Igår insåg jag att, på lördag, firar jag och Jacob fem år tillsammans. Det är ett HALVT decennium. Herregud….

…panik.

Inte över relationen precis…MEN…över om jag skulle få en present eller inte. Inte för jag förväntar mig något men jag är ju ganska mycket på *InTeRnEt* och vet att jag omedvetet har blivit “lite” påverkad över att Kim Kardashian typ fick en vägg med vita blommor någon årsdag.

Det fanns därmed en risk att jag eventuellt förväntar mig…..något…………i …present.Och istället för att bli besviken på vår årsdag så ringde jag upp Jacob och körde på rak kommunikation. Man kan inte bara förvänta sig saker, herregud, man måste helt enkelt tjat…….kämpa om det. Man måste kämpa för det helt enkelt.

…så…….som den kommunikativa varelsen jag är ringde jag upp Jacob lite snyggt igår och under det samtalet slank det ur en och annan “snygg fras” (från mig). Tänkte därmed dela med mig utav dessa. Kanske hjälper det någon där ute (som också vill ha en present). Vem vet.

“VI FIRAR FEM ÅR SNART VISSTE DU DET???????!!!!” (så fort ens kille svarar i telefonen)

“allt jag behöver är ett kinderägg älskling” (för att visa att man är flexibel och billig)

“jag är verkligen superlätt att köpa grejer till” (för att poängtera hur lätt man är att köpa present till)

“jag är sååå billig älskling” (för att poängtera hur billig man är att köpa till – igen)

“jag har gjort en ramsa över saker jag gillar, vill du höra?” (när det varit tyst i luren i två sekunder och man vill lägga till lite underhållning)

“inte….okej…..armband, halsband, foto med ram, kinderägg…..armband…halsb….”

(när ens kille sagt; “nej. vill inte höra en ramsa” och man bah; “oki…här kommer den då….”)

“MAN KAN FAKTISKT HA FLERA ARMBAND! ETT PER DAG!!!” (när ens kille frågar om man verkligen kan önska sig armband flera år i rad och vad man ska göra med “flera armband”)

“………..för allt handlar om mig förstår du väl!” (när ens kille frågar om man inte ska köpa “gemensamma” presenter)

“JAG ÄR VERKLIGEN INTE “HIGH-MAINTENANCE”!!!!!!!!!! ALLT JAG VILL HA ÄR EN PRESENT!!!!”(när det blir tyst i luren och man inser att det är viktigt att poängtera att man ej är “high maintentance”. Alla vet att så fort man säger att man inte är “high maintentance” tillsammans med orden “allt jag vill ha en present” så är man inte det, alla vet det)

“…..vadå välja dag? man har väl flera dagar? jag förstår inte?” (när ens kille typ försöker kompromissa till att välja en dag per år att fira årsdag då man har en förlovningsdag också)

“DU KANSKE KAN FÅ LIGG…”

………………..skoja sa inte det.  Men man kan. Bara ett exempel.

……………………..heheheheeh……….

Nej, nu ska jag gå och leva mitt dramafria liv och skriva ett sms till Jacob att jag älskar honom över allt annat och att vi inte behöver köpa presenter till varandra.

Sökte nämligen precis igenom *InTeRnEt* och allt som fanns att köpa till sin kille på årsdagen (enligt sökningen) var konstiga spel som typ heter “50 days of naughtiness” och någon jävla rosett man ska ha på sig för att “överraska sin kille *tihi*”. Trodde jag hittat rätt när jag fick syn på en “kärlekstavla” som man kunde “måla tillsammans” men insåg att man skulle måla tavlan på ett väldigt…………..speciellt……..sätt……………….

*stänger dörren för en framtida kärlekstavla för alltid dårå* ;)))))))

Jaja. Älskar dig Jacob. Mest av allt. Tack för att du ser mig för den jag är varje dag. Det är värt alla presenter i hela världen!

(är ej en fälla Jacob, jag menar det)

(kommer ej bli sur alltså)

(behöver ingen present)

(lovar)

Puss!

Hej!

Det är verkligen inte ofta jag brukar få för mig att inte gillar min kropp – eller värderar den på något sätt. Jag har ju spenderat otaliga år att värdera min kropp. Så många år att jag en dag under 2013 bara inte orkade det längre. Och slutade. Jag tror jag till och med började blogga kring den perioden (efter en superlång paus) för att jag hade så mycket energi till annat.

