På en Gelateria någonstans i södra Italien:

Jag: …ta kort på mig nu när jag äter citronglass.

Jacob: oki, varför det?

Jag: …för det blir…KUL! Fattaru väl.

*äter sur glass*

*jacob tar kort*

Jacob: Men varför gör du dig till?

Jag: …VA?! Jag gör mig väl INTE till. Jag äter SUR glass. Herregud.

Jacob: men du ser ju aldrig ut såhär annars.

Jag: …nä, men då har du väl inte kollat på mig hela tiden för det är EXAKT så jag ser ut när jag äter sur glass…

Jacob: …ok….

Jag: ……vänta bara så kommer du se.

*tre minuter senare*

Jag: …KOLLA NUUUUUUUUUU…

Jacob: Vad ska jag kolla på?

Jag: Mig när jag äter schur glasch…kkolla…kkolla min min

Jacob: men nu gör du ju till dig igen.

Jag: Neeee, gjör jag inte allschhteee….

*tre minuter senare igen*

Jag: KOLLA NU DÅ ÄLSCHKLIINGGG!!! Nu gör jag mig inte till! Lovar!! Vischt ser det exakt ut som på bilden, visst gör det, det?

Jacob: Ja, du rör ju inte en min ju. 

Jag: …okkk…iiii….men förut gjorde jag det. 

Jacob: ok…

Jag: …du fattar ju….INGEENTING…

Annars har vi haft semester utan någon vidare dramatik FÖRUTOM att Jacob glömde ta med en strandhanduk till BÅDA oss två. Gah! Jag bah: “JAHA, nu får bara en bada med handduk då! BARA SÅ DU VET” och Jacob bah: “det är lugnt, jag kan självtorka” och jag blev så provocerad av hela situationen att jag bah vråla; “KAN DU JU INTE ALLSTE, fattaru väl!!!! MAN SJÄLVTORKAR INTE PÅ STRANDEN AV SOLEN!!! Man gör bara inte det!!”

Annars smärtfritt.

Pusshej!

Tinis

Det finns några tillfällen i livet när man har flera vägar öppna på samma gång. Typ som när man tar studenten. Eller när man flyttar från en plats där man egentligen mår skitdåligt (och börja plugga). 

Några år senare är jag här igen. Massor av vägskäl öppnas och jag kan fokusera på vad jag helst vill göra. Okej, jag måste betala räkningar (etc.) men jag har ju ändå fler val än förut. 

För några dagar sedan var jag på Avion (köpcentrum, typ som Umeås Disneyland) (inte superstor stad) (gillar köpa saker också). Iaf. Jag kämpade med att förstå tvätta-händer-systemet vid toaletterna som antagligen var superkrångligt. Liksom fläkt, tvål och kranen var i fel ordning (och allt såg likadant ut). 

Hur som helst. Det här handlar inte om det utan vad som hände undertiden (en minut). För när jag stod där framför spegeln och försökte fatta hur fan jag skulle göra så kom det liksom. Vad jag helst av allt vill göra. 

Skriva.

Jag vill skriva. Jag vill bli superbra på att skriva.

Skriva.

Jag vill berätta fler historier. Kanske en dag vill jag berätta någon annans historia.

Skriva.

Kanske vill jag skriva en egen. Jag vet inte vad mitt mål är men jag visste att det var något. Kanske vet jag aldrig det. Allt jag vet är att jag bara vill göra det. 

Några dagar senare hittade jag mitt förra inlägg i utkastet. Hade helt glömt bort att jag orkade skriva om hela historien. Enda sedan jag startade bloggen visste jag att jag en dag skulle skriva om hur jag brände ett hål i en säng och fick sparken. Men ingen tidpunkt kändes rätt. Eller då var det bara jobbigt att få ner saker på ord. För varje mening så knöt det sig liksom i magen – exakt som det gjorde när mitt rum var fyllt med rök. 

Men så var inlägget där. Vilandes. Jag hade orkat mig igenom hela historien och där…var den. Framför mig. Och nu när jag tagit examen och är i ett vägskäl var det rätt tidpunkt på något sätt. Att berätta att även om allt går åt helvete, ordnar det sig. Att det blir bra oavsett. 

Så det var det jag gjorde. Och några dagar senare fick jag den här kommentaren av en läsare – Lina: 

“Det är så viktigt att komma ihåg de där tiderna när man bara ville ge upp, fast inte gjorde det! Tack för att du delar med dig!

Förra året var jag nyopererad cancerpatient, min farmor gick bort, min sambo blev arbetslös, CSN drog in mitt studiebidrag och vi var tvungna att flytta men fick ingen ny lägenhet. Det var lite jobbigt, minst sagt. 

Idag har vi båda jobb som vi trivs på, en fin lägenhet, jag är symptomfri och vi är nyförlovade. Så himla viktigt att komma ihåg att saker löser sig, för livet kommer gå åt helvete igen. Det är liksom sånt som händer.

Till alla som kämpar där ute; andas. Sängar börjar brinna och pojkvänner gör slut. Livet suger ibland, men det löser sig. Du fixar detta.”

Jag läste igenom kommentaren minst 10 gånger. Den är så rätt, fin och bra skriven. Nästan så jag vill ha den uppe på väggen.

Jag vet nog aldrig riktigt vad mitt mål är med det här. Men något jag hoppas på är att beröra andra,  precis som Lina berörde mig. 

Tack Lina. 

Pusshej!

Tina

ps. …OCH GRATTIS TILL FÖRLOVNINGEN!!! ❤ .Ds. 

Jag var 20 år och var au pair hos en familj mitt ute på landet i Simsbury, Connecticut. Staden kallades egentligen för “Simsboring” för typ ingenting hände där. Men jag hade valt en stad mitt i ingenstans för att det kändes som familjen var ganska okej. Jag tänkte att ganska okej var bra. Om man inte kräver för mycket blir saker och ting ganska okej – och det är bättre än att det är superdåligt.

