Ja… bloggisen igår var ju ett totalt jävla mörker.

Nästan så jag måste ändra min header och skriva:

“En blogg som gör dig glad…eh…förutom när bloggen är ett totalt jävla mörker…eh…vilket är ibland, men det blir kul! Jag lovar! Wiho! *untz untz untz*”

Det är så otroligt sorgligt att veta att det som jag försökte förebygga hände, ändå. Men det kan också betyda att det skulle hända en dag, oavsett om jag var volontär på barnhemmet eller inte.

Det är så himla lätt för ägaren att bara sparka någon. Han är inte i beroendeställning av någon, han behöver inte tänka på någon annan än sig själv och det är superlätt att hitta någon mormor, farmor eller mamma till något av barnen som inte kan någon som helst engelska och inte har någon möjlighet att kommunicera med andra volontärer, överhuvudtaget. Det har ingenting med mig att göra. Det har ingenting med insamlingen att göra. Hade jag och hon inte haft en relation är jag säker på att nästa volontär skulle ha en bra relation med henne.  Problemet är inte heller att hon och jag hade en relation. Det var också att hon faktiskt kunde kommunicera och ha en relation med volontärerna som arbetade på hemmet.

En sak som kändes så himla jobbigt igår, var att jag anpassade insamlingen så att ägaren inte skulle sparka Mama Waridi och det hände ändå. Men, jag vet också att saker och ting kunde ha blivit mycket värre om jag inte samarbetade med ägaren överhuvudtaget, för Mama Waridi är inte bara i beroendeställning till ägaren, alla familjer till barnen som finns på barnhemmet är det. Han skulle kunna ta reda på vilka familjer som har gynnats av insamlingen hur lätt som helst. Området där alla familjer bor är så himla litet och alla familjer bor nära varandra. Det är därmed svårt att dölja någonting, överhuvudtaget för andra familjer och ägaren. Ägaren kan hota med att barnen inte vara på barnhemmet och även om barnhemmet inte är en långsiktig lösning för familjerna, är det en lösning just nu. Det vill verkligen ha barnen där av en anledning, för annars har barnen ingenstans att ta vägen på dagarna.  Att dölja hela insamlingen för ägaren hade därmed kunnat resultera i att Mama Waridi fick sparken (på en gång) samtidigt som de familjer som gynnats av insamlingen skulle få lida också  Jag kunde därmed inte göra på något annat sätt och det vi gjorde med insamlingen var ändå så himla bra!

Mama Waridi är också frisk, smart och stark. Hon har vart med om värre saker i sitt liv än just detta. Hon kommer att gå igenom det här också, även om allt just nu känns så himla hopplöst. Jag vet det, för när jag hade panik över att insamlingen kunde göra så att hon förlorade jobbet så intygade hon mig att om det händer, klarar hon sig, på ett eller annat sätt.

Självklart har det varit extremt jobbigt i Tanzania, och vissa saker jag berättat här suger så himla mycket, men, jag är så himla glad och tacksam att jag har fått delat den här historien med er. Det jag har lärt mig kan jag visa för andra. Kanske förhindrar jag att någon är med om liknande saker och slipper jobbiga situationer jag inte önskar att någon ska gå igenom. Ni kan se mig som en liten testperson! (H&M’s stora klädinsamlingsdag – Tina testar! Ta fyra vaccinationer på en dag – Tina testar! Volontär i Tanzania på ett barnhem utan att vara bra med barn – Tina testar! Får man hallucinationer av malariamedicin? – Tina testar! osv. )

Sedan vill jag också understryka att det jag berättar inte behöver gälla för varenda person som åker till Tanzania som volontär. Det finns dåliga historier men det finns också historier som är bra. Jag skulle inte rekommendera att börjar arbete på ett barnhem på Tanzania om man inte har kontakter i Tanzania som kan säkerhetsställa att hemmet är okej. Det finns för många som barnhem som inte fungerar och bara skadar barnen mer än gör nytta. Men det finns ju massor av andra projekt där barn inte far illa, och när man väl är på plats så har man en möjlighet att göra lite research och hitta ett barnhem som inte är konstigt, eller ett annat projekt som gynnar barn (på riktigt!).

