Har blivit med….

….en avocadoplanta!!!!!!!

img_4684

Denna bild inkluderar min egen spegelbild för jag är en proffsig bloggare som vet vad jag gör. Hela tiden. 

OMG. Jag tror ni inte förstår hur stort detta är. Jag och Jacob har haft sex plantor i vårt liv

  • En så kallad “Garderobsblomma” som “klarar allt”. Fick den av Jacobs mamma när vi flyttade ihop för några år sedan. Den dog efter några månader.
  • Två Orkideér. Båda har slutat blomma och så men det är så typiskt Orkideér. Spelar ingen roll vad man gör. Orkideér är så himla svårflörtade (och otacksamma).
  • En julstjärna som jag köpte på Maxi, spontant pga rabatt (och jag älskar rabatt!). Den lever. Fast under en period tappade julstjärnan alla blad och efter denna händelse har den aldrig riktigt sett ut som en julstjärna. Mer som en fattigare version av ett Bonsaiträd. Men den lever i alla fall.
  • Två Fredskallor som jag köpte för inte så länge sedan. Efter en vecka började båda vissna supermycket. Fick panik och köpte koncentrerat gödsel och typ hällde på plantorna. En dog typ direkt. Den andra klarade sig (nästan). Vilket känns superkonstigt. Som om blommor kan få för mycket näring och bara dö?! Helt ologiskt?!

I alla fall. Nu har min och Jacobs avocadoplanta fått pyttesmå blad. Jättesmå men fortfarande blad.

Bildbevis:

 

….så……..vi vet ju alla vad nästa steg är…………….

…EN BEBIS!!!!!!!!!!!!!

tenor.gif

Nä. Är ej där än. Försöker fortfarande lista ut hur nattningsrutinerna ska fungera eftersom Jacob brukar bädda in mig. Vill inte konkurrera med någon (jobbigt!!!). Sedan vill jag gärna inreda hela hemmet med kuddar överallt för kommer vara så rädd för att mitt framtida barn kommer att göra illa sig. Jacob klämde fingret häromdagen och då grät jag för jag kände så mycket med honom. Tänk er då hur jag skulle reagera om det var mitt eget barn?  Så – jag måste verkligen 1. revidera min egen nattningsrutin 2.  inreda hela mitt hem som ett isoleringsrum i ett mentalsjukhus (som på film typ).

Sedan kan jag skaffa barn. Då känns det rimligt.

Pusshej!

Jag grinar på bio (etc.)

Hej.

Jag såg Skönheten och Odjuret på bio igår. Låt oss säga att det var……

………..emotionellt…………………………………

img_4681.jpg

Först grinade jag när jag såg trailern (några dagar innan bion). Sedan grinade jag för att allt såg så fint ut. Sedan grinade jag för att Belle bytte plats med sin pappa (för att rädda honom från Odjuret!!!). Sedan grinade jag när Belle och Odjuret typ dansade och allt var så himla fint. Sedan grinade jag när Odjuret höll på att dö (och typ dog?) och Odjurets vänner bara blev till saker och inte levde länge och….

…..gah!!! Så mkt att grina över. Och då dog ingen!!!! Nä. Allting blev ju bra igen (grinade till det också).

Iaf. Nu ska jag fråga Jacob om han vill dansa tillsammans med mig i vardagsrummet till låten “Beauty and the Beast”. Ska bara hitta en gul klänning först. Kommer att bli jätteromantiskt!!!!!! Älskar romantik!!!!!!!!

Han kommer troligtvis inte gå med på det då han inte heller gick med på att använda glittrigt puder över hela kroppen och låtsas vara vampyr, när Twilight fortfarande “var en grej”. Tråkigt men vad ska man göra. Vissa vill inte ha roligt helt enkelt

Pusshej/Tinis

 

En ny dag. 

Ja. Så blev det en ny dag. 

