men det spelar ingen roll. Du har ju havet inom dig. Det har jag ju sett.

Men dina ögon avslöjade också något annat. Hur dom vandrade överallt utan att du riktigt förstod varför. Hur de speglade din rastlöshet. Hur de speglade din vilja att bara sitta still fastän du egentligen ville springa bort, bort, bort. Hur du ansträngde dig för att passa in i den miljön du var i.

Jag vill inte tänka på vad du varit med om för att du anstränger dig så mycket för att inte vara annorlunda. För att inte vara du.

Jag förstår tidigt att det är något med dig som är speciellt. Sårbarheten i dina ögon, ögon som alltid var lite blanka. Din glädje att få bli sedd av någon. Längtan efter att bli sedd för den du är. Men framförallt att dina känslor kändes så äkta på en plats som inte var det.

Jag förstår snabbt att andra också ser dig på ett speciellt sätt. Men inte på samma sätt som mig. De ser dig inte som jag ser dig. De vill inte. Men mest av allt kanske de inte kan. Kan förstå dig. Det finns ju en massa annat att bry sig om så ingen orkar liksom se dig för den du är. Så du blir den svaga. Den som är krävande. Den som ingen riktigt orkar med.

Du är i vägen. Och det är så smärtsamt att tänka på för för mig är du inte i vägen, tvärtom. Du är ju Joey som leder din blinda mamma när ni hämtar vatten. Som anstränger sig för att göra läxor och övningar i skolan. Du är ju ett hav av möjligheter. Varför ser ingen att du är ett hav av möjligheter?

En dag kommer jag till barnhemmet efter att ha varit borta en stund. Jag minns inte vad jag hade gjort men jag hade varit borta tillräckligt länge för att missa det som har hänt. Något har hänt på rasten. Något med en gunga. Jag förstår inte riktigt alla detaljer men jag förstår att du inte får leka med de andra barnen längre. Istället får du sitta i det kala klassrummet. Ensam.

Och kanske har du gjort något dumt. Men jag vet också att du en gång blev slagen av några andra elever men ingen vuxen gjorde något åt det. Ingen som stod till svars. Ingen vars handlingar fick konsekvenser. Ingen som fick stanna i klassrummet ensam under rasterna. Det är som om din omgivning redan bestämt sig för vem du är trots att ingen frågat dig. Varför frågar ingen vem du är?

Jag springer in i klassrummet så fort jag får reda på att du är där. Du lyser upp när du ser mig och jag önskar med varenda cell i kroppen att någon kunde se vad jag ser. Vi läser böcker på engelska. Räknar. Och räknar igen. Du är smart men det vet jag redan för jag har rättat dina läxor flera gånger.

Kort därefter åker jag hem till Sverige. Och jag undrar om du fortfarande inte får leka på rasterna. Om du fortfarande måste sitta ensam i ett kalt klassrum. Jag går i tusen bitar som om jag vore av skört glas. Ibland har jag nattskräck och ibland drömmer jag drömmar som är så verkliga att jag nästan tror att de är sanna. Jag är livrädd för att sova ensam och jag lever med den konstanta känsla att jag glömt något. Att jag glömt något viktigt.

En sommarnatt, några månader efter jag hade åkt hem drömde jag att simmade i ett stormigt hav och letade efter någon. Jag letade och letade men jag kunde inte hitta den jag sökte efter. Tillslut vaknar jag kallsvettig, med tårar i ögonen och andan i halsen. Som om allt var på riktigt.

Men nu förstår jag. Det var ju du. Du var det viktiga jag glömt. Du var den jag letade efter.

Allt handlade om dig. Allt har ju handlat om dig hela tiden.

Dina ögon är ju som havet. Kanske har du sett havet nu. Jag hoppas det i alla fall.

Eller mest av allt hoppas jag att människorna runt omkring dig har sett det.

Kanske ser dom då det jag ser.

Älskade Joey. Det är allt jag önskar. Det är allt jag någonsin önskat.

Hej!

Ledsen att jag inte har hört av mig tidigare men jag har faktiskt varit UPPTAGEN med att kissa på mig (några gånger), gråta för att det är för varmt ute, andas jättetungt och tjata på Jacob. Mest tjata på Jacob!!!

Aja, jättemånga har undrat hur jag tänker anamma projektet “förlossning” dvs – hur ska jag palla att en bebis ska färdas GENOM min VAGINA???!!!