Så, det var det jag ville säga.  Jag hoppas att ni har lärt er något om min tid i Tanzania – för det har jag.

Nu vänder vi blad och har kul istället!

*high five på det*

https://youtu.be/XsuR_QrcKDA

Pusshej!

Tina

Edit: Detta är skrivet när jag var fruktansvärt sårbar, var arg och ledsen. Vill därför poängtera återigen att just denna verklighet som jag skriver om här finns, men inte överallt. Detta är ingen måttstock och behöver inte vara ett varnande exempel. Det är ett utdrag av ilska och sorg jag kände precis då. Vilket är okej. Jag berättar bara om mina upplevelser ärligt.  Samtidigt vill jag inte att detta ska ses som en måttstock, för det behöver absolut inte vara såhär. 

Hej,

Jag vet inte var jag ska börja. Men jag känner att detta är så pass viktigt att skriva om att jag måste börja…någonstans.

Som några kanske vet hade jag en insamling i Tanzania. Hon som jobbade som typ “Mama” på hemmet, kunde lite engelska och hade hade en direkt kontakt med barnens familjer. Hon visade mig runt i området där barnen var ifrån. Hon presenterade mig för barnens familjer. Hon inspirerade mig att starta en insamling. Nej, inte bara det, hon hjälpte mig att förverkliga den också.

Efter en stunds planerande insåg jag att hon riskerade något genom att hjälpa mig – sitt jobb. Barnhemsägaren skulle bli så himla sur om han fick reda på att vi gav pengar direkt till familjerna och inte via honom. Han kunde sparka henne på en dag om det vore så.  Jag klarade inte av tanken av att hon skulle förlora jobbet på grund av insamlingen, så jag började smussla, köpte lite saker direkt till barnhemmet så barnhemsägaren inte skulle misstänka något, samtidigt som jag använde resterande pengar på de saker jag från början ville att insamlingen skulle gå till.

Idag fick jag reda på att det jag verkligen försökte förhindra har hänt. Hon har fått sparken. Jag tror inte att det beror på insamlingen. Jag tror helt enkelt att hon är lite för smart och stark för att kunna få vara kvar. Hon vågade ta kontakt med mig, fastän barnhemsägaren inte ville att hon skulle göra det. Hon vågade prata med mig om barnhemmet, fastän hon visste att det egentligen var förbjudet. Hon var liksom som ett litet hot, ett hot mot den perfekta bilden som barnhemsägaren ville ge av hemmet.

Och kanske det är sant, för hade hon inte funnits där hade jag kanske samarbetat med honom helt angående insamlingen. Jag hade inte vetat om sponsrade barn som inte blir sponsrade i slutändan, jag hade inte vetat om pengar som skulle ges direkt till familjerna och som aldrig kom fram. Jag hade typ inte vetat någonting om barnhemmet och antagligen litat blint på barnhemsägaren.

Jag tror inte jag hade kunnat gjort någonting annorlunda. Jag gjorde det jag trodde var bäst, med den informationen jag hade just då. Jag vet att jag verkligen gjorde mitt bästa. Men det känns fruktansvärt att veta om att det som inte fick hända, ändå hände och att jag inte kan göra något åt det alls. Jag är så himla, himla maktlös.

Hade jag gett ett råd till framtida volontärer är det att absolut, absolut, absolut inte arbeta på ett barnhem. Det är så himla många som är skit. Det jag berättat om i det här inlägget känns helt absurt (nej det är helt absurt), men saken är den att det är vardagsmat…och det finns barnhem som är tusen gånger värre. Där ägaren tar alla pengar som kommer in till barnhemmet,  säljer allt som skänks till barnhemmet och även fastän massor av pengar kommer in till barnhemmet får typ barnen bada en gång i veckan. I en smutsig jävla å.