…MEN…igår så gjorde jag valet att gå på stan efter jobbet och shoppa nya underkläder. Det var dags. Och jag var redo! Gick in på en klädbutik som till och med hade erbjudandet  “5 trosor för 199 kronor”….ni vet SNYGGA underkläder. Och jag bah:

*thats me* *tihi*

Jag var exalterad. Exalterad för det fanns rabatt (…och jag ÄLSKAR rabatt!). Exalterad att kunna köpa fina underkläder utan att ruinera mig själv! Hittade fem par som verkligen kändes typ ni vet fina? Tjejen i kassan frågade; “ska jag plombera”

…och jag bah; “NEEEEEJ, hitta verkligen aaaaalllttt jaaaag villle haaaaa! Det här kommer bli helt perfekt!!!! Passar det supermodellen på affischen därborta, passar det mig!!!!*tihi*”

Kom hem. Provade.

Kände mig som en korv.

En korv i underkläder.

Det är inte så att jag kritiserar mig själv. Jag kritiserar alla modekedjor som inte kan göra fina underkläder till typ alla (förutom typ spanx, älskar spanx). Eller stundtals kläder överhuvudtaget. Det kan verkligen inte vara så svårt. Typ, vet inte, använd mer stretch? Anpassa inte alla kläder till en enda kroppstyp? Typ dubbelkolla innan så inte dom som köper känner sig som en korv? (inte så insatt, men bara lite *TiPs*)

Gah, blir så himla provocerad. Lika provocerad som jag blev när jag var i Malmö och fick  en bikini (AKUT!) på H&M i Emporia. Tog typ två timmar och fick gå fram och tillbaka till provrummet kanske 10 gånger. Sista gången jag fick en ny “bricka” av personen vid omklädningsrummet hade jag bara lust att skrika ut:

“…H&M VILL VERKLIGEN ATT JAG SKA HATA MIG SJÄLV VA’??!!!

Gjorde inte det.

Istället hitta jag en bikini tillslut och bestämde mig för att fortsätta älska mig själv.

Så det är väl det jag ska göra nu igen. Älska mig själv fastän jag känner mig som en korv i i mina nya underkläder. Älska mig själv fastän alla modekedjor vill att jag ska hata min kropp. Det går det också.

En illustrativ bild på mig när jag älskar mig själv trots att jag känner mig som en korv i mina nya underkläder. 

Hejhej!

…låt oss säga att igår var kulmen på min sakna-jacob-som-fan-episod.

Jag trodde kulmen typ var förra söndagen när jag bröt ihop av frysta dumplings. Jacob och jag hade köpt dumplings. Till och med en sån’ bambukorg hade vi köpt! (så autentiska var vi!)

I alla fall. Av någon anledning hade Jacob lagt dumplings i frysen…SAMT…vi insåg supersent (och försent) att det inte rekommenderades att man skulle ha frysta dumplings vid tillagning utan kylda. Och jag kände bara. Här har jag längtat efter dumplings, Jacob åker imorrn igen och NUUUUUU ÄR DOM FRYSTA FAST DOM EJ SKA VARA FRYSTA!!!! DET ÄR JU SOM GJORT FÖR ATT BRYTA IHOP!!!!!!!!!!!

……vilket jag gjorde och tänkte “det här var nog kulmen på den här lilla episoden”……

……..trodde jag;)))))))))))…….hehe……

Nu mår jag dock lite bättre! Känns som jag kunde fokusera på annat igår tillslut, det vill säga en inflyttningsfest i Stockholm som var jättekul…OCH…att jag fick prova Stockholms uteliv för andra gången i mitt liv!

Jag har bara vart ute på klubb i Stockholm en gång tidigare. Det var på Nivå 22 vid Fridhemsplan…..Odenplan? Gah, vet inte. Ett stort misstag i alla fall. Något jag aldrig kommer glömma (tyvärr). Saker jag sett på Nivå 22 kommer aldrig lämna min näthinna.

…men igår blev jag inte besviken! Visst det var ett sunkhak i Sundbyberg men det var ett sunkhak där typ människor ville vara på. Olika människor. Det var som sunkigt men ändå charmigt. Det kan man leva med tycker jag!