(Om någon undrar hur den taktiken fungerar så vill jag bara säga – dåligt. Man kan inte nöja sig med “okej” bara för att man är rädd för att om man önskar sig något bra så kanske något dåligt händer. Livet är skittråkigt med “bara okej”.)

Innan jag åkte till Simsbury för att arbeta som au pair, var jag fullkomligt livrädd för tre saker:

1. Att min kille (i Sverige) skulle göra slut med mig.

2. Att jag inte skulle trivas.

3. Att jag skulle genomgå en s.k. “Re-match” dvs. byta familj.

4. …eller ännu värre…FÅ SPARKEN!

5. Helt enkelt var jag rädd för att “fucka upp”.

Efter några veckor förstod jag nog inombords att jag inte trivdes i min nya familj. MEN NEJ! Jag skulle nöja mig med “okej” även om det inte alls var okej – det var aldrig okej. Men jag intalade mig själv i månader att jag skulle stå ut. Det är så man gör när man är fullkomligt rädd för saker som exempelvis att byta familj. Man lär sig leva med det dåliga helt enkelt. Det är ju tusen gånger värre att göra något man är fullkomligt livrädd för än att göra något som skulle få en att må bättre (igen – detta är ingen bra livstaktik).

…och angående att “inte fucka upp” så gick det väl….bra.

Kanske hade jag hunnit repa en bil. Men det hände ju inte på riktigt! Jag intalade mig själv bara att det var någon som kört in i den med en kundvagn. Det var ju inte jag. Eller okej det var jag MEN jag intalade mig själv att det inte var jag. Då kunde jag glömma den lilla incidenten.

Sedan var det ju också den där gången jag (på riktigt) råkade “snatta”. Jag råkade få med mig både en vit t-shirt och min egna topp som jag provade t-shirts med (var en grej då – inte sno saker – utan prova t-shirts med linne). Hur som helst. Jag lyckades manövra den lilla “råkade-snatta-krisen” så det löste ju sig! 

Och nu hade ju alltid hemskt jag någonsin kunde komma på hända. Herregud, jag var ju säker hela året nu! Vad mer kan hända än att repa en bil och nästan hamna i fängelse pga att “råka sno” någonting?! TYP INGENTING?!

Trodde jag.

Det var en kvav sensommardag i augusti. Jag lagade mat vid spisen, ni vet en gasolspis. Jag kokade pasta eller något. När jag skulle ta bort kastrullen från plattan använde jag en handduk för att inte bränna mig. Men samtidigt som jag skulle ta bort kastrullen från spisen så råkade handduken hamna under kastrullen och liksom…ta….eld.

En praktisk bild över hur en handduk kan fatta eld när man kokar pasta.

Jag fick panik.

Fan, fan, fan. Jag visste att detta inte var bra. Jag stängde av spisen och skakade handduken så att den inte brann längre. Men jag visste att det här absolut, absolut, inte var bra. Jag visste inombords att jag inte orkade längre. Jag orkade inte göra något dumt och få utskällning igen. Jag orkade verkligen inte det.

Jag springer snabbt upp på mitt rum med den släckta handduken i ena handen. Jag hinner upp på rummet utan att någon ser, slänger handduken på sängen och går ut igen.

10 minuter senare går jag in i sovrummet…och där får jag möta något jag tror jag aldrig kommer att glömma.

Handduken var aldrig helt släckt. Det var två glödbitar på. Någonting måste det vara. Även om jag inte kände det i handen. Det “typ brinner” i min säng och det är rök i hela mitt sovrum. 

Det har gått snart åtta år. Sedan den kvava sensommardagen i augusti men jag kan fortfarande se röken framför mig. Jag kan fortfarande känna paniken i bröstet. Jag kan fortfarande känna hur hjärtat slog sekunden jag insåg vad som hänt.

…och om någon undrar vad man tänker om man är au pair och inser att det är rök i hela ens rum, låt mig förklara:

1. Det här är inte bra. (Svar: Det var det inte.)
2. Detta kommer att “fucka upp” mig en dag (Svar: Det kommer det.)
3. Jag kommer att få sparken (Svar: Det fick jag).

Jag behöver inte gå på detaljer. Jag fick sparken. Inte nog med det. Min värdmamma
rekommenderande min agentur att aldrig någonsin hjälpa mig att få ett nytt au pair jobb igen. Samtidigt visste jag inombords att min kille (då) ville göra slut med mig (sköt dock strategiskt upp det i flera veckor). 

Inom loppet av två veckor var jag alltså:

1. “typ dumpad” (min kille ville dumpa mig – men jag vägrade bli dumpad på grund av resterande punkter i den här listan)
2. Gjort min största “fuck upp” i mitt liv någonsin. Det vill säga bränna hål i en säng.
3. Fått sparken + fått indikationer på att jag aldrig någonsin skulle få jobb som au pair igen.
4. Hade 15 000 minus på kontot (Detta var bara ett fel av Handelsbanken. Men ändå. Det hände).

Allt jag var fullkomligt livrädd för innan jag åkte till USA hände. Att min kille jag var dödskär i skulle göra slut med mig. Att jag skulle göra “en riktig fuck-up” (tror bränna hål i en säng räknas till det). Att jag skulle få sparken.

Jag hade misslyckats i precis allt som betydde något för mig just då. Jag levde som i en limbo. Utan att veta någonting. Allt jag egentligen ville var att ge upp. Jag tror  jag var en hårsmån från att göra det.

Men jag gjorde de inte. Jag gav inte upp. När jag tänker på det idag, åtta år senare, kan jag inte förstå hur det gick till exakt. Det bara gick till. 

Kanske var det mamma som peppade mig trots att jag misslyckats totalt. Eller au pair kompisar som hjälpte mig när jag knappt hade någonting. Kanske var det faktumet att “ge upp” var ett alternativ. Ge upp är inte lika attraktivt när man liksom får ge upp om man vill. 