Organisationen jag åkte med vill att jag ska skriva om mina upplevelser och ge en recension om hur det var. En månad senare har jag ännu inte gjort det. Jag orkar inte. Det är för mycket som har vart så himla jobbigt under tiden, och jag orkar inte ens tänka på allt. Jag orkar liksom tänka på en sak i taget och jag vet inte ens hur lång tid det kommer ta att bearbeta allt. Så fort jag tänker på det blir jag så himla arg på systemet, att organisationer som skickar volontärer utomlands låter volontärer arbeta på organisationer som inte är bra.  Och det är inte som om min organisation var speciell på det sättet. Det händer hela tiden, i typ alla organisationer som skickar volontärer. Vissa organisationer har till och med svenska representanter på plats som vet om att vissa barnhem har stora problem men skickar fortfarande nya volontärer dit, år efter år.

Jag önskar verkligen att jag bara kunde skriva fina saker om att vara volontär och typ kunna inspirera andra. Nu känns det typ som jag skrämmer andra att göra liknande saker. Men jag vill inte ljuga för er heller.

Kram/Tina

Hejhej!

Det är nu dags för första delen ur Tinas safari-inlägg. Det blir två inlägg. Ett inlägg med bilder som “did not made the cut” och ett inlägg med bilder som “did made the cut because they were super awesome and you going to be super impressed and  I do not know why I write in english but thats… cool”.

Först ut är inlägget med bilder som “did made the cut because they were super awesome and you going to be super impressed and  I do not know why I write in english but thats… cool”.

Japp har tagit dessa SJÄLV! (tack Jacob för att du har visat mig hur man typ använder än kamera och att fokus är viktigt. Hehe)

Så, då börjar vi!

En giraff<2

Ohps, den här har pappa ju pappa tagit

Jaja, den här falken (är det det? Örn? Skitsamma, det här är verkligen ingen naturtidning så ni får väl..googla).

Eh…just ja…. den här har ju pappa…också…tagit.

OOOHHH det här sötisarna. Typ öh, eh, antilop/gasell/rådjur…typ…åh gud, hoppas ni inte förväntade att ni skulle lära er något av detta.

Nej, just ja, pappa har tagit den här bilden…också.

MEN DEN HÄR HAR JAG TAGIT!!!!!

På riktigt. Jag har tagit den här.

OCH DENNA OCKSÅ!!!???

Ja, alla elefanter går typ på rad hela tiden! Det är det sötaste jag någonsin sett.

Yes, I’ve taken this picture too. Yes I know its super bad ass.

Ja, jag har tagit den här bilden på en elefantbebis också! För sån’ är jag, antagligen!

Och den här bilden på en mamma giraff och en baby-giraff. 

…och den här bilden på en lejonmamma (dricker vatten) och två  lejon-ungar har jag också tagit!

Och den här supercoola bilden som nästan har en artistisk innebörd (det här ordet bara “kom”, vet inte om man kan säga “artistisk innebörd” men nu när jag är en proffsfotograf så känns det liksom rätt).

Plz ring “Äntligen Hemma” för nu kan jag antagligen sy också???!!

Okej, nu ska jag gå. Lovar.

(Jacob vill antagligen ha hjälp med middagen)

Pusshej/Tina

En vecka har gått sedan jag kom hem.

Den här veckan har vart… konstig. Det är nästan som om jag kom hem och allt var precis, precis som förut. Jag kunde lika gärna inte ha spenderat åtta veckor i Tanzania. Jag kunde lika gärna ha vart hemma.

Men varje dag blir ändå jag påmind att jag faktiskt var där.

Jag går till köket för att äta frukost. Jag öppnar skafferiet och det är som om jag ser det som finns inuti för första gången. Jag stirrar på innehållet i skafferiet i flera minuter. Jag har så himla mycket att välja på att jag knappt behöver äta samma sak på flera veckor. Kanske månader. Medan jag häller upp vaniljyoghurt i en skål tänker jag på att ingen av barnen på barnhemmet eller deras familjer nog aldrig kommer att ha lyxen att ha en varierad kost, överhuvudtaget. Medan jag skivar banan tänker jag på att några av barnen på barnhemmet inte ens vet hur det är att vara riktigt mätt. Jag häller ner müsli i skålen och jag tänker på hur den person som är ”mama” på hemmet berättade för mig hur glada familjerna blev för maten de kunde få via insamlingen – för nu kan de äta något annat en typ välling i några månader.