Först så sprang jag. Nej, jag åt innan. För om jag inte äter innan jag ska röra på mig så känns det som om jag ska svimma och förtvina på en sekund. Och det vill jag inte. 

Sedan sprang jag. Förbi bostadshus, förbi mataffären, förbi en ladugård. Jag hann skymta en häst och hästen hann skymta mig och det kändes som hen såg mig och jag såg hen och det var fint.

Sedan sprang jag längst en äng. Fram till mataffären igen. Där mötte jag en kille som höll sin äldre släkting i handen. Och det var något så fruktansvärt vackert med det så jag log mot den äldre släktingen. Hon låg tilbaka. Och jag tänkte. Jag ska nog le mot främlingar mer. Jag ska nog le mot saker som är fint mer ofta. 

Sedan kom jag hem och där vad Jacob. Solen lyste in i fönstrena och vi bestämde oss för att köpa take-away och sitta i Stadsparken. Så det gjorde vi. Och fastän solen gick i moln så blev allt bra ändå. 

Och nu ligger jag i min säng och tänker på att kärleken är viktigast av allt. Jag svär, jag ska älska tills den dagen jag inte kan göra det mer. 

Jag ska inte låta hatet komma in. För  om det gör det så riskerar jag att förlora allt i mitt liv som är bra.

Jag riskerar att förlora kärleken. Och att ha kärlek är som att ha frihet. Och frihet är som att ha allt. Precis allt. 

Den 7:e april 2017

Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in. Låt inte hatet komma in.

Låt inte hatet komma in. 

Om kärlek en dag slutar existera, må jag ha älskat tills jag inte kunnat älska mer. 

“Fucking paddan mannen”

Det här är inget avsnitt av Ex on the beach. Men det kunde varit.

Iaf. I vårt hushåll pågår det en kamp. Om att låna varandras iPads. Okej. JAG har en kamp då JAG vill låna Jacobs iPad då JAG alltid glömmer att ladda min.  

Men jag menar…när ska jag komma på det??!! Att ladda den alltså. Varje gång jag sitter med min iPad gör jag ju superviktiga saker som att se på Paradise Hotel 2017. Inte tänker jag på att ladda den då!!! Nä. Jag tänker snarare på “paktkaos” och när nästa brev kommer (eller: “BREEEEEEV”). 

Idag hade vi på riktigt den här konversationen:

Jag: jjag…jjag…jag tror jag är sjuk….

Jacob: åh…nej…okej…*visar att han tycker synd om mig*

Jag: *inser att Jacob tycker synd om mig* 

Jag: *tänker på sätt jag kan utnyttja detta samtidigt som min iPad bara har 10% batteri*

Jag: OCHSENKANJAGFÅLÅNADINPADDAFÖRMINHARINGEBATTERITACK

Vad han sa? 

...”jag ska se på golf” och “du kan ju ladda din iPad samtidigt som du ser på den”. 

Man bah; “WHAATTTTTTT??!! Ska jag ladda den SJÄLV….SAMTIDIGT..som jag ser på den? Vad är det här för något? Ska det vara så här?”

Jag höll dock tyst. Sjukkortet fungerade kanske inte. Men det spelar ingen roll. Jag lånar hans iPad typ varannan dag.

…sedan så hjälpte han mig att placera min padda i en perfekt vinkel på nattduksbordet så jag kan se på den samtidigt som den laddar. 

Sååååååå fortfarande noll ansträngning. 

….*winning*……


(En bild jag tagit för en vecka sedan i förebyggande syfte inför händelser som får mig att känna mig som en vinnare!!!)

Pusshej!

/Tinis

Jag springer (IGEN!!!) (andra gången på en vecka!!!!) (är tränad!!!!!!)

…jag har sprungit!!!! (igen)

Såhär såg jag ut innan jag begav mig ut på en springrunda:

img_4664-1

img_4661-1

img_4663-1

Hur det gick? Bra! Vill ej skryta men bet inte sönder mina hörlurar av aggression…en…ENDA…gång!!! Det gjorde jag nämligen en gång när jag prövade backintervaller (länk) med Jacob. Kanske är det för att jag har köpt nya hörlurar och inte vill ta sönder dom på en gång MEN det KAN också vara så att jag inte bet sönder dom på grund av att jag är trygg och stabil.