Jag hade liksom inget att förlora. Jag hade ju redan fått möta precis allt jag var livrädd för innan jag åkte till USA. Jag kunde lika gärna bara försöka.

Så det var det jag gjorde. När agenturen gick med på att låta mig få vara kvar i USA så länge jag skrev ett långt och detaljerat brev om vad jag gjort – skrev jag det bästa brevet jag någonsin kunde komma på (att se kändisar tala ut i Oprah sen jag var tolv hjälpte!).

Och därifrån började telefonen ringa. Vissa familjer tackade nej (ville ej ha en au pair som brände hål i sängar). Eller okej. Alla tackade nej. Men “alla” var typ två familjer och ena värdmamman lät som en seriemördare så känner rent spontant i efterhand att det inte räknandes.

Anywho.

Telefonen ringde en tredje gång. Det var en familj i New York. Efter några minuter med mamman i familjen så insåg jag att jag på något sätt var avslappnad. Jag hade inte vart avslappnad på flera månader. Jag visste knappt hur det kändes att vara avslappnad längre. Jag hade ju liksom gått på nålar i fyra månaders tid. Sedan kom frågan:

“so…why are you in re-match… I read something about a…houshold accident…”

“…well….eh…it started with a stove…”

Sedan berättar jag historien igen. Om spisen. Om handduken. Om handduken som inte var släckt fast jag trodde den var släckt. Om ett brännhålet i sängen.

Det blev tyst. Det kändes som flera minuter men kanske varade det bara i några sekunder.

“hmmm..ok…and you think you will ever du it again?”

“..eh..NO…I mean…ABSOLUTELY NO…. I swear no fires in the bed…eh….”

“..well…then I guess its fine….”

En dag senare fick jag jobbet. Tre dagar senare åkte jag till New York. Fem dagar senare insåg jag att jag fått ett jobb där jag 1. jobbar mindre, 2. får bättre betalt, 3. trivs bättre.

…så ja. Det var den historien. Historien om hur jag brände ett hål i en säng, fick sparken, flyttade till New York och fick en löneförhöjning – allt på fyra veckor.

Just det. Vi gjorde slut också. Jag och killen gjorde slut.

Men det är också historien om den gången jag inte gav upp – fastän jag lika gärna kunde ha gjort det.

Jag tror det också är därför jag berättar det här just nu. Jag tror jag behöver det på något sätt. Behöver inse att när allt går åt helvete så ger jag inte upp.

Jag är så himla fokuserad ibland på att inte göra fel. Det är som om allt jag minns från dom där fyra veckorna är hur röken stack i ögonen när jag öppnade min sovrumsdörr, den där kvava sensommardagen i augusti. När jag egentligen behöver minnas något annat – att jag aldrig gav upp. Oavsett hur tufft det var.  Att i mig finns någon som inte ger upp. Som klarar sig när allting går åt helvete. Hon finns därinne.

Jag behöver nog bara förstå det mer.

Pusshej!

Tinis

Hey u guys.

Jag har slagit coupon-queen rekord då jag har hittat den billigaste resan…NÅGONSIN!!!!!!!

Hit:

Yes. Jag och Jacob ska till Italien! Om en vecka! Åh, Jacob kan ta fina bilder på mig, och sen så kan jag läsa massvis med böcker och hitta mig själv…och jag blir superutvilad….men vill ändå reseblogga varje dag…åååhhhh så kan vi förlov…..

Nej, just det. Det har vi ju redan gjort förra semestern. Gah! Hatar när det händer. Man åker till en romantisk plats och tänker att man kommer att förlova sig men så har man redan gjort det.

Och det mest livsavgörande vi har att göra (som är kvar) är ju SUPERDYRT:

1. Ha barn – SUPERDYRT (göra barn ej dyrt men tänker långsiktigt)
2. Gifta sig – SUPERDYRT (om man vill ha en fin tårta + isstatyer + fin klänning – och det vill jag)
3. Köpa lägenhet- SUPERDYRT

Jaja. Blir vi ett förlovat par i 100 år utan barn och boendes i tält är det ju helt okej! Såg en kille på Outsiders nyligen som älskade att bo i skogen och verkade må super. Blev lite dålig stämning bakom kameran när han började typ “älska” med skogen. Men ja! Det går nog bra.

Till något annat. Jacob frågade mig om det fanns något speciellt att göra, dit vi ska. Det finns det inte. Eller alltså det finns sol – och bad – men sedan finns det mest fina byggnader.

“……mmm…älskling…man kan sola…och…bada…och det finns SUUUPERFINAAA byggnader…”

“…men du hatar ju att kolla på byggnader”

“…mjaeeeeeee”

“…när vi var i Italien sist så gick du ju bara runt och sura när vi ville typ ens kolla på en kyrka, du tycker ju det är skittråkigt….”

“…MEN DET BLI JU EN ASFIN BAKGRUND NÄR DU TAR BILDER PÅ MIG!!!!!!!!! FATTARU VÄL!!!”

..wihooooooo det här blir kul…..

….för mig;)))))))))))))))))

Nej, nu ska jag börja planera min packning. Det första som står på listan är min bikini, min finaste klänning och mina spanx. Mer behöver man inte.

Men först – examen.

*toodles*

Tinis

 

En dag för inte så länge sedan:

*pratar i telefon med mamma*

Mamma: Har du sett senaste ex on the beach?

Jag: Nää…..

Mamma: Okej, du måste se det! Du vet han som är sådär…….*spoiler ex on the beach* *spoiler alert* *spoiler* (etc.)

Jag (for panik pga. ej sett senaste avsnittet av Ex on the beach): MEEEEN MAAAAAAMMMAAAAAAA NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJJJ SLUUUUTAAAAAAAA…..HAAAR JU INTE SETTTTTT…….

*jacob kommer inspringandes*

Jacob: Alltså vad händer, jag gör bara ngn som ropar? Är du ledsen? Vad händer?

Jag: ..”mamma vänta lite…”…ehhhh…nääää, alltså prata bara med mamma.