Jag går in till vardagsrummet med min frukost i ena handen. Står en stund med frukostskålen i handen medan jag tar fjärrkontrollen i andra handen. Jag bläddrar bland kanalerna. Bläddrar bland kanalerna igen. Blir irriterad av att allt som går på tv är typ skit. Blir irriterad igen när jag inser att jag faktiskt tyckte en del av det här var typ bra för två månader sedan. Nu får det mig att må illa istället. Jag stänger av tvn, sätter mig ned i soffan och äter min frukost utan ljudet av en tv i bakgrunden.

Några timmar senare står jag vid kökskranen med ett vattenglas i ena handen handen. Den andra handen är under kranen för att känna om vattnet är kallt eller inte. Medan jag väntar på att vattnet blir kallt tänker jag på att Muniras mamma betalar fem kronor för en hink vatten. Med en månadslön på 500 kronor är det 1% av vad hon får in varje månad. Jag tänker på hur mycket jag skulle betala för vatten om det kostade lika mycket proportionerligt för mig som det gör för Muniras mamma. Jag tänker på att detta bara är kostnaden för vatten. Jag tänker på att man också måsta äta för att överleva och att man också måste ha tak över huvudet. När jag går mot vardagsrummet tänker jag på att jag har allt det där men att jag aldrig reflekterat över det förut. Jag har ju aldrig behövt, den grundläggande tryggheten har bara funnits där.

Jag går en promenad i området där jag har växt upp. Jag går förbi lekplatsen där jag brukade leka typ varje dag. Jag tänker på hur glada barnen skulle vara över att få leka här varje dag. Även om jag vet att de egentligen inte behöver mycket för att underhålla sig själva. De behöver oftast inget alls förutom deras egna fantasi. Men även om jag vet om det så bara vet jag att om de fick leka här skulle det typ vara som att vara på Liseberg.

Jag sitter med en skoluppgift som ska in nästa vecka. Jag tänker på hur jag fått höra flera gånger i Tanzania hur smart jag är, speciellt av mammorna till barnen. Jag tänker på att jag är smart men jag tänker också på att jag är smart för jag har haft möjlighet till det. Möjlighet till utbildning, möjlighet till utveckling, helt gratis. Jag tänker på att många av barnen på barnhemmet har samma förutsättningar som mig för att vara lika smart, om inte smartare, men de har inte haft möjlighet till det. De kanske aldrig får gå ut grundskolan. Nej, chansen är så stor att det aldrig, någonsin ens får börja i skolan, överhuvudtaget. Jag tänker på att barnen på barnhemmet aldrig kommer att få veta vilket potential de har. Tanken är så himla sorglig att jag får ont i magen.

Jag går och lägger mig för att sova. Jag tänker på att jag aldrig haft ett enda riktigt problem i mitt liv. Jag försöker minnas om jag inte har haft något problem. Men alla problem jag haft tidigare har aldrig vart riktiga problem. Det känns som jag bara har gått igenom hela livet och skapat problem. Det har aldrig funnit några riktiga problem att lösa.

Jag tänker på hur privilegierad jag är, jag tänker på att det att privilegium är är som en enda står kö. Vi ser bara hur lång kön är framför oss. Men om vi kollar bakåt så ser vi hur långt fram vi faktiskt befinner oss i kön. Om jag slänger en blick bakom axeln kommer jag aldrig kunna se barnen på barnhemmet och deras familjer, det befinner sig flera mil från där jag befinner mig.

Innan jag somnar tänker jag på att jag aldrig någonsin får ta min grundläggande trygghet för givet. Aldrig ta mina möjligheter för givet. Aldrig ta någonting för givet igen.

Aldrig någonsin. 

Jag står vid bilen som ska ta mig till flygplatsen. Hela dagen har vart som ett töcken. Eller nej, hela helgen har vart som ett töcken. Ett töcken av känslor jag inte förstår mig på. Allt jag vet är att lika glad som jag är för att åka hem, lika ledsen är jag för att åka härifrån.

