Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in.

Låt inte hatet komma in. 

Om kärlek en dag slutar existera, må jag ha älskat tills jag inte kunnat älska mer. 

Det här är inget avsnitt av Ex on the beach. Men det kunde varit.

Iaf. I vårt hushåll pågår det en kamp. Om att låna varandras iPads. Okej. JAG har en kamp då JAG vill låna Jacobs iPad då JAG alltid glömmer att ladda min.  

Men jag menar…när ska jag komma på det??!! Att ladda den alltså. Varje gång jag sitter med min iPad gör jag ju superviktiga saker som att se på Paradise Hotel 2017. Inte tänker jag på att ladda den då!!! Nä. Jag tänker snarare på “paktkaos” och när nästa brev kommer (eller: “BREEEEEEV”). 

Idag hade vi på riktigt den här konversationen:

Jag: jjag…jjag…jag tror jag är sjuk….

Jacob: åh…nej…okej…*visar att han tycker synd om mig*

Jag: *inser att Jacob tycker synd om mig* 

Jag: *tänker på sätt jag kan utnyttja detta samtidigt som min iPad bara har 10% batteri*

Jag: OCHSENKANJAGFÅLÅNADINPADDAFÖRMINHARINGEBATTERITACK

Vad han sa? 

...”jag ska se på golf” och “du kan ju ladda din iPad samtidigt som du ser på den”. 

Man bah; “WHAATTTTTTT??!! Ska jag ladda den SJÄLV….SAMTIDIGT..som jag ser på den? Vad är det här för något? Ska det vara så här?”

Jag höll dock tyst. Sjukkortet fungerade kanske inte. Men det spelar ingen roll. Jag lånar hans iPad typ varannan dag.

…sedan så hjälpte han mig att placera min padda i en perfekt vinkel på nattduksbordet så jag kan se på den samtidigt som den laddar. 

Sååååååå fortfarande noll ansträngning. 

….*winning*……

(En bild jag tagit för en vecka sedan i förebyggande syfte inför händelser som får mig att känna mig som en vinnare!!!)

Pusshej!

/Tinis

…jag har sprungit!!!! (igen)

Såhär såg jag ut innan jag begav mig ut på en springrunda:

Hur det gick? Bra! Vill ej skryta men bet inte sönder mina hörlurar av aggression…en…ENDA…gång!!! Det gjorde jag nämligen en gång när jag prövade backintervaller (länk) med Jacob. Kanske är det för att jag har köpt nya hörlurar och inte vill ta sönder dom på en gång MEN det KAN också vara så att jag inte bet sönder dom på grund av att jag är trygg och stabil.

Enda gången jag visade lite aggression var när Jacob (mitt i alltihop) började göra konstiga tecken. Liksom först visa tre fingrar, sedan sex och sedan peka på oss två. Fatta ingenting och sa därmed “JAAAAAAG FAAAATTTTTAAAR INGEEENTINNNNGGG”. Och då sa han “…ska vi köra en runda på 6 km istället för en runda på 3 km?” och jag bah; “MEEEEN DET ÄR VÄL FAAAAAN KLART ATT JAG INTE SKA GÖRA DET FATTAR DU VÄL!!!!!”

Vet ej vad ovan bilder indikerar. Men de indikerar inte att jag är samarbetsvillig angående ökning av distans. Men visst. Kanske kan det missförstås.

*not* 

Nej, nu ska jag väl gå och göra något viktigt. Typ, skriva på en bok eller något!

Nä. Ska kolla på tv. Det blir jättebra det också. Har ju redan skrivit något litterärt idag. Dvs – detta extremt kvalitativa blogginlägg.

Pusshej!

/Tinis

 

För länge sedan trodde jag att perfektion var allt. Jag trodde perfektion var något magiskt. Något som man kunde vara. Bara jag försökte.

Bara jag försökte att äta nyttigt varje dag. 

Bara jag försökte att vara disciplinerad. 

Bara jag kämpade tillräckligt hårt.

Pluggade tillräckligt mycket.

Var duktig tillräckligt mycket. 

Bara jag hade en plan. Skulle jag en dag. Bli perfekt. 

Om jag är perfekt kanske jag skulle bli osynlig från allt ont, tänkte jag. Och om jag är osynlig och helt oförstörbar är det som att få allt, tänkte jag också. Och jag ville fucking ha allt. Jag ville inte bara ha litegrann. Jag ville ha allt. Jag ville inte bara vara jag. Jag ville vara mer. Jag ville ha mer. Känslan av att nästan uppnå perfektion var som ett rus. Ett rus jag ville känna om och om och om igen. Så jag försökte uppnå det i ett konstant kaos. I ett ouppnåeligt kaos.

Men jag fick aldrig allt. Och när jag ser tillbaka på min jakt på perfektion ser jag någon som förlorade något. Som förlorade sig själv. För jag ser någon som blödde näsblod av stress. Jag ser någon som, under en period, fick en dålig relation till mat. Jag ser någon som nästan gick under. Jag ser någon som gick under.

En gång, för en tid sedan, när jag gick under var jag nog tvungen att välkomna den personen jag verkligen var och är. Jag hade inget val för jag kunde inte vara någon annan än det, efter jag hade gått under.