Jacob: okej….

Jag: ….och hon spoilade ex on the beach…OCH JAG HAR JU INTE SETT DET ÄN!!!

Jacob: ah, okej. trodde det var något allvarligt.

Jag: Nä……..”ja, nu är jag tillbaka mamma….mmm…var bara…Jacob…mmm..han undrar varför jag ropade så mycket…….mmm ah….du spoila….”

…….assååååå……………………………det här året har man ju vart ett litet stressvrak så Jacobs första instinkt när jag ropar ut något/höjer rösten är pga att jag:

1. Antagligen brutit ihop
2. Antagligen brutit ihop
3. Antagligen brutit ihop

Men nä. Inte nu. Det var bara mamma som spoilade ett avsnitt ur Ex on the beach.

…tur att livet går framåt i alla fall. Kunde ha brutit ihop. Men eftersom jag är TRYGG och STABIL samt kollar på Ex on the beach (går att vara allt i ett) så var det bara att jag utsattes för en spoiler. Sånt som händer alla. Sånt som alla gör.

Åh förresten! Min bror skickade nedan bild till mig och mamma:

 

 

…jag är SÅÅÅ taggad på att gå. Älskar för övrigt att det bara står “Ex on the beach deltagare”. Man har inte ens brytt sig om att skriva ner VILKEN deltagare det är. Ex on the beach säljer sig själv helt enkelt!

Pusshej!

Tina

 

 

 

 

 

 

Fan, ibland är internet en jävla mörk plats alltså. Typ när man scrollar ner bland kommentarer hos Instagram-konton som utmanar något form av kroppsideal och någon jävel bara:

 “UUU R FAT U CAN GO KILL URSELF”

…eller när man går in på typ på vissa forum på Flashback och bah:

Japp.

Anywho. Idag tänkte jag berätta  en historia som inte handlar om idioter som inte kan hantera internet. Utan något som faktiskt är…helt tvärtom.

Det är en tjej jag följt på YouTube suuuuuuuperlänge. Sedan jag försökte måla naglarna, vilket var hösten 2012 (var en s.k “nailpolish-late-bloomer”). På kvällarna brukade jag därför söka efter “nail tutorials”. Jag tänkte att om jag ser riktigt många “nail tutorials” kommer jag att en dag inte ha nagellack över hela mig, alternativt inte måla om tusen gånger.

…och så en dag hittar jag den här videon (länk): 

Den är inget speciellt direkt. Mest bara en tjej som visar hur man målar naglarna. Jag gillade videon för den var så himla avslappnad och hon var så…….*zen*…och jag var….är….inte….det. Och jag gillar ju att kolla på saker som typ är *zen* av just den anlednings, hence, jag började kolla igenom flera nagelvideos som hon hade lagt upp. Sedan hittade jag hennes andra kanal som typ bara handlade om vardagsgrejer.

…och ni vet hur vissa personer försöker beskriva Seinfeld och vad den handlar om och folk bah “det är verkligen en serie som inte handlar om ingenting”.

…SÅ ÄR PLASMASPEEDOS KANAL!!! Den är liksom om ingeting speciellt, men ändå så fastnade jag för något.

Jag tror man också ibland bara fastnar för vissa personer. Jag tror jag fastnade just för henne (och hennes kanal) för det liksom var lite som hemma. Hon var någon jag skulle kunna tänka mig ha som kompis. Hon verkade bara så genomsnäll. Samtidigt påminde hennes liv ibland om mitt år som au pair. Typ att bara prata om att gå till Stop n’ Shop och handla eller Trader Joe’s, eller bara åka förbi “post office” och hämta något. Det var lite som jag kunde vara i USA igen, i vardagen. Någon som kanske bott utomlands (och kommit hem) kanske förstår att man liksom ibland söker sig till saker som låter en få uppleva dom små vardagsögonblicken igen. Och jag tror hennes liv på YouTube liksom gav mig det (och ger mig det fortfarande).

Och under tiden jag har följt henne har jag bara känt att någon gång skulle jag vilja typ visa min uppskattning för den tid hon lägger på sin kanal (den är relativt liten och hon gör inga sponsrade videos alls) men det har liksom vart svårt att kontakta henne och typ säga:

“EXCUUSE ME… I am super-uncreepy-person from Sweden who thinks u rly cool, wanna give me ur address?!”

(det har därmed av självklara anledningar ej blivit av)

Så. Under tiden jag har följt henne på YouTube har hon vart med i den amerikanska flottan, gift sig och nu, gått ur den amerikanska flottan och nu ska hon ha barn.

Och vad gör man när man ska få barn i USA? Eller typ gifter sig?

….man skapar ett “baby registry”!

För er som inte vet exakt vad det är så är det ett register som man kan skapa, med saker som man behöver om man exempelvis ska ha barn. Man fyller alltså på sitt “registry” med saker man behöver, och släkt och vänner som vill köpa något kan göra det och veta att det verkligen behövs + att ingen annan har köpt samma sak (för då försvinner det från listan, obvi’!). Och det var exakt det hon hade gjort (på Amazon)…och hon nämnde det supersnabbt i en video, typ i periferin.

Jag vet inte om ni vet det men att föda barn i USA är antagligen SUPERDYRT, det kostar liksom……massa…pengar? Typ mer än 300 kronor? Typ mer än en rotfyllning hos tandläkaren (utan försäkring). Typ mer än en bra bil ibland?

Så jag fick bara en känsla av att vilja göra något. Typ underlätta med något. För om det är någon gång jag någonsin skulle skicka något till henne som tack för hennes videos så är det ju nu.  Plus att jag inte ens behöver fråga efter hennes address, eller ens veta om den för att skicka ett paket. Allting sköts på automatik på grund av att Amazon ändå inte ger ut adressen (skulle därav inte verka vara som ett super-creep).