Jag hinner inte tänka så mycket mer på hur saker är och känns, istället känner jag en stickande lukt av alkohol i näsan. Jag vänder mig om och ser en full kille som kollar på mig. Jag har ingen aning om vem han är och vad han gör här men jag antar att han är kompis med dom som ska ta oss till flygplatsen. Jag orkar inte bry mig heller. Jag ska hem och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Den personen som skjutsar mig till flygplatsen säger:

“We’re going to miss you at the lodge.”

En tanke går snabbt in huvudet att jag borde säga att jag inte känner detsamma men den tanken försvinner lika snabbt. Jag säger något som låter bra istället.

“… I’m going to miss this place to… I think…”

Den fulla killen fortsätter kolla på mig och pratar med mig som om vi känner varandra. Men vi känner inte varandra. Jag har vart i Tanzania i åtta veckor och har aldrig någonsin sett honom.

“..*hick*…when…do…you…come…back…*hick*… to…*hick*…Tanzania?”

“I don’t know… someday… maybe, we will see”

Jag går in i bilen för att undvika den fulla killen som hickar. Jag hatar fulla personer som hickar. Det är det värsta jag vet.

Då går han in i bilen. Han går in i bilen.

Jag tänker att jag inte orkar med det här. Jag orkar inte ens funderar på vad han gör i bilen. Jag önskar att det bara är ett skämt, att han inte alls ska sitta i bilen till flygplatsen men han fortsätter att sitta där. Hicka. Prata med min pappa. Prata med mig som om vi känner varandra. Hicka igen. Jag tänker att fulla människor som hickar typ är en sekund från att spy ner dig eller dina saker och just nu finns både han, jag själv och mina saker i bilen.

Bilen startar, vi åker genom grindarna till lodgen, fortsätter ut på den gropiga vägen till huvudvägen. Jag kollar oroligt på den fulla killen i baksätet medan bilen gungar av det gropiga vägunderlaget. Mamma säger att jag bara ska ignorera honom. Att pappa kan hantera honom. Att jag bara behöver sitta kvar på min plats och lyssna på musik. Att det kommer att gå bra.

Vi kommer fram till huvudvägen. Jag ignorerar. Han hickar. Jag sätter på mig hörlurarna. Han hickar. Jag ignorerar. Han hickar.

Jag vet inte hur långt in på bilfärden till flygplatsen men helt plötsligt blir allt som himla klart. Det är som om jag inte har vetat något annat.  Den där fulla killen är Tanzania. Han är allt jag inte gillar med Tanzania. Det som finns kvar. Festen är över, alla jag tycker om har åkt hem och kvar finns ett fyllo som hickar. Jag kanske inte ens har gillat festen speciellt mycket ändå, bara människorna som finns där.

Som funnits där.

På en mikrosekund inser jag hur mycket jag faktiskt inte vill vara i Tanzania. Hur mycket jag inte kommer att sakna Tanzania. Allt jag inte gillar med mitt liv i Tanzania liksom kommer emot mig som en vägg och vid varje hickning är det som om jag minns allt jag har där hemma. Saker jag har förträngt, saker jag inte tillåtit mig själv tänka på. För, skulle jag ha gjort det, hade jag nog inte klarat mig här. Jag hade nog faktiskt inte ens orkat att vara kvar.

*hick*

JACOB. Jacob, Jacob, Jacob. Jag har inte orkat ta in hur mycket jag saknar och älskar Jacob de senaste åtta veckorna. Men nu gör jag det. Allt som är oss finns inom mig.  Det har det gjort hela tiden men nu orkar jag att känna av att det finns där.

…och om det finns där. Jag tänker på hur mycket jag älskar honom. Hur mycket jag saknar honom. Hur mycket jag behöver honom. Hur han får mig att känna att jag bara behöver vara det jag är och inget annat. Hur bra vi är tillsammans. Hur det som är vi är en av det finaste jag har.