Enda gången jag visade lite aggression var när Jacob (mitt i alltihop) började göra konstiga tecken. Liksom först visa tre fingrar, sedan sex och sedan peka på oss två. Fatta ingenting och sa därmed “JAAAAAAG FAAAATTTTTAAAR INGEEENTINNNNGGG”. Och då sa han “…ska vi köra en runda på 6 km istället för en runda på 3 km?” och jag bah; “MEEEEN DET ÄR VÄL FAAAAAN KLART ATT JAG INTE SKA GÖRA DET FATTAR DU VÄL!!!!!”

Vet ej vad ovan bilder indikerar. Men de indikerar inte att jag är samarbetsvillig angående ökning av distans. Men visst. Kanske kan det missförstås.

img_4664

*not* 

Nej, nu ska jag väl gå och göra något viktigt. Typ, skriva på en bok eller något!

Nä. Ska kolla på tv. Det blir jättebra det också. Har ju redan skrivit något litterärt idag. Dvs – detta extremt kvalitativa blogginlägg.

Pusshej!

/Tinis

 

Perfektion.

För länge sedan trodde jag att perfektion var allt. Jag trodde perfektion var något magiskt. Något som man kunde vara. Bara jag försökte.

Bara jag försökte att äta nyttigt varje dag. 

Bara jag försökte att vara disciplinerad. 

Bara jag kämpade tillräckligt hårt.

Pluggade tillräckligt mycket.

Var duktig tillräckligt mycket. 

Bara jag hade en plan. Skulle jag en dag. Bli perfekt. 

Om jag är perfekt kanske jag skulle bli osynlig från allt ont, tänkte jag. Och om jag är osynlig och helt oförstörbar är det som att få allt, tänkte jag också. Och jag ville fucking ha allt. Jag ville inte bara ha litegrann. Jag ville ha allt. Jag ville inte bara vara jag. Jag ville vara mer. Jag ville ha mer. Känslan av att nästan uppnå perfektion var som ett rus. Ett rus jag ville känna om och om och om igen. Så jag försökte uppnå det i ett konstant kaos. I ett ouppnåeligt kaos.

Men jag fick aldrig allt. Och när jag ser tillbaka på min jakt på perfektion ser jag någon som förlorade något. Som förlorade sig själv. För jag ser någon som blödde näsblod av stress. Jag ser någon som, under en period, fick en dålig relation till mat. Jag ser någon som nästan gick under. Jag ser någon som gick under.

En gång, för en tid sedan, när jag gick under var jag nog tvungen att välkomna den personen jag verkligen var och är. Jag hade inget val för jag kunde inte vara någon annan än det, efter jag hade gått under.

Och vem är jag?

Jag drivs av något men ibland är jag så trött på att vara duktig, att vara ambitiös, att jag bara är okej. För att vara duktig hela tiden är en sådan fucking fälla. Ett spel där jag alltid förlorar och någon annan alltid vinner. Och istället, när jag inte försöker att vara mer än okej, då finns det varken vinnare och förlorare. Och ett spel där det varken finns vinnare och förlorare kanske bara består av vinnare ändå. Jag tycker om att träna men klarar inte av att göra något bara för syns skull. Bara för att det ska vara på ett visst sätt. Jag hatar att tänka på mat för när jag slutade att göra det uppstod en massa energi till annat och det skulle jag aldrig byta bort mot något i hela världen. Och jag älskar att vila. Jag älskar att vila. Det är det bästa någonsin.

Men framförallt tror jag att den person jag verkligen är, är på riktigt. Den personen jag verkligen är, hon är frihet.

Och frihet är som att få allt. Precis allt.

img_3800