Nej. Ingen har frågat det. De flesta har sagt “det kommer att gå bra”. Vilket jag förstår för det är ju säkert sant. Och jag skulle nog säga exakt samma sak.

…MEN…jag är liksom inte *där* än. Dvs, en tid och ett rum där allt känns som det kommer gå bra för allt jag tänker på är att min bebis ska färdas genom …

…det…

…här…

…………..utrymmet………………

Och det är faktiskt inte så att jag inte litar på kroppen. Jag vet ju vad kroppen kan göra.  Och sedan vill jag ju träffa min bebis!!! Mest av allt i hela världen!!! Men jag vill ju också gå på SPA. Varför kan jag inte bara få gå på SPA och sen få en bebis?!  Varför går inte det?! SPA låter ju så himla enkelt och föda barn låter så….jag vet inte….krävande. Och krävande saker är så tråkigt!!! Usch för krävande uppgifter i livet!!!

Men, men nu är vi här. Och då är det jätteviktigt med en plan. Så här är min plan att förbereda mig inför förlossningen.

1 . Se filmen Exorcisten med Jacob

Jag  vill verkligen att den här förlossningen ska vara ett grupparbete mellan mig och Jacob så därför så vill jag att han också ska ha rimliga förväntningar på mig. Och jag vet inte varför men av någon anledning så säger min magkänsla (eller min förlossningsintuition) att den rimligaste bilden på internet just nu är…

DEN HÄR!!!!

Och den här!!!

…och den här gifen fångar det exakta ögonblicket efter min bebis når spinaetaggarna!!!!!!! (finns en risk att man kan kräkas då nämligen)

Okej. Jag har verkligen noll kunskap om att föda barn så det behöver verkligen inte se ut som det gör i filmen Exorcisten. Men om det gör det så blir ju inte Jacob förvånad. Och det är ju superbra!

2. Gå på förlossningskurs med Jacob

Som sagt jag känner att Jacob måste leverera under förlossningen så vi har gått på en kurs!!! Via Skype. Var en jättegullig instruktör som också är doula som instruerade oss. Om man vill (och har råd) så rekommenderar jag det!

Vet ju ej dock om det kommer att ge något eller att ens Jacob behövde det. Tror egentligen att det mest var för mig eftersom Jacob fick råd som; “bekräfta Tinas känslor varje dag”  och “om hon gråter över minsta lilla så trösta henne och bekräfta hennes känslor”.

Vilket Jacob har gjort. Varenda dag i snart sju år.

(Är jättenöjd över att jag varit så krävande i sju år, Jacob tycker nämligen att jag knappt är krävande just nu eftersom allting är precis som det alltid har varit).

3. Be till gud

Jag har gjort jättemycket research på YouTube och kommit fram till att MINST 15% av alla amerikanska videos som tipsar om hur man får den perfekta förlossningen informerar att man ska be till gud. OCH GÄRNA VAR SPECIFIK. Typ vill man bara spricka litegrann ja då får man liksom be om det, typ; “please god expand my vagina so I can poo normally again”. Amen, ni vet, vanliga saker man önskar.

Det kändes lite konstlat först men jag är ändå konfirmerad och betalar avgift till svenska kyrkan så känner att jag verkligen inte har något att förlora.

4. Googla “positivt med förlossningen”

Jag vet att man inte ska googla sig till saker men positiva upplevelser är liksom inte fel. Då känns det ju inte lika läskigt!

Exempelvis skrev någon på familjeliv att fikat efter förlossningen är “det godaste fika jag ätit“. Vilket ändå är något!

Sedan finns det massvis med bra berättelser på internet som är jättefina!!!

(som inte är som Exorcisten)

(för det är inte en film om en förlossning)

(den handlar om att vara besatt av djävulen)

(*obs*)

…kan exempelvis rekommendera den här bloggen. 

…och den här tråden på familjeliv

5. Skriva ett förlossningsbrev

Vilket jag gjorde igår. Det är ganska långt och beskrivande hur jag vill bemött. Men då kommer ju inte personalen bli chockad över att jag är skör och börjar gråta om någon säger saker som “SKÄRP DIG ALLA KAN FÖDA BARN”. Inte för att det är så stor chans att det händer eftersom barnmorskor är gulliga och snälla. Men om någon gör det kan jag bara peka på förlossningsbrevet och sen kommer dom bah “oj, just ja du är ju skör och går sönder av minsta lilla”.