*hick*

MALIN! Jag ska träffa Malin om typ två dagar! TVÅ DAGAR! Vi kan se på Teen Mom och härma Jenelles mamma när hon skäller ut Jenelle (är typ halva serien – “JEEEENEEEELLLEEEE”). Jag vill bara åka dit på en gång, ringa att hon ska öppna den röda portdörren (för jag har glömt koden fastän hon har gett mig den 100 gånger) och berätta om allt som har hänt. Saker jag förstår mig på. Saker jag inte förstår mig på. Allt som är mitt emellan.

*hick*

CICCI, LINA OCH JOSSE! Snart får jag träffa dom. Snart får jag fika på Linas uteplats. Snart får jag träffa Josse. Snart får jag träffa Cicci. Snart.

*hick*

MIN FAMILJ! Min bror, mormor och morfar och resten av min släkt.

Åh, sa inte mamma att mormor och morfar hämtar upp oss imorgon på stationen? Gud, vad jag saknar mormor och morfar. Snart får jag träffa dom.

*hick*

JACOBS FAMILJ! Jag vill gå ut med Jacobs hundar, äta Jacobs pappas mat, vara hos Jacobs mamma och bara vara.

*hick*

UMEÅ! Jag tänker på allt bra som finns i Umeå.  Mina kompisar, mitt jobb, min skola, min nya lägenhet. Allt. Åh, vad jag längtar dit.

*hick*

HEMMA! Om ett dygn kommer jag att vara hemma. På platsen där jag mår bäst och där jag alltid kan var mig själv.  Jag har aldrig känt att jag hör hemma i Tanzania och jag tänker att det ska bli så himla skönt att komma till platsen där jag faktiskt hör hemma.

*hick*

Jag tänker att jag ska hem. Hem, hem, hem, hem. Inte en jävla dag för tidigt.

Hickningarna har slutat. Bilen har stannat.  Vi är framme vid flygplatsen. Jag slänger en blick bakom axeln och jag kan se att den fulla killen har somnat i baksätet. Jag tar mina väskor, säger hejdå till min skjuts och går in till flygplatsen med mamma och pappa.

Vid ingången står en kvinna och kontrollerar pass. Hon ber om mitt pass och säger:

“What’s your final destination, miss?”

Jag fumlar efter mitt pass, ger det till henne och säger; “..eh…Stockholm… Sweden”.

Medan jag väntar på att få mitt pass tillbaka tar jag ett djupt andetag och när syret når mina lungor blir jag så himla förvånad över hur lätt det är att andas. Som om jag inte har kunnat andas ordentligt på två månader, fastän jag inte har märkt något.

När jag får tillbaka passet så inser jag att det kanske inte är så konstigt trots allt.

Ibland vet man inte att man har svårt att andas förrän att man får ordentligt med luft.

Hej,

Idag var det dags att säga hejdå. Jag åker härifrån på söndag kväll, men idag var sista dagen jag kunde spendera på barnhemmet. Så det var det jag gjorde idag. Allt gick bra. Stundtals hade jag en stor klump i halsen, stundtals grät jag men stundtals kändes det ändå helt okej och lättare än vad jag trodde att det skulle vara.

Det finns dock några saker som jag har velat säga men inte kunnat. Antingen, för att de som nämns i texten inte kommer att förstå på grund av språkbarriärer. Men det kan också vara så att jag helt enkelt inte orkar att säga det högt, det är för jobbigt.

Så då börjar vi. Gah, det här är …smärtsamt.

Jenny och Saga; tack för att ni är ni så vi tillsammans blev vi. Ni lyssnade alltid när jag behövde någon som lyssnade. Ni gav mig alltid en kram när jag behövde en kram. Tillsammans var vi så himla starka och jag är så stolt för vad vi individuellt och tillsammans har åstadkommit i Tanzania.

Alex, Johnson L, Isaya G, Christian och Junior; tack för att ni hjälpte till i klassrummet varje dag. Under min första dag var det ni som hjälpte mig att förstå hur saker fungerade. Ville jag att det skulle vara tyst i klassrummet, hjälpte ni till att säga till de andra eleverna, när mitt språkförråd inte räckte till. När de mindre eleverna behövde hjälp med något och jag inte kunde förklara på ett bra sätt, hjälpte ni alltid till, alltid. Ni är smartast och bäst och jag kommer verkligen att saknar er.