Det enda som jag gjorde mig lite besviken var att det kostade 160 kronor att gå in….och det ingick inte ens något speciellt? Inte ens någon avdankad realityserie-kändis? Jag menar, kostar inträde 160 kronor där jag kommer ifrån (när det är lika sunkigt) ingår MINST två deltagare från Paradise Hotel (senaste säsongen). Det är standard där jag kommer ifrån.

Jaja. Man kan inte få allt i livet. Har inte tid att älta det här, till det viktiga istället – summeringen och betygsättningen:

Sällskapet: 9.5/10 (BÄSTA SÄLLSKAPET!!!!!!!!!!! Förutom att en person inte var där. Därmed avdrag.)

Klubben: 7/10 (Sunkigt med charmigt. Dock minus pga dyrt inträde och inga PH-deltagare)

Totalt: 8.825/10

Har använt miniräknare för att räkna ut detta.

*glammig tjej i glammigt Stockholm*

Pusshej!

Tinis

Ibland känner jag mig så himla hudlös. Som om allt som är dåligt kan absorberas av mig inom 0.001 sek.

Idag är en sådan dag. Jag saknar Jacob så mitt hjärta blöder. Sitter på tåget till Stockholm. Himlen är grå. Bladen på träden har fallit ner till marken. Känner mig värdelös på allt men ändå inte. Vill grina men ändå inte.

Men kanske är det hudlösheten som gör mig till människa. Sårbarheten som gör att jag kan älska någon. Det är som mänskligt att inte tåla allt. Att inte låta allt bara rinna av en. Jag är inte gjord av stål. Jag har inte impregnerad med något medel som gör att jag inte kan absorbera någonting.

Jag är kött och blod. Jag är människa.

Ibland är jag hudlös.

Och det är okej.

Hej,

Jag burit på irritation under flera veckor på grund av två händelser. Nu tänkte jag dela med mig av dom.

Den gången kände mig “personligt” påhoppad på kanelbullens dag.  

Jag vet inte om ni minns men det var kanelbullens dag för någon vecka sedan. En fin dag. En dag som ingen kan klaga på.

Förutom någon på Facebook. Åh, gud. Det ska alltid vara någon på Facebook som klagar på något. Vädret. Livet. Telia. Att någon parkerat fel.

…och denna dag var inget undantag. I periferin såg jag nämligen en person i min feed som var TVUNGEN att informera världen att hen absoooooluuuut inte skulle äta några onyttiga kanelbullar utan skulle äta massa avocados. Men det slutade inte där. Nej, hen ville OCKSÅ att vi skulle ERSÄTTA kanelbullens dag med “avocadons dag” (annars skulle vi bli feta, olyckliga och typ dö, något i den stilen). Inget emot avocados, jag älskar avocados. Men alltså, måste man ta bort allt kul i livet?! Kan man inte bara få äta en jävla kanelbulle på kanelbullens dag.

KAN INTE KANELBULLENS DAG BARA FÅ VARA IFRED?! Det är ju gott? Hur kan det var fel om det är gott? Jag lämnar ju avocados ifred? Typ jämt. Pratar aldrig skit om avocados.

Jaja. Alla vill väl inte ha kul i livet. Bara att acceptera.

Den gången jag blev utskälld när jag cyklade till jobbet.

Okej, jag cyklade till jobbet och lyssnade på musik och var bara allmänt glad på livet. Precis då cyklar en person om mig precis vid en tight sväng. Men istället för att typ jag vet inte, plinga, så åker personen förbi, vänder sig om och ropar;

“DUUUUU KAN VÄL INTE PLACERA DIG SÅDÄR FATTAR DU VÄL!!!!!!”

Säger inte att jag är världens bästa cyklist och kanske placerade jag mig pyttelite fel i svängen…men vilken normal person som helst hade väl typ plingat? Eller?

Inte för jag har en ringklocka på min cykel. Den är borta. Men jag har i alla fall hyggligheten att ropa ut;

“EEEEHHHH JAG HAR INGEN PLINGA SÅ EH, FLYTTA PÅ ER!!!! *härmar pling-ljud*”

Har gjort det och det gick fint. Fick jättebra respons.

Nej, nu har jag inget annat att vara irriterad över egentligen. Har det egentligen ganska bra. Skönt att få ventilera lite.

Pusshej!

Tinis

 

 

 

 

Hej!

Min dator gick sönder tre veckor innan min uppsats skulle in. Eftersom jag var mitt uppe i uppsats, söka jobb osv. så gjorde jag det enda rätta – GAV UPP.