Och sen gullar dom med mig resten av tiden…hehehehe…..

6. Skriva ett förlossningsbrev till Jacob (eller kravlista)

Eller inte riktigt ett förlossningsbrev. Kanske mer ett kravbrev. Exempelvis så informerades jag på föräldragruppen att det är jättebra att partnern ibland går ut och ta lite frisk luft.

Det är en av dom sakerna Jacob INTE får göra och jag har sagt “du får väl öppna ett fönster eller något”.

Sedan så fick jag höra att man antagligen inte kan öppna fönstren på förlossningen.

Men det har jag iofs inte sagt till Jacob. Hehehe.

Han kommer inse det när det är försent och sen så kommer han tänka “NEEEJJJ JAG ÄR INSTÄNGD!!!” och då kommer jag väsa några ord mellan värkarna och säga något som;

“…hehe oj…det glömde jag visst nämna…………*spyr ner mig själv*….nuuu är du fasst meee mig….”

7. Köpt mig till en förlossning (typ).

Eller egentligen inte köpt mig till en förlossning men jag tänker såhär; jag kan inte styra förlossningen alls men jag styra över hur mycket amningsnappar, purelan och smärtlindrande kompresser jag har hemma för mitt underliv

En barnmorska på min vårdcentral sa dock att man inte alls behöver köpa amningsnappar i det första taget eftersom “kvinnorna ute på savannen har inga amningsnappar och det går jättebra”.

Och det kanske stämmer…MEN… jag är ju en priviligerad och skör kvinna!!! Jag kommer ju dö på savannen ändå!!! Jag är ju den första av alla som dör på savannen!!!! Såklart jag vill ha en amningsnapp och svindyra kompresser!!!

Helst av allt skulle jag vilja checka in på ett SPA efter förlossningen. Liksom ett BB som också är ett SPA där man får bada i en pool med bedövande hemorrojdsalva.

Men det får man väl inte säga: P : P : P : P. Ska väl bara vara nöjd : P : P : P : P

Nu ska jag gå och och be Jacob träna värkar med mig. Det har jag lärt mig på profylaxkursen. Man låtsas att man får en värk samtidigt få jättemycket panik. Sedan ska ens partner låtsas lugna en. Älskar det! Panik ligger mig så nära om hjärtat att det liksom går på automatik!

Pusshej<3

/Tinis

ps. BONUS: googla också “positivt med barn”. Ev. ska man ha listat ut det INNAN man blev gravid. Men om man är jätterädd för förlossningen och panik om allt runt omkring så är det skönt att någon skriver saker som “barn är meningen med livet”. Då känns allt tusen gånger bättre. ds.

Nu har jag och Jacob semester tillsammans. Vilket innebär att…

…vi är tillsammans….

…varje minut…

…varje sekund…

….varje ögonblick….

Jag säger inte att vi tröttnar på varann. Jag säger bara att det finns en CHANS att man KANSKE tjafsar om saker man annars inte skulle. Eller om man vill vara diplomatisk; “vi har haft några dilemman”.

Exempel på dilemman vi har haft:

1. Hur man plockar undan efter sig.

Jacob är mer typen som plockar undan efter sig PÅ EN GÅNG. Det vill säga han lägger tillbaka saker och ting exakt där dom hör hemma, liksom genast.

(JAG VET, HELT SJUKT???!!!)

…och jag är mer…jag är mer…en sån person som som liksom plockar undan…lite i taget.

Exempelvis, om jag ska plocka undan mina hörlurar från gästrummet till lådan i vardagsrummet så kanske jag först lägger hörlurarna på skrivbordet i gästrummet, sedan på sängen i gästrummet, sedan på köksbänken, sedan på köksbordet och TILLSLUT i lådan i vardagsrummet. En process som ibland kanske tar fem minuter, ibland 15 minuter och ibland tar det kanske, jag vet inte, en hel dag.

Och annars så är detta inte ett problem för när vi jobbar så ses vi liksom inte hela tiden och då har jag hunnit med min “plocka-undan-efter-mig-process” tills han kommer hem. Men nu är han liksom hemma hela tiden när jag är hemma och då ser han varenda steg jag tar och inser att det tar jättelång tid att städa undan mina hörlurar från vardagsrumsbordet.