Faith, Johnson T, Dickson, Frahini, Samueli, Emanuel, Nelson, Aisha, Careen, Bright, Zawadi, Isajah, Abigaeli, Bryan, Nazra, Ayubu; tack för eran nyfikenhet och er vilja att lära, varje dag. Ni gjorde varenda dag rolig, spännande och fick mig alltid att känna mig uppskattad för den jag var och är (en lärare utan typ noll erfarenhet av barn och lärande alltså, hehe). Jag kommer att sakna er massor.

Mama Waridi; tack för att du bjöd in dig i mitt liv med öppna armar. Tack för att du visade en värld som jag aldrig skulle fått chans att se annars. Hade det inte varit för dig hade insamlingen inte fått det den förtjänar. Kanske skulle det inte finnas någon insamling alls. Kanske skulle bloggens innehåll vart något helt annat.

En sak som är säker är att min värld i Tanzania skulle vara mycket mindre om det inte vore för dig. Jag skulle inte lära känna några föräldrar till barnen, inte förstå hur barnhemmet fungerade (på riktigt) samt inte få insikt i hur levnadsvillkor ser ut i andra delar av världen. De lärdomar jag fått från vår vänskap kommer jag att ta med mig genom hela livet. Tack<3.

Waridi och Munira; en del av mig vill bara vara med er hela tiden, som om jag vill säkerhetsställa att ni får allt ni förtjänar i livet. Men det går inte, så det jag kan göra är att hoppas.

Hoppas att ni får bestämma över era egna kroppar, hoppas att ni får bestämma över era egna liv, hoppas att ni får en chans i livet. Hoppas att ni får mer än att precis få ihop det. Om det händer – ta hand om era mammor. De är en av de mest starkaste kvinnorna jag någonsin har träffat.

Slutligen, gud vad jag kommer att sakna er. Mer än ni anar.

Även under mina gråaste dagar i Tanzania, var stunderna med er alltid i färg. 

Kram/Tina

Hej!

Tillbaka från safarin.

Tre frågor:

(Som ingen ställt men jag svarar på ändå.)

1. Hur var safarin?
Helt sjukt bra!!! Jag kände på mig att safarin skulle vara bra men förväntade mig inte såhär bra. Sett alla djur man kan se (+lite till) samtidigt som vi har bott på så himla fina ställen.

När vi bokade safari visste vi att vi inte bokade det absolut enklaste men inte heller det mest lyxigaste man kan boka. Därmed så fick vi en chock när vi insåg att det var ju superlyxigt för vad vi är vana vid. Hela första dygnet gick mammma runt och kommenterade allt:

“Välkomnande med juice och varma handdukar?! Vad är det här för lyxigt ställe?

“Trerätters middag, nää??!!! Mitt ute på savannen!? Det är inte sant??!!!”

“Uppbäddningsservice, va??!! Är ju som att bo på Hilton”

(Vår familj har aldrig någonsin bott på Hilton men vi antar att det är så här det är att bo där.)

Hur mår du?
Eh, inte så bra.

Det började när vi anlände till Arusha. Jag smsar Mama Waridi att jag kommer och säger hejdå imorgon (fredag). Ville grina. Vilket jag gjorde.

Efter det gick jag mest runt och var arg på allt och alla.

…när den “charmiga perioden” väl var över (*varsågod mamma*), så bestämde jag mig för att sminka mig för att fokusera på något annat.

Inser nu att det var något som fungerade när jag var typ 16 år och kanske lite…pmsig. Har fortfarande en massa känslor inom mig som gör att jag bara vill skrika och grina på samma gång.

Enda skillnaden nu är att jag har en massa smink jag måste ta bort.

*värt*

Hur går det med safari-inlägget?
Eftersom safarin var så himla, himla bra och jag verkligen vill göra inlägget så bra att man typ “var där” så väntar jag tills jag har snabbt internet och en snabb dator.

Då jag heller inte är så stabil just nu, så kanske det är lika bra att vänta några dagar med just safari-inlägget också (hehe).