På min dator alltså. Inte det andra.

Men idag har jag både en godkänd uppsats, jobb och en lägenhet så jag tänkte att “nä, kanske ska man tau och rota fram datorn och fixa’n”

….OCH DET GJORDE JAG!!!!!!!!!!

…man har ju inte spenderat två år på IT-support för ingenting om man säger så;)))))

Såhär gick det i alla fall till – steg för steg:

Steg 1. – “tro”

Jag och Jacob pratar om att köpa en ny dator pga att min dator är sönder. Dock är jag för snål för att köpa en ny då jag knappt kan köpa ett soffbord över 200 kr (gjorde igår och fick seriöst förbereda mig i MÅNADER) (psykiskt alltså). Det vill säga jag säger något i stil med “näää pallar inte!!!!! jag ska fan fixa min dator först!!!!”

Vet att jag inte gjorde något med datorn här men tror seriöst att detta var steg 1 eftersom jag fick en “känsla” av att datorn hade en liten chans. Jag hade hopp för datorn – och ibland är det allt man behöver.

Summering – steg 1 är alltså en känsla – ett hopp – en tro på att datorn ska börja fungera, inget annat!

Steg 2 – “starta datorn”

Andra steget är alltid att starta datorn. Det kanske är självklart men fortfarande en punkt som är värd att ha med.

Jag gjorde det men datorn var fortfarande sönder. Det vill säga batteriet laddade inte och datorn var superseg. Att ens öppna safari tog 10 minuter och så vill man ju inte ha det! Det kanske var okej 1996 men inte 2016! Gah!

Steg 3 – “starta om datorn och svär, gör det sen igen”

Om steg två inte fungerar – starta om datorn. Svär emellan. Det är jätteviktigt att svära emellan annars har det ingen effekt. Alla vet det.

Steg 4 – “använd våld”

Fungerar ej steg tre så får man gå in i det s.k “jag har inget att förlora-steget” och helt enkelt använda…VÅLD. Det jag rent spontant gjorde var att slå datorn mot Jacobs sängbord (mitt var minst två meter bort) flera gånger.

OBS – bli inte omotiverad av att närstående typ säger “ohhh jag tror inte det hjälper att du slår datorn mot ett sängbord sådär” eller “varför använder du mitt sängbord och inte ditt???!!”.

Herregud, vissa människor förstår bara inte hur det är att laga datorer. Det är bara att ignorera helt enkelt.

Steg 5 – “använd mer våld”

Om steg 4 ej fungerar så får man ta saker i egna händer, bokstavligen talat. Alltså slå på datorn med sina egna händer (inte mot sin sambos sängbord). Slå på helt enkelt!

Jag slog alltså på underdelen av datorn med mina egna händer. Lite här och där. Jacob frågade om jag spelade trumma på datorn men jag bah: “nä, lagar min dator, hihi”

Steg 6 – “använd en hårnål”

Om våld inte fungerar så finns det en punkt när man får tänka i nya banor – det vill säga – använda en hårnål.

I detta fallet (eftersom det gällde att batteriet inte laddade) var hårnålen till hjälp att liksom rensa “hålet” där sladden till laddaren liksom “går in”. Kanske finns det ett namn på detta. Kanske ska jag kunna detta – men det kan jag inte (och jag bryr mig inte heller). I alla fall, i detta fallet så skrapa jag liksom “laddningshålet” med en hårnål tills det “kändes bra”. Och hoppades på det bästa. Alla steg avslutas med att hoppas på det bästa.

Steg 7 – “gör en s.k. säker start”

Okej. Om det sjätte steget inte fungerar så får man inse att det är dags att göra saker som typ står i jag vet inte sådana där “hjälp-manualer”. I detta fallet var det att göra en s.k “säker start”. Dock hade jag ingen aning om vilka knappar jag skulle trycka in när jag startade om datorn (det ska ALLTID vara någon knapp intryckt vid “säker start”, ALLTID, handlar bara om att veta vilka).

…så………..naturligtvis…..gick jag på magkänslan och liksom tryckte på knappar som kändes bra – det vill säga ca åtta stycken.

…och ja… sen fungerade det!

Har inget mer att skriva. Vill någon ha mig som IT-konsult så kan jag göra det helt gratis! Så länge det finns sängbord att slå datorn mot kan jag lösa det mesta. Och hårnålar. Jag behöver hårnålar.