Jag frågade därmed efter hennes “baby registry”. Gick in på Amazon och köpte en amningskudde som fanns med på listan. Hade ingen som helst aning om vad jag ska köpa (ej bra på sånt här) men en amningskudde kändes liksom…relevant…så jag köpte en sån’ helt enkelt.

En vecka senare och en ny video läggs upp (länk). Där och då inser jag att det är flera som tänkt exakt samma sak. Flera stycken har frågat efter hennes “baby registry” och hela lägenheten är full med saker som hon verkligen, verkligen, verkligen behöver. Inte grejer som typ blir som en extra detalj i sitt hem eller så, utan saker som hon verkligen behöver. Saker hon aldrig skulle ha råd med annars.  Massor med kläder till bebisen, nappflaskor, blöjor, böcker… typ allt.  Det var så fint. Hon grät typ igenom hela videon typ för att hon var så tacksam.

Fan jag började grina också.*BuSiNEss As UsUal* – men ändå. Jag var inte mest rörd över att hon uppskattade min present utan att hon hade fått så mycket annat. Hela grejen, att flera hade skickat saker hon verkligen, verkligen, verkligen behöver. Att hennes internet-vänner typ hade gått ihop som i en superkraft och bara ställt upp, nu när hon verkligen behöver det. Att det hon fick har gjort att hon inte behövde spendera massor av pengar på på typ saker och istället spendera pengar på försäkring etc. Att hennes man inte behövde jobba ihjäl sig för att dom skulle få det att gå ihop.

…och hon behövde inte ens fråga (tvärtom). Det var som om alla bara visste på något sätt, och utan att blinka, som om det var självklart, ställde hennes internet-vänner upp.

Men det finaste av allt var nog när hon sa:

“I don’t think you guys have no idea how much this means to me….you have not only granted me things, you have granted me time. And time is something you can never get back”

Fan. Livet är så himla mörkt ibland. Men för det mesta så består livet av bra människor som bara vill hjälpa varandra.

I en värld där individualismen är ganska stor så är det lätt att glömma hur himla skönt det är att hjälpa någon annan. Ibland kan jag förstå tänket att man inte ska ta ansvar för någon annan, eller ta ansvar för någon annans liv. Jag kan köpa det.

…men…ååhhh…vad bra det känns att kunna hjälpa någon som behöver det…och åååhhh vad fina vi människor kan va’ mot varann. Även på internet.

Tack för mig.

Pusshej!

Tinis

 

 

 

 

 

 

 

 

Hej!

Sååååååååååååååååååååååååååååååååå…vet ej hur jag ska introducera detta men jag har ju en “lätt OCD” (ibland) varje (typ) gång jag ska lämna lägenheten.

Det kan vara så att det började den gången jag råkade sätta eld på en handduk (2008), la en handduk jag trodde va’ släckt på en säng (den var ej helt släckt) och brände hål i en säng (+ fick sparken).

…men eh…det kan ju säkert vara något annat.

Det brukar i alla fall typ gå till såhär:

1. Kollar spisen.
2. Kollar spisen igen.
3. Säger högt till mig själv “spisen är av, spisen är av, spisen är av”.
4. Går till badrummet och kollar kranen.
5. Kollar spisen igen.
6. Kollar kaffebryggaren.
7. Kollar spisen igen.
8. Låser dörren.
9. Drar i låset fem gånger.
10. Lämnar lägenheten.
11. Reflekterar över mitt liv och tänker att jag snart inte kan hålla på såhär längre.
12. Repeat.

(Ja. Det är tidskrävande.)

Anywho. Min “lätta OCD” varierar. Typ händer inget speciellt stressigt eller något som gör nervös märker jag inte av den alls. Om Jacob är hemma och jag ska lämna lägenheten händer den absolut inte. Herregud, då har jag ju inte huvudansvaret längre så då spelar det ingen roll. Jacob brukar också säga saker som:“duuuuu har ju stirrat på spisen i fem minuter nu….jag LOVAR…den är av….” – vilket hjälper.

…men så idag så skulle jag lämna lägenheten (check!) plus att jag skulle åka ner på arbets-relaterad-grej (nervöst…check!)…plus att Jacob redan hade åkt till skolan (check!)…dvs… ALLA grejer som triggar min “lätta OCD” gällande “allt som kan gå fel i en lägenhet” var alltså på en väldigt hög nivå.

Lets just say…I did the math…….och om det vanligtvis tar typ 15 minuter så skulle det kanske ta typ tre timmar att komma därifrån? Kanske dagar? År? Och jag hade ju ett flygplan att hinna till. En arbets-relaterad-grej att vara på. Jag hade ju fortfarande grejer i skolan att göra.

Jag. Hade. Inte. Tid. För. Det. Här.

Så, jag hade ett litet internt möte (med mig själv) angående en tidsplan. Hur många minuter kunde jag kolla på spisen? Max typ fem? Hur många gånger skulle jag kolla så inget vatten rann någonstans? Max typ fem? Hur många gånger ska jag kolla så dörren faktiskt är låst (även om jag kollar det tusen grr)?

…men tidspressen gjorde inte direkt att det kändes bättre. Visst det är superbra att utmana sig själv, typ sätta sig in i “ångesten” och typ bli så pass van att det går bort en dag. Men jag kände bah samtidigt; “ORKAAAA!!!”. Herregud. Jag har ju liksom skola + arbets-relaterad-grej. Plus att det annars inte är så farligt. Bara dom gånger jag ska på en arbets-relaterad-grej, är nervös för något och Jacob inte är hemma.Jag kan ju utmana mig själv en annan dag. Typ nästa vecka. Då kan jag lämna lägenheten utan att kolla något! Ja, så blir det! Jag botar mig själv nästa vecka helt enkelt.

Jag hade därmed bestämt mig…men…jag behövde en lösning. En lösning som kunde tillgodose typ allt av det jag var ute efter, nämligen något som leder till:

1. …att inget kommer att gå fel i lägenheten.
2.  …att jag inte spenderar en massa onödig mental energi.
3. …att det inte tar tid.