(andra inlägg kommer dock att läggas upp!)

Skål på det då. Hehehehe.

Hej!

Vet ni vad jag har gjort idag?

Gått till kyrkan!

Mama Waridi har velat så himla länge att jag ska gå med henne till kyrkan. Oavsett om jag inte direkt är troende, så tänkte jag att det skulle bli en intressant och rolig upplevelse. Kyrkan och tro är också en så  stor del av Mama Waridis liv så det kändes som en självklarhet att följa med dit och uppleva en gudtjänst med henne.

Även om jag inte förstod någonting av vad som sades så var det så himla kul att vara där. Var ju sjukt mycket roligare än de gudtjänster jag gick på för att kunna konfirmerades (och då förstod jag varenda ord). Att gå till kyrkan i Tanzania är typ som en fest…fast med gud. Oavsett om man är troende eller inte, är man intresserad och har chansen att gå – GÅ!

Nog om det, inte det viktigaste jag skulle nämna… imorgon ska jag ju på….

SAFARI!!!!!!!!!!!!!!

Jag återkommer självklart med en redogörelse så ni också typ var där (fast ändå inte). Dock så finns det inget wifi på savannen så vi får hörs tidigast på torsdag.

Pusshej/Tina

Hejhej!

Igår var det äntligen dags att få köpa lite skolmaterial. Hur mycket skolmaterial kan man köpa för 539.650 TZS (2515 SEK)?

Jo, det här:

– 240 block (120 rutlinjer + 120 dubbelsidiga linjer)

– 144 blyertspennor

– Massor med färgpennor (okej, glömde räkna men var massor, lovar.)

– 50 läroböcker (25 – Swahili + 25 – Engelska).

– 10 målarböcker

– 40 sudd

Och vad innebär det här då?

Jo, förutom att vi kunde köpa så himla mycket grejer för pengarna så har alla barn fått VARSIN lärobok för engelska OCH swahili.

Och därav så kan jag visa er ett av det finaste som finns, när ett barn, som typ aldrig någonsin haft egna skolböcker, äntligen har det.

Glöm kattungar på YouTube, det är inte söthetsdöden. Kattungar på YouTube är gulligt men barn som aldrig har haft egna skolböcker som helt plötsligt får det, det är söthetsdöden. På riktigt.

Bright, Aisha och Careen håller upp sina nya, alldeles egna böcker:

*dör söthetsdöden*

Munira bläddrar superförsiktigt i sin egna bok och studerar den som det inte fanns något annat där och då:

*dör söthetsdöden x 2*

Zawadi sitter och studerar sin egna bok och kan typ inte hålla sig eftersom hon är så himla glad!!!!!!!!!!!!

*dör söthetsdöden x 10000*

Sa ju att kattungar på YouTube inte är söthetsdöden på riktigt.

Hur som helst! Vi måste avsluta inlägget med en fulländad redovisning, eller hur?

Totalt fick vi in 2 571 000 TZS (det kom in en till slant från en bloggläsare)

Gasflaskor: – 760 000

Bidrag till skåp: – 80 000

Mat + transport: – 1 150 000

Plastpåsar: – 10 000

Skolmaterial: – 539 650

Transport (skolmaterial): – 15 000

= 16 350 TZS

Vi har alltså 16 350 TZS var. Det är 76 SEK. För de pengarna tar jag mig friheten att ge lite dricks till den person som har hjälpt mig med insamlingen på plats. Det tycker jag hen förtjänar!

Så, det var det. Mina föräldrar har kommit hit nu och eftersom insamlingen är klar behöver inte pappa vara någon potatishandlare eller någon representant från ett företag. Han behöver bara vara min pappa (*varsågod pappa*).

… och till sist, ett tack. Tack för allt stöd med insamlingen, tack för engagemanget och tack för peppen (tro mig, det behövdes verkligen). Tack för att ni gjorde det här möjligt, för utan er hade inte fyra kvinnor fått en varsin uppsättning köksgas, ingen mat skulle vara utdelad och framförallt, inga barn på barnhemmet skulle ha fått egna skolböcker.

Tack <3.

Pusshej/Tina