Så. Istället för att umgås och gulla med varandra så säger Jacob saker som “du skjuter ju upp problemen när du gör såhär älskling” och jag säger saker som “DU KAN VA ETT PROBLEM!!!”. Amen ni vet saker som skapar riktigt bra stämning hemma. Sådana saker säger vi till varann. Istället.

2. Hur man böjer orden “bära” och “skära”.

Jag säger typ alltid “bärde” eller “skärde” i talspråk medan Jacob är mer en sån som liksom vill va grammatisk korrekt (EH, TRÅKIGT!!!!!! USCH!!!!!) och eftersom vi ska ha ett barn så har denna diskussion hettats till på semestern.

Jacob vill liksom, jag vet inte, ge vårt barn bra möjligheter att kunna korrekt svenska och jag är mer sån som tänker; *Ok I wIll LeArN mY BabY HoW tO FuCk ThE SyStEM*. Amen ni vet normala saker man vill lära sitt barn!!!! Som alla andra gör!!!!

Under ett ögonblick försökte jag använda bloggen som argument och bah; “FUCK THE SYSTEM KOLLA MIN BLOGG DEN GÅR BRA!!!!”.

Sen insåg jag att jag typ går back på min blogg VARJE år sedan jag startade den.

Aja:P

Vårt barn får väl lära sig korrekt svenska då:P:P:P:P

Sedan har Jacob sagt att han mest ska hjälpa honom att lära sig bra svenska när han ändå går i skolan så liksom jag kan köpa det. Jag köper det. Det är ju rimligt. Om jag ska vara ärlig.

3. Vilka typer av kläder vi ska köpa till vårt barn. 

När jag och Jacob åkte på en roadtrip till Västkusten och Ullared för att köpa kläder till vårt barn så hade jag inte en tanke på att vi skulle stå och tjafsa om typ kläder?

Visst vi kan typ komma överens om vilka plagg vi vill köpa men det är mer att Jacob liksom vill ha fräscha kläder och jag vill som, jag vet inte, åka till en lagerlokal i Göteborg med vattenskador och köpa fuktiga kläder för 5 kr/st. Det är ju “sån jag är”.

Och om det är något som är så himla irriterande så är det att åka till en lagerlokal i Göteborg med vattenskador och fuktiga bebiskläder och samtidigt ha någon stående bredvid sig som säger saker som; “ohhh…här var det fuktigt…” eller “….älskling..den här bodyn du köpte för fem kronor är ju typ blöt?!” och “…hälften av all elektronik härinne är ju stöldmärkt”.

Förstår ni vad jag menar? Negativ energi!!! Vem vill ha negativ energi när man handlar bebiskläder för fem kronor styck i en vattenskadad lagerlokal??!! Ingen!!!

Om man ej dock vill dömas för häleri så rekommenderar jag att ta med Jacob på loppis för han är jätteduktig på att se när grejer som säljs är stulet. Exempelvis så kan han säga saker som “…ohhh… den här datorn har ju ett klistermärke där det står att den tillhör Göteborgs kommun”. Amen, ni vet! Bra saker! Om man inte vill bli dömd för häleri alltså. Rekommenderar verkligen Jacob då.

(men om man vill ha positiv energi i en vattenskadad lagerlokal i Göteborg, då rekommenderar jag honom INTE.)

Iaf. Jag tänkte avsluta med några bilder från vår semester men har ju som vanligt inte tagit några.

…så…här är en bild på mig i mitt bästa gravidplagg som jag köpt på Myrorna för 45 kronor (OBS – ej stöldmärkt!).

Älskar den för den får min bebis att se ut som en badboll. Och alla älskar ju badbollar! Speciellt på sommaren!

Jag och min bebis:

Referensbild på badboll:

Jag vet att man inte ska jämföra bebisar med badbollar men jag känner ändå att min bebis är MYCKET finare än en badboll från Statoil. Jag känner verkligen det.

Pusshej ❤

Tinis

 

Hej.

Har fått jättemånga frågor om hur jag kommer att hantera, amen ni vet, FÖRÄLDRASKAP.

NEJ. Ingen har någonsin frågat det. OCH TACK OCH LOV FÖR DET!!!