Efter en till två minuters intensivt tänkande så kom jag på det. Jag fick en snilleblixt. Något som kunde lösa ALLA mina problem (förutom att riktigt bota min OCD, men iaf, det var inte syftet här).

….nämligen att ta kort…på allt som kan gå fel. Då hade jag ju bevis i mobilen att allt som kunde gå fel – inte kunde gå fel. Det var ju huuuur bra som helst.

Sååååå….det var det jag gjorde.

…och om någon vill ha en närmare titt på vad som kan gå fel i min lägenhet… *varsågoda*:

SPISEN! – en stor katastrofkälla. Jag tänker att även fast jag kollar spisen tuuuusen gånger så kanske den är på, ändå. Allt brinner ner och går åt helvete helt enkelt. Får sparken (sitter kvar sedan brännhålet-i-sängen-gate).

 

KÖKSKRANEN! – kan vara på utan att jag vet om det (och utan att det låter). Hela lägenheten kan översvämmas och allt går åt helvete. Får sparken.

 

DUSCHEN! – Same. Översvämning. Allt går åt helvete. Får sparken.

 

KRANEN I BADRUMMET! -Same. Översvämning. Allt går åt helvete. Får sparken.

 

KAFFEBRYGGAREN! – Kan vara på trots automatisk avstängning efter 40 minuter. Hela lägenheten brinner upp. Allt går åt helvete. Får sparken.

 

LÅSET! – Dörren kan vara olåst fast jag kollar typ 10 grr. Någon kan bryta sig in och sno vår tv som typ är värd 500 kronor. ALLT GÅR ÅT HELVETE HELT ENKELT!!!

…ja just det. Får sparken också.

 

*bild saknas*

 

Sidnotis: Bild saknas på låset för tänkte att en eventuellt mördare kanske läser detta, söker upp mig och då vet exakt hur hen ska bryta upp låset. Inte för jag tror någon av er är det men en gång kom någon in på min blogg med VÄLDIGT suspekta sökord…så…ja. (vet också att detta är en eventuell katastroftanke, jobbar på det).

Jau, det var det. Det här var mitt tips till att göra sin “OCD” mer effektiv. KBT-terapi fungerar säkert också! Dock är detta mycket billigare + tar mindre tid.

…och tid är pengar som man brukar säga, heheh…

…vilket är speciellt viktigt om man är student och råkar spela bort 500 kr på online casino efter två glas vin….hehehehehehehe…..(orkar ej länka, se tidigare inlägg).

Nej, nu måste jag gå och förbereda mig inför en arbets-relaterad-grej. Ska träna på att vara en s.k. “stabil och trygg person”.

Pusshej!

Tinis

 

 

 

 

 

 

…….ÅHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHÅÅååååhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhh….

Känner ni bara ibland. Vad gör jag med mitt liv? Varför gör jag som jag gör?

….VARFÖR ÄR JAG DEN JAG ÄR???!!

Så känner jag nu.

Varför?

Låt mig berätta.

Ja. Det var i lördags, ni vet Valborg. En superbra dag ändå! Först åt jag brunch och träffade jättegulliga personer. Sedan var jag på campusängarna (och träffade gullisar…IGEN!). Visade till och med mitt cry-face för två främlingar. Ena bah:

“Why you put that on there… like Instagram?”

Och jag bah:

“BECAUSE ITS FUNNY!!!!” *duh*

Hur som helst. Mot kvällen så drog några av mina kompisar vidare och jag som inte hade tänkt vara ute ändå, och typ inte planerat något alls, beslöt mig för att stanna hemma själv.

Jag borde förstått att det bara skulle gå neråt här, men nä. Det gjorde jag inte.

Så iaf. Jag var hemma själv. I min säng.  Lite berusad men ändå “high on life”. Såååå “high on life” att jag ville prova något nytt. Något jag sett göras reklam om tusen gånger om dagen.

Online Casino. Jag provade Online Casino. Hemma. Själv.

…FÖRSTÅR NI NU VARFÖR ALLT BARA GÅR ÅT HELVETE HÄRIFRÅN??!!

Så……jag laddade ner en casino- app på telefonen och jag satte in en hundring. Fick några hundringar i välkomstbonus och typ….körde.

Vann lite. Okej. Vann 1500 kronor egentligen men tänkte “hey…vinner jag 15oo såhär fort…VAD HÄNDER OM JAG FORTSÄTTER?!”Så jag beslöt mig för att fortsätta. Typ ner till 1000 kr och tänkte “då har jag ju ändå gått 900 kr plus”. Var nere på 700 kr och tänkte “nu är jag ändå 600 kr plus”. Var nere på 200 kr och tänkte “nu är jag ändå 100 kr plus”. Var nere på 101 kr och tänkte “nu är jag ÄNDÅ plus…FORTFARANDE”. Var nere på 20 kr och tänkte “…jag hade ju inte förväntat mig att vinna…ÄNDÅ!”.

Sedan var jag nere på 0. Och här skulle jag alltså sluta spela.

Men det gjorde jag inte.

….jag ladda ner en app till……en annan app….som en “true coupon queen at heart” så ladda jag ner en annan casino-app för pga att jag kunde få ut så mycket bonus som möjligt.

Tio minuter senare låg jag 0 istället. Intalade mig själv att inte, inte, inte ladda till en app.

…men jag var bara så besviken. Jag hade ju 1500 kronor…och nu var jag 200 kronor…MINUS. Jag var ju tvungen att vinna tillbaka allt. I alla fall 200 kronor så jag inte förlora något.

Så…naturally…ladda jag ner en ny casino-app….igen.

Sedan kanske, kanske, kanske, igen.

En timme senare hade jag spelat bort 500 kronor på online casino. Ensam i min säng på…Valborg.