Och vem är jag?

Jag drivs av något men ibland är jag så trött på att vara duktig, att vara ambitiös, att jag bara är okej. För att vara duktig hela tiden är en sådan fucking fälla. Ett spel där jag alltid förlorar och någon annan alltid vinner. Och istället, när jag inte försöker att vara mer än okej, då finns det varken vinnare och förlorare. Och ett spel där det varken finns vinnare och förlorare kanske bara består av vinnare ändå. Jag tycker om att träna men klarar inte av att göra något bara för syns skull. Bara för att det ska vara på ett visst sätt. Jag hatar att tänka på mat för när jag slutade att göra det uppstod en massa energi till annat och det skulle jag aldrig byta bort mot något i hela världen. Och jag älskar att vila. Jag älskar att vila. Det är det bästa någonsin.

Men framförallt tror jag att den person jag verkligen är, är på riktigt. Den personen jag verkligen är, hon är frihet.

Och frihet är som att få allt. Precis allt.

 

 

 

Klockan var 16:29. Jag var en minut från att stänga ner datorn, klä på mig ytterkläderna och gå och träna. Schemat var klart tills imorgon. Jag kände att det var tight men det skulle fungera.

Kollar snabbt igenom listan som indikerar vad jag gjort idag. Inser snabbt att jag…

………FUCKING GLÖMT EN GREJ!!!!!

Jag:

Min hjärna:

Jag:

Min hjärna:

 

Gah, har räknat ut att jag måste vara på jobbet…kanske…typ…kl 06:30 – om jag vill att allt ska tajma perfekt.

Vilket är så himla orimligt så jag ska…eller måste…jag måste…

…PRIORITERA!!!!

Därmed en av det läskigaste som finns om man helst av allt vill bli gillad av alla, har ett stort bekräftelsebehov och gärna vill uppfylla någons förväntningar (helst överträffa dom hela tiden, men okej uppfylla dom är OK antar jag).

Men vet ni!? Det är okej att inte vara perfekt hela tiden! Det är ganska skönt om jag ska vara ärlig. Så även om det är det läskigaste som finns att inte vara det så är det en frihet samtidigt. Jag har nog aldrig varit så fri som när jag var och är fullkomligt ofullständig och icke-perfekt.

Kom ihåg det. Huvudsaken är att man är snäll. Eller i alla fall försöker. Man kan ju inte vara perfekt på det heller så att….säga. Tusen saker kan också gå fel men det är kanske bara en sak av tusen saker som faktiskt spelar roll, på riktigt.

Och jag? Jag är nog inte på jobbet 06:30. Jag ska prioritera och göra mitt bästa ändå. Men först av allt ska jag älska mig själv.

Antar att det är så man prioriterar. Först älskar man sig själv. Sedan prioriterar man. Tillsist – gör man sitt bästa. Repeat.

*toodles*

/Tinis

 

Ny dag, nya tag och jag är på gång!!!!

Bevis:

“Jacob ta kort på mig” – den vanligaste meningen jag säger till min kille

Jag var alltså på ICA Maxi idag (*ej sponsrat men borde vara*). Veckohandlade. Om det inte innebär att man är “på gång” så vet jag inte vad som annars gör det. Köpte bland annat en teflonpanna för halva priset. Så nu har jag en gjutjärnsgryta, en gjutjärnspanna och en fungerande teflonpanna. Gah! Möjligheterna är oändliga! Kan typ göra all slags mat! Inget kommer att bli äckligt! Inget kommer bli som den där oregano-kycklingen jag gjorde i veckan. Nä, bara gott!

Troligtvis kommer jag mestadels laga köttbullar och makaroner. Men ändå! Livet är här och nu och jag är “på g”.

Annars har jag inte så mycket att berätta förutom att jag har deklarerat. Okej. Det var ju i och för sig också en till sak som indikerar hur pass mycket “på g” jag är idag. Speciellt eftersom jag ringde in till Skatteverket i ren panik förra året (om någon är intresserad av att läsa om detta kan man göra detta här)

I år fick jag i alla fall inte panik. Tycker jag är superpositivt. Känner mig trygg! Stabil!

Och på g. Nämnde jag det?

Nu – Girls

Eller min iPad måste ladda lite men sen Girls.

Sedan kanske lite tv-spel. Typ “Lego Jurassic Park”. För jag är vuxen och då får man göra vad man vill med sitt liv!!!

*toodles*

/Tinis

Tack för responsen angående förra inlägget. Från hela mitt hjärta; tack.

Till något annat. Jag har sprungit idag. För första gången på…länge. Gick faktiskt bra! Har typ inte sprungit något alls det senaste året – men jag har tränat regelbundet och det ger antagligen resultat (*värt*).

I alla fall. Såg här såg jag ut då:

…*ohps* var visst Elsa Hosk….så lätt att ta fel…här är jag…

 Har förresten inte så mycket ångest inför Actionrun längre. Mest på grund av att jag hittade en träningsblogg, Superkroppen (länk), som skrev det här;

*ringer frenetiskt till alla taxibolag i Örebro om en bra deal*

Pusshej!

Tinis