Hej!

Vet ni vad jag har gjort idag?

Gått till kyrkan!

Mama Waridi har velat så himla länge att jag ska gå med henne till kyrkan. Oavsett om jag inte direkt är troende, så tänkte jag att det skulle bli en intressant och rolig upplevelse. Kyrkan och tro är också en så  stor del av Mama Waridis liv så det kändes som en självklarhet att följa med dit och uppleva en gudtjänst med henne.

Även om jag inte förstod någonting av vad som sades så var det så himla kul att vara där. Var ju sjukt mycket roligare än de gudtjänster jag gick på för att kunna konfirmerades (och då förstod jag varenda ord). Att gå till kyrkan i Tanzania är typ som en fest…fast med gud. Oavsett om man är troende eller inte, är man intresserad och har chansen att gå – GÅ!

Nog om det, inte det viktigaste jag skulle nämna… imorgon ska jag ju på….

SAFARI!!!!!!!!!!!!!!

Jag återkommer självklart med en redogörelse så ni också typ var där (fast ändå inte). Dock så finns det inget wifi på savannen så vi får hörs tidigast på torsdag.

Pusshej/Tina

Hejhej!

Igår var det äntligen dags att få köpa lite skolmaterial. Hur mycket skolmaterial kan man köpa för 539.650 TZS (2515 SEK)?

Jo, det här:

– 240 block (120 rutlinjer + 120 dubbelsidiga linjer)

– 144 blyertspennor

– Massor med färgpennor (okej, glömde räkna men var massor, lovar.)

– 50 läroböcker (25 – Swahili + 25 – Engelska).

– 10 målarböcker

– 40 sudd

Och vad innebär det här då?

Jo, förutom att vi kunde köpa så himla mycket grejer för pengarna så har alla barn fått VARSIN lärobok för engelska OCH swahili.

Och därav så kan jag visa er ett av det finaste som finns, när ett barn, som typ aldrig någonsin haft egna skolböcker, äntligen har det.

Glöm kattungar på YouTube, det är inte söthetsdöden. Kattungar på YouTube är gulligt men barn som aldrig har haft egna skolböcker som helt plötsligt får det, det är söthetsdöden. På riktigt.

Bright, Aisha och Careen håller upp sina nya, alldeles egna böcker:

*dör söthetsdöden*

Munira bläddrar superförsiktigt i sin egna bok och studerar den som det inte fanns något annat där och då:

*dör söthetsdöden x 2*

Zawadi sitter och studerar sin egna bok och kan typ inte hålla sig eftersom hon är så himla glad!!!!!!!!!!!!

*dör söthetsdöden x 10000*

Sa ju att kattungar på YouTube inte är söthetsdöden på riktigt.

Hur som helst! Vi måste avsluta inlägget med en fulländad redovisning, eller hur?

Totalt fick vi in 2 571 000 TZS (det kom in en till slant från en bloggläsare)

Gasflaskor: – 760 000

Bidrag till skåp: – 80 000

Mat + transport: – 1 150 000

Plastpåsar: – 10 000

Skolmaterial: – 539 650

Transport (skolmaterial): – 15 000

= 16 350 TZS

Vi har alltså 16 350 TZS var. Det är 76 SEK. För de pengarna tar jag mig friheten att ge lite dricks till den person som har hjälpt mig med insamlingen på plats. Det tycker jag hen förtjänar!

Så, det var det. Mina föräldrar har kommit hit nu och eftersom insamlingen är klar behöver inte pappa vara någon potatishandlare eller någon representant från ett företag. Han behöver bara vara min pappa (*varsågod pappa*).

… och till sist, ett tack. Tack för allt stöd med insamlingen, tack för engagemanget och tack för peppen (tro mig, det behövdes verkligen). Tack för att ni gjorde det här möjligt, för utan er hade inte fyra kvinnor fått en varsin uppsättning köksgas, ingen mat skulle vara utdelad och framförallt, inga barn på barnhemmet skulle ha fått egna skolböcker.

Tack <3.

Pusshej/Tina

Hej!

Börja aldrig en hejdå-middag med dina kompisar med att säga:

“Ohhhh…jag tar nog hamburgare…det är nog det säkert kort!”

*var det inte*

Vet inte vad som suger mest. Att jag mår piss eller att alla i personalen vet att jag ligger inne på rummet pga, ja, jag dålig i magen. Och här, i Tanzania, om man är sjuk så går typ alla fram och säger “pole, sana”.

Vilket är supergulligt…MEN..jobbigt om man typ är magsjuk och allt man hör är:

“Pole, sana…” (jobbigt med magsjuka!)

“Pole, sana…” (hoppas diarrean blir bättre!)

“Pole, sana…” (det där var visst en dålig hamburgare, va? Hehe.)