Pusshej!

/tjej med dator

 

Hejhej!

För er som missat mitt tjat om att Jacob inte är med mig just nu (troligtvis inte) så vill jag bara säga igen…JACOB ÄR INTE MED MIG JUST NU!!!!!!!!!!!!!!!

Så jag har gjort en dikt. Den går såhär.

….I’m a tiny poky catcher….

….I am tiny!

…I catch pokys!

….TINYYYY POOOKYYY CATCHEEER…YEAH!!!!!

…ohpss….det var visst min låt om mitt Pokémon-namn. FAN. Det skulle ju va’ hemligt ett tag till. Hade ju till och med skrivit i rubriken att jag INTE skulle visa den. Jaja. Vad ska man göra. Vissa kan ju texten redan ändå (den har spelats flitigt på radion) (radion är alltså jag).

Hur som helst. Okej. Ska bli seriös. Har gjort en dikt. Eller en text. Jag vet inte. Är ju inte en litterär expert direkt. Gör mest låtar om Pokémon namn etc.

…här är den….

(obs denna är seriös, förvänta er inget *skoj* nu)

Det kändes som hemma (inte en Pokémonlåt):

För typ fem år sedan blev vi ihop. Minns inte så mycket av det förutom att jag var supersjuk och du gjorde pannkakor till mig.  Men det var nog som att komma hem på något sätt.

Två år senare satt vi på ett flygplan till Hong Kong. Du höll min hand medan jag såg ut från flygplansfönstret. Jag var någonstans jag aldrig varit förut. Men du var där och det kändes som hemma.

Tre och ett halvt år senare stod jag utanför din lägenhetsdörr med två packade väskor. Taxin väntade utanför. Allt jag kunde tänka på var att jag inte ville gå, men jag gjorde det ändå. Jag gick till taxin med tunga steg och gråten i halsen. Snön ringlade ner på mina väskor. Så fort jag satte mig i taxin mot flygplatsen visste jag att jag inte var hemma längre – och jag skulle inte vara hemma på ett bra tag.

Fyra år senare gick jag på en strandpromenad i Spanien. Det hade varit en konstig sommar. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Flera gånger om. Ingenting kändes säkert. Speciellt inte jag själv. Jag kände mig som det osäkraste kortet av dom alla. Men så gick jag där och kände mig säkrast i hela världen. Jag frågade om du ville bli min för alltid. Det ville du. Vid den stunden var jag inte som ett korthus som kunde blåsa ner vilken sekund som helst. Jag var hemma.

Fem år senare sitter jag här och tänker att jag vart på så många ställen. Överallt och ingenstans. Förut brukade jag tänka på var någonstans jag kommer att vara och var någonstans jag kommer att känna mig som hemma. Du vet på riktigt. Inte visste jag då att hemma inte var en plats. Inte visste jag då att hemma var där mitt hjärta fanns.

Och mitt hjärta – det finns hos dig.

(eller i alla fall delar av det, andas, lever, osv.)

Pusshej!

Tina

 

Hej! 

Jag har startat en engelsk blogg! Har under en lång tid velat gjort detta och för två dagar sedan hände det här: 

Här är länken:

https://girlwhowritethings.wordpress.com/
*hope you like*

Pusshej! 

Tinis 

Ps. Den här bloggen finns självklart kvar, oavsett hur det här “internationella” bloggandet går. Hehe. Ds. 

Hej bloggfriends! (som ej har mig på Facebook).

….JAG HAR EN VIDEO TILL ER!!!!

*woop woop*

Delade denna med mina vänner på Facebook men jag känner ju att typ tre av er kanske inte har mig på Facebook…och ni är ju typ också mina vänner! Så ja. Jag ska inte babbla på mer. 

Den här visar iaf hur man kan “göra contouring”. 100% gratis. 100% ekologiskt. 100% veganskt. Ni förstår. Det är bra.

https://youtu.be/kuRcaNxVUNo

Pusshej! 

Tinis 

Okej. Så jag och Jacob bestämde oss för att hyra en bil en dag. Ni vet en sån ett-dygn för-ENDAST-229-kronor-bil.

Först vill jag bara poängtera att det FAKTISKT blir 309 kronor med självriskreducering. Vilket man vill ha. För ja, man har ju inte repat tre bilar på ett år (2008) av ren otur om man säger så;)))))))))

Anywho.