Jag vet nämligen inte.

Jag, för inte så länge sedan, när jag insåg att jag hade en bebis i magen och jag skulle bli en mamma (på riktigt).

Allt jag vet är att jag verkligen känner att jag behöver en föräldrakurs. En sådan kurs som 16-åriga tjejer och killar går på och som är med i MTV-serien “16 and pregnant”.  Inte för att  träffa min bebis framtida bästisar, NEJ, för att jag genuint vill lära mig hur man byter blöjor och typ inte tappar en bebis. När andra föräldrar diskuterar om de ska köpa färdig barnmat eller göra egen barnmat så är jag upptagen med att tänka tankar som; “får inte tappa bebisen” och “hjälp mig”.

Det står i min aupair-ansökan från 2007 att jag har mer än 200 timmar erfarenhet med barn. Men det är ju fejk! Min mammas kompisar skrev på papper som intygade att jag hade varit barnvakt flera gånger (det hade jag inte). Och min granne på den tiden erbjöd sig att “låna ut sina barn” för så att jag kunde ta foton som bevis på att “jag faktiskt har 200 timmars erfarenhet med barn” (vilket jag fortfarande inte hade) (jag hade bara vuxna människor i min närhet som skrev falska referenser och “lånade ut sina barn i 10 minuter för några foton”) (*bästa typerna av vuxna att ha i ens närhet*) (*obs EJ ironisk*)

Okej. Jag vet en sak. Precis som i aupair-ansökan från 2007 ska jag fejka. Jag ska fejka allt! Precis allt!!!

Tre exempel:

1. Äta mat vid matbordet

Varför jag tror man gör det: …man har en jättedyr soffa? Det är hyfs? Ärligt. Kan ej relatera.

Vad jag (och Jacob) kan göra: Att från och med nu äter vi vid matbordet. Och sedan så kommer det att kännas naturligt. Redan nu så PRATAR vi vid matbordet. Exempelvis idag så berättade jag att jag var så förstoppad att jag hade så ont att jag inte kunde sitta. Och sedan sa Jacob “okej, bebisen är lite PAIN IN THE ASS!” och jag bah “hahahahaha JA BOKSTAVLIGT TALAT, visstedekulattätavidmatbordetochpratamevarandraälskling??!!!”. 

2. Inte svära så himla mkt

Var man inte ska göra det: för man inte vill att ens barn ska börja förskolan och hens första ord är typ “FUCKING FUCK” (blir dålig stämning).

Vad jag ska göra (ej Jacobs problem): vet inte??!! Försöker tänka på vad jag säger INNAN jag säger det och inte EFTER. Något som kanske kommer att gynna mig senare i livet också. Så jag ska TÄNKA. Inte bara gå på magkänsla helt enkelt.

3. Försöka upprätthålla en idé av att precis ALLA i HELA världen bara äter godis på lördagar. 

Varför man gör det: för man vill inte att ens barn ska ha ett rent helvete hos tandläkaren? Typ?!

Vad jag kan göra (vet ej om det är Jacobs problem heller – är osäker):

…alltså det här måste vara det största skämtet någonsin. Jag förstår inte hur jag kunde gå på det här?! Medan jag trodde att godis BARA var en lördagsgrej så fikade min pappa på jobbet var och varannan dag. Jag vet det här för jag arbetar på samma jobb som pappa gjort i 30 år och vi fikar typ hela tiden!!!

Men nu förstår jag att jag måste göra samma sak. Jag måste fejka att jag typ bara äter godis på lördagar och upprätthålla någon form av fasad. Och jag är verkligen superdålig på att ljuga! Så svaret är; jag vet inte. Jag vet inte vad jag ska göra.

Men jag vet att det finns fika på jobbet imorgon och det kommer jag inte tacka nej till. Hehe.

Kontentan är i alla fall att jag insett att alla föräldrar måste fejka precis allt fastän allt vi vill är att äta pizza i soffan, svära och äta godis.

Nej, nu måste jag gå eftersom jag har ett starkt behov av att googla “ont i analen gravid förstoppad???!!!!! hjälp???!!”.

Skoja : P

Redan gjort : P

Antingen har jag ett allvarligt fel. Eller har foglossning. Eller är förstoppad. Eller har jättemkt hemorrojder.

Älskar att vara gravid : P

Pusshej!

Tina