…

Jaja, det kunde ha varit värre. Typ som när jag var i Indien, blev magsjuk (*tack Indien*), blev bra igen (trodde jag), fick jobb på en snabbmatskedja och gjorde ett bajstest (ALLA får görat! Vilket är tur det. Hehe):

Jag minns det som igår. Jag var 18 år, två månader från studenten, hela livet framför mig, satt i datarummet i skolan med mina klasskompisar och min telefon ringde.

“Hej Tina, du ska ju börja hos oss idag…”

“Ja!”

“…men det kan du inte…för du har…salmonella…”

“Eh, när kan jag börja då?”

“När det är helt borta.”

Vilket det var efter två månader.

Jag började alltså min snabbmatskarriär som “tjejen-som-fick-börja-två-månader-senare-för-hon-hade-visst-salmonella”.

Alternativt “salmonella-tjejen”.

:)))))))))))))

…och nu sitter Josse och Lina och läser detta och tänker “Jag minns också det här från igår???!!!!!!!!!”

Jo..ni var också i datarummet. Tack för jag fick dela det här ögonblicket med er ❤ (*saknar*).

Pusshej/Tina

Det är så mycket jag aldrig trodde jag skulle göra här, och mycket av de sakerna är på grund av insamlingen.

Som att träffa föräldrarna till barnen som går på barnhemmet. Jag kan så himla lite swahili och de kan ingen engelska överhuvudtaget men ändå förstår Muniras mamma exakt vad jag menar när jag visar hur Munira brukar leka med mitt hår och le på ett speciellt sätt. Eller när jag berättar (med lite översättninghjälp från Mama Waridi) att barnen ville att jag skulle vässa pennor och ropade “kichongeeeooooo” i 20 minuter tills jag var nära ett psykbryt och ropade:

“…aaaaaah…..whaaaat is kichongeooo….Mama Waridi…help me….”.

*livet som lågstadielärare i Tanzania*

Hehe.

Ju mer jag pratar med barnens föräldrar, desto mer förstår jag hur mycket jag känner barnen, på riktigt. Fastän vi knappt kan kommunicera ordentligt, vet jag exakt hur vissa barn kommer att bete sig. Haha, åh herregud,  min historia med barn typ skriker ut att jag inte alls vet hur barn ska bete sig överhuvudtaget (hehe). Det är ungefär som om vi fungerar tillsammans fastän alla förutsättningar (ALLA!!!) säger att vi inte kommer att göra det.

Gah, jag kommer sakna de här barnen så himla mycket. När allt har har varit skit här, när jag bara har velat ge upp, har jag kunnat gått in i klassrummet, fått tusen kramar utan att ens fråga om det och bara vara. Klassrummet har ibland varit det enda rummet som var fritt från allt det jobbiga och fungerat som ett andrum i Tanzania.

Men samtidigt orkar jag inta ta in det här, att min relation med barnen är så himla stark och… på riktigt. För tar jag in det på riktigt så vet jag knappt hur jag ska klara av att lämna dom. Hur kan jag det? Om det är på riktigt? Om de är fästa vid mig och jag bara åker därifrån? Det får inte vara på riktigt. Jag tror inte jag orkar det.

I fredags åkte jag förbi där Mama Waridi bor för att köpa plastpåsar (till maten som köptes in via insamlingen). Vi står vid busshållsplatsen och jag har Waridi i famnen. Mama Waridi ser på mig och Waridi, sedan säger:

“…she will be so sad when you leave”

Jag står vid busshållplatsen och jag känner hur Waridis händer liksom är fastklamrade runt mig. Men jag kan inte ta in det, det här får inte vara på riktigt. Jag tänker på hur glad Waridi blev när hon insåg att jag hälsade på efter skoltid, men jag orkar inte ta in det, det här får inte vara på riktigt. Jag tänker på hur hon springer mot mig med öppna armar nästan varje gång vi ses, men jag orkar inte… det här får inte vara på riktigt.

Jag sväljer klumpen i halsen. Tröstande ord väller ur min mun. Jag säger något i stil med att det är okej att vara ledsen men att det går över. Att jag kommer sakna dom också men att jag bara är glad att vi träffats. Att allt kommer att ordna sig.

Orden fortsätter att välla ur mig på ett sätt som förvånar mig. Jag behöver inte ens anstränga mig för att inte börja gråta. Som om det inte finns någon klump i halsen att svälja bort längre. Jag säger alla ord som om allt är så självklart. Som om jag sitter inne med några svar.

Men jag har inga svar. Ingenting är självklart.

Jag vägrar bara inse att någonting är på riktigt.

Det här kommer bli en jobbig vecka.

Kram/Tina

ps. lite mat blev utdelat i lördags – familjerna tackar massor ❤ ds.