Vanligtvis brukar Jacob boka men för någon vecka sedan så sökte jag på 229-kronors-bilar på internet och insåg att det bara fanns en kvar den dagen vi skulle hyra bil. Så – som vilken person som helst bokade jag bilen PÅ EN GÅNG. Skickade sms till Jacob och var supernöjd med mig själv.

Tills igår. När jag insåg att JAG bokade bilen och att därmed JAG måste köra den.

Nu är jag hur som helst hemma efter detta “äventyret”. Låt mig därmed beskriva dagen för er:

09:57: Jag och Jacob står i kassan på Statoil. Eller vad man nuförtiden kallar “Circle K”.

09:58: Vi kommer fram till kassan för att få nycklarna till bilen. Jag frågar snabbt “eh…är det den som har bokat bilen som måste köra den eller…ehh…”. Kassören svarar “ja”.

Jag dör lite inombords.

“….okiii den som bokar får köra då, då säger vi så då……helt oookkkk….”

10:01: Jag går in i bilen. Precis när jag ska starta bilen säger Jacob att vi ska göra en “säkerhetskoll” på bilen. Jag frågar vad “säkerhetskoll” är och Jacob säger typ “amen…du vet säkerhetskoll, sånt man gör?!” och jag bah:

10:02: Eftersom jag inte är “helt hundra” på vad en säkerhetskoll är får jag order från Jacob att testa olika lampor. Helljus, halvljus, trekvartljus. DET FINNS JU MASSA LJUS TILL OCH MED BROMSLJUS????!!!!!!!!! HUR SKA JAG KUNNA HÅLLA KOLL PÅ ALLA LJUS JACOB!!!!!!!!!!

Jag medan jag försöker fly från ALLA JÄVLA LJUS man antagligen måste testa innan man kör en hyrbil från Circle K. (!!!)

10:02: Jacob säger åt mig att testa bromsljusen. Gör det. Inget händer.

10:03: Jacob kollar in i bilen och säger “…du har ju tryckt på kopplingen hela tiden…bromsen är ju i…MITTEN!!!!!!”

10:04: Dör lite inombords igen. Vill grina. Gör inte det. Istället säger jag något i stilen “…MEN HUR SKA JAG KUNNA PRECIS ALLT JACOB??????!!!!! DET ÄR JU SÅ MÅNGA LJUS ATT HÅLLA KOLL PÅ!!!!” och Jacob bah; “alltså ja, du ska ju köra en bil så lika bra att du kan……det där”.

Kan verkligen inte tjafsa med Jacob om det där. Han hade rätt.  

10:06: Säkerhetskoll KLAR! Wiho, nu ut på vägarna!

10:10:  Bromsar lätt. Inte för det behövdes direkt men ville bara dubbelkolla. Ni vet som NORMALA människor gör när dom hyr bil från Circle K (har INGENTING att göra med att jag trodde kopplingen var bromsen – och tvärtom……INGENTING).

10:30-11.30: Minns ej. Har förträngt.

11:32: Rödljus! Älskar rödljus. Vet att rödljus inte är så populärt men seriöst. Det är ju enda gången jag vet med säkerhet att jag inte kan vara ansvarig för en bilolycka.  Händer något med bilen är det i alla fall inte mitt fel!!!!

(reds.anm: då jag står still)

…ansvar kommer inte ikapp än om man står helt still vid ett rödljus om man säger så;)))))…

11:35: Grönt. FML. Fortsätter köra någonstans. Biltema? Lägenheten? Rusta? Minns ej. Alla hjärnceller gick åt till att vara en ansvarsfull bilförare.

Ansvar vs. mig vid grönt ljus 

11:45-12:45: Lunchpaus! Minns detta för jag älskar mat. Och jag körde inte bil. Så. Ja.

12:45-14:00: Minns ej. Men tror jag parkerade några gånger? Körde runt? Antar det i alla fall.

16:50: LÄMNAR IN BILEN!!!!!!!!!!!!! ÄNTLIGEN FRI!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Pjuh. Det var en lååååååååång dag.

Om någon undrade körde vi typ så långt som 26 kronor räcker till bensin. Kändes mycket längre. Men kan vart att jag mestadels körde 20 km/h.

*toodles*

Pusshej!

Tinis