Gah….jag som fyller 28 år typ om en vecka och känner att jag sakta men säkert börjar hålla mig mer och mer samman. Jag hade ju till och med till en punkt i min “typ-utmattnings-utbränd-skola-grej” (kan ej kategorisera det men ni fattar) när jag kunde träna två gånger på en vecka utan att grina innan?!! Jag var typ stabil som en….klippa.

…OCH SÅ ÄR JAG KAPABEL TILL DETTA??!!!!!!!!! EFTER TVÅ GLAS VIN?!

…..OCH JAG SOM SKULLE KLIPPA MIG FÖR EN FEMHUNDRING (kostar det här uppe i Norrland)?!  Nu måste jag typ vänta en månad till på att fixa mitt hår. Kan tänka mig att detta kan bli en inledande konversation hos frisören:

“hmmm…topparna är lite slitna……hur länge sen var det du klippte dig egentligen?”

“hmm…vet inte. Skulle ju klippa mig för en månad sedan men tyvärr laddade jag ner fyra olika casino- appar efter två glas vin och spelade bort 500 kronor… du vet…PRECIS som vilket STABIL 28-åring som helst. SAKER SOM ALLA STABILA 28-ÅRINGAR GÖR.”

“…ok”

“…MEN….jag grinar iaf inte innan jag tränar längre….”

“inte?”

“Nä, eller….alltså…inte…sist jag tränade alltså…var en månad sedan…så….”

“Typ samma vecka som du spelade bort 500 kronor på online casino…?”

“…PRECIS!!!! EXAKT SÅ!!!”

“…ok”

 

…det var allt. Det var allt för mig idag.

*toodles*

Tina

 

Gah!

Ena dagen så pratar man om helt störda skumpartyn på en “välkänd charterort år 2007” och helt plötsligt pratar man om helt andra saker. Typ……..

………..köpa lägenhet?

….OCH DET ÄR INGA SKUMPARTYN PÅ LÄGENHETSVISNINGAR ANTAGLIGEN?!

…ALLTSÅ WTF???!! VAD HÄNDER???!! HUR GICK DET HÄR TILL??!!

Jaja.

Medan jag börjar känna av faktumet att jag typ snart är 28 och att allt antagligen förändras hela tiden så tänkte jag skriva en genomgång! Är ändå 10 år sedan jag var 18 år och var på “Klaras” varje helg, som för övrigt inte finns kvar. Vilket för detta ännu mer deprimerande. Inte för jag egentligen saknar det, men ändå.

…OMGGGGG ÄR DET NÅGON I ÖREBRO SOM MINNS “BJÖRNSTUGAN”. Där brukade jag vara på söndagar för då kom 18-åringar in och det var en chans att hänga med mer “erfarna” personer som typ var 24. Ni vet sådana som hade jobbat heltid…i… FLERA…år.

Nu är jag snart 28. Help me lord.

Skitsamma sidospår. Ni som är från Örebro, vet.

Soo…lets…begin……….my  early…30 year old…crisis….*wihooo*

Om förhållanden: 
10 år sedan: “ohhhhhh den här killen verkar prioritera sitt proteinpulver framför mig…men heeey… jag tror verkligen det här kan funka????!!!”

Nu: “…Jacob är borta i helgen och då ska jag FAN åka till ICA och packa varorna precis som jag vill. Om tomaterna hamnar längst ned, då hamnar dom där…”

(Notis: Jag gjorde exakt så och tomaterna krossades. Jacob hade rätt. Fan.)

Kommentar: Alltså… åhhhh minns den där killen jag typ “dejta” för 10 år sedan. Han hade typ stora påsar med olika typer av proteinpulver i en garderob. En gång provade han något nytt (importerat från okänt ställe i världen) pulver vilket skulle vara bra för något. Kanske bättre energi? Iaf. Inom loppet av 10 minuter så började det klia på hela kroppen men han bara

“ojj….dddet….kkkliar….llite…..meen…bbraa…pulver….ddet…känns…att….ddet…vverkar…”

Och jag bah:

~~~~*~~~~*OMG ThAT iS TotAlLy My DrEaM GuY*~~~~*~~~~

(Blev Dumpad)

På förfesten:

10 år sedan: “ooohhhhhhhh jag kan nog shotta lite om jag taktikspyr sedan, annars kommer jag nog i inte in på krogen”

Nu: “ohhh ett glas vitt tack, det blir bra, TÅL VERKLIGEN INTE MER ;)))!”

Kommentar: Det här är bara bra. Superbilligt att gå ut nu.

Jag salongsberusad efter två glas vin samtidigt som jag inser hur mycket pengar jag sparar. Plus att ingen av mina kompisar spyr på fyllan längre (vilket är en lättnad då INTE KLARAR av när någon spyr).

Om att resa:

10 år sedan: “….jag tror jag fick klamydia i <insert välkänd charterort>”

Nu: “ohhh, har du provat att åka runt till vingårdar i Italien, det är SUPERmysigt?”

Kommentar: Herregud. Ingenting får ju vara som förut längre. Ingen summerar en resa angående om någon fått klamydia eller inte. Bara ang. vilka vingårdar som är bra eller inte.

Va…FAAAN…VARFÖR KAN INTE ALLT VA SOM FÖRUT BARA?!?! VARFÖR BETYGSÄTTS INTE RESOR EFTER KÖNSSJUKDOMAR?!!!?

 

Jaja. Livet går vidare. Tur att man ska ha fest snart. Med “Sweet Sixteen”-tema.

(Har gjort bilden själv) 

Kan ha köpt en prinsesskrona för 20 kronor och en brosch med texten “Birthday Girl”. Eventuellt.

Pusshej/

En som har kris

 

 

 

 

 

 

Hej!

Såååååå……..som…………några vet…….skulle jag va med i Veckorevyn.

Okej ALLA vet. Alla jag känner vet. Alla jag inte känner vet. Tror jag eventuellt har sagt det till typ nya bekanta på automatik.

Anywho.

Det hela började en dag i januari. Jag satt i en stor Hörsal A på Umeå Universitet med två kompisar eftersom jag skulle registrera mig för D-uppsatsen. Minns att jag hade grav ångest och kände att alla härinne hade sådan himla koll på livet (medan jag mest bara ville ge upp skolan och var typ halv utbränd). Medan jag satt där med magont och grav skolångest så plinga det till i mobilen.

Ett mail. Nej, ett mail från mitt bloggverktyg där det stod att jag hade en ny kommentar. En kommentar där det stod typ “Kan du maila mig asap”

“OMG – det är någon som vill maila mig asap” sa jag till mina två kompisar (*shoutout till Elin och Carro*)

“…haha…det kanske är Aftonbladet?!” sa min ena kompis (*shoutout till Elin*)

Jag kollade snabbt på kommentaren igen

“Nää…det är…VECKOREVYN????!!!!!”

Så som den coola människan jag är så väntade jag två sekunder (ville vara lite svårfångad) och maila typ:

“HEJNIVILLEATTJAGSKULLEMAILAASAP”

Fick svar efter några minuter att de ville göra reportage om mig pga att jag friat till Jacob…och ja….jag var ju inte den som är den sååå…..JAG TACKA JA!

Herregud. Veckorevyn sa typ en sida  och jag tänkte bah “JAG ÄR SÅLD PÅ TVÅ MENINGAR!!!!!!”. 

I alla fall. Ni förstår vad som hände sedan. Jag gick med på det. Till och med Jacob gick med på att vara med på en bild – även om jag själv tvekade lite då jag fick höra

“Din kille behöver inte vara med, då fyller vi bara sidan med MER bilder på dig”

och jag bah “EHHH…okej….får se…om…han…vill…då” 

(Tog dock med någon bild på Jacob. Ville ju ändå att det skulle verka mer “realistiskt”)

…och sen var det bara att vänta. Fick veta att det var numret i april som jag skulle vara med i. Hörde dock inget men tänkte “äh, det är nog då jag är med, DET MÅSTE VARA DÅ!”

Sedan hände 19:e april. Jag försökte hålla mig cool samtidigt som jag inte ville att min hybris skulle skina igenom fööör mycket. Okej, min hybris hade redan “hänt” då jag hade sagt till ALLA jag träffat dom senaste två månaderna att jag skulle va med. Men ändå. Jag ville ändå inte a hybris idag. Iaf inte såå mycket.

Så jag gick till ICA precis vid mig (*shout out till ICA Berghem, öppet varje dag 0746-2346*) och bah “ehhh…när sätter ni fram Veckorevyn på hyllan” och jag fick svaret “eh, typ vid 12 kanske?”.

Var såå nära på att bara: “MEN OM MAN ÄR MED DÅ, FÅR MAN SE DEN NU???!!”

Men som sagt hybris. Idag skulle jag INTE ha hybris.

Klockan blev typ två och jag gick tillbaka till ICA Berghem…och där…där…var den! Det finaste jag sett. Jag började kolla i den litegrann men var inte med. Kollade några fler sidor. Var inte med. Kolla lite till. Var inte med. Tänkte på hur många jag har berättar för (att jag ska vara med i Veckorevyn). Fick lite panik inombords. Började gå fram och tillbaka med nya Veckorevyn i handen. Insåg att jag agerade sjukt misstänksamt och tänkte “fuck it, JAG KÖPER DEN”. 

Så…jag köpte den. Kom hem. Bläddrade igenom noga och hitta…ingenting. Jacob kom hem och han sa “MEEEN ÄR DU SÄKER?”, kollade och sa sedan “Nä, du var inte med”.

…tog då den här bilden:

Så där var jag. Hade berättat för typ 200 personer (om man räknar med dom som jag egentligen inte känner och träffat på fyllan) och var inte med i Veckorevyn. Insåg också att det var min brors födelsedag och att jag just den dagen (innan 12, hade kanske “lite” hybris ändå)  hade skrivit “eyyy du, jag swischar för Veckoreyn, bra present va brorsan”  *toodles*…och…nu…insåg…jag…att…jag…inte…var…med.

Det här hände alltså också. Förutom den ledsna bilden.

Jaja. Så det var lite pinsamt kanske men tänkte hey. Jag har gjort värre saker än det här. Typ när jag jobbade som au pair och brände hål i en säng (ALLTID en måttstock när pinsamma saker hände, kommer alltid använda det som en måttstock, alltid). Kanske blir jag känd som tjejen i Umeå som skulle vara med i Veckorevyn, fick hybris, och fick sen inte var med där. Men jag hade gjort värre saker. Jag gick helt enkelt vidare. Plus att mamma och jag redan hade planerat att vi kunde göra en egen sida och typ skicka runt till släkten (gör vi det riktigt bra kanske ingen förstår att det är fake liksom!)

…men så idag kände jag “njaeee….kanske…jag ska maila Veckorevyn?” och typ fråga om det inte blev av. Iofs frågade jag inte direkt. Jag skrev typ “vore jättesnällt att få besked nu när det inte blev av”.

Och vet ni?

Jag är med i nästa nummer.

Låt oss därför summera detta

• Jag får vara med i Veckorevyn – säger till ALLA jag känner + några jag inte känner
• Jag skickar ett kaxigt meddelande till min brorsa på Facebook att “här får du 40 kr – köp nya Veckorevyn”
• Inser att jag inte är med i nya numret av Veckorevyn.
• Kommenterar på samma meddelande (till min brorsa på Facebook) “ehhh, glömd det, falskt alarm”
• “Går vidare med mitt liv” + planerar att göra en egen sida med hjälp av mamma
• “Går vidare med mitt liv men nu mailar jag ändå Veckorevyn”
• Får svar att jag är med i nästa nummer.

HERREGUD. Att livet alltid ska vara en bergochdalbana. Även reportage i Veckorevyn. Nästan som man tror att det är mig det är fel på. Men antar att livet går upp och ner helt enkelt!

…heheheheheheehehe…..

13/6 iaf. Då är jag med.

Pusshej!

 

Tina