 

“Det är så skönt att du är glad igen Tina. Det gör mig glad”

Jag och Jenny sitter på soffan på vår lilla uteplats. Jag tänker att nog är jag glad. Det är som att jag har fått lite mer skinn på näsan och Tanzania med lite mer skinn på näsan är typ kul, spännande och roligt. Nu orkar jag att skämta. Jag orkar att vara positiv och glad. Jag orkar att vara jag. Istället för att bara längta hem till mitt rum på lodgen så jag kan prata med er därhemma. Istället för att luta mig mot något därhemma för att klara av tiden i Tanzania, så är jag mer närvarande här.

Jag tänker inte längre på hur lång tid det är kvar, jag tänker på hur lite tid jag har kvar. Jag tänker inte på allt det jobbiga i Tanzania, jag tänker bara på allt det roliga jag kan uppleva. Det spelar ingen roll om något hinder är på vägen, för oavsett vad som händer, vet jag om att jag klarar det.

Första tiden i Tanzania var jag helt säker på att jag inte var byggd för det här. Det var som om jag var gjord av tunn, tunn bomull. Allt det jobbiga trängde sig igenom huden och jag var så himla rädd att jag inte skulle kunna bli densamma igen. Går jag sönder här så kanske jag inte kan fixa det. Och ibland tänkte jag att jag faktiskt kunde rädda mig själv om jag åkte härifrån.

Men när jag insåg att oavsett om jag ser den skit som finns i världen eller inte – så finns den kvar. När jag insåg att all skit i världen inte behöver vara en del av mig, för världen kommer vara vad den är, och då har jag rätt att vara den jag är, då var det som om marken under mig blev stabil. Och när marken blev stabil var det som om jag fann mig själv igen.

Förutom med lite mer skinn på näsan. Men det känns helt okej.

Ganska bra faktiskt.

Pusshej/Tina

Hejhej!

För några veckor sedan var jag och hälsade på i en massaj-by. Det var….speciellt.

Men innan ni läser detta. Massaj är en kultur precis som vilken som helst. Jag har exempelvis träffat massajer som är emot att män ska vara gift med flera fruar och har en annan (bättre) kvinnosyn. Min upplevelse i den här byn är därför ingen måttstock på hur alla massaj-byar har det.

Men ja, att vara i den här byn…var ju….kul.

08:30: Påväg!

*taggad*

09:30: Framme. Bli välkomnade av kvinnorna från byn med en sång.

09:32: Går in till byn. Saga tar den här coola bilden:

09:35: Kvinnorna börjar att sjunga igen och dansa!

09:40: Guiden säger “…now you dance”. Vi ignorerar.

09:41: Guiden säger igen “Its ok, just dance!”. Vi ignorerar.

09:42: Guiden säger en tredje gång “Dance it will be fun”. Vi kan inte ignorera längre, vi börjar dansa.

09:43: Guiden säger:“…now also wear this”. Hoppar och dansar i fem minuter till (med ett stort halsband runt halsen).

Det här var den bästa bilden som togs på mig i denna stund.

*varsågoda*

09:45: Dansen är slut. Alla andas ut.

09:46: Vi får besöka ett typisk hydda för en massajby. Kvinnorna bygger husen (*girl power*) på en månad och sedan håller hyddorna typ i 10 år (*bygg-garanti gäller*). Vi får reda på att i varje hydda bor en kvinna med sina barn. Och mannen roterar, en hydda per natt.

“Rotate?”

“Yes…”

“This village has one man which is married to 15 women. And he has 70 children. It takes about a month to rotate between all the houses”

…och helt plötsligt så kändes den där hyddan extra klaustrofobiskt och ingen visste vad de skulle säga

Jag utanför ett massaj-hus medan jag tänkte att, vara kvinna här, måste vara som att vinna på lotto.

(fast tvärtom)

10:00: Vi får träffa ledaren för byn (mannen med 15 fruar och 70 barn). Vi får dricka massajte som smakar  superkonstigt. Ber en bön att min mage pallar detta (hehe, undra hur många gånger jag bett en bön att min mage ska palla detta i Tanzania). Samtidigt säger vår guide något i stil med: “den här innehåller en rot som gör att man kan bli frisk mot typ ALLT!!!”

Fyra timmar senare började jag känna av förkylningen från helvetet.

😀

10:15: Vår guide förklarar lite mer om hur giftermål sker, kvinnan gifts bort när hon är 16 (*yay*) med en äldre man (*yay*). Pappan till kvinnan anordnar giftermålet och kvinnans familj får några getter/lamm/kor som tack. Antalet getter/lamm/kor som ges bort beror på hur söt kvinnan är.

Jag medan jag lyssnar  på guiden samtidigt som jag funderar på hur många kor och getter jag själv är värd.

10:30: Vi får vara med när en get slaktas!

…kul.

Nej, har inte så mycket att säga till om här. Äter kött och den där geten har med stor sannolikhet haft en friare liv än de kor som befinner sig i Sverige just nu.

Hur som helst, Jenny tog massor med fina bilder.  På varenda en ser jag ut såhär:

…och då kollade jag knappt på.

11:30: Lunch! (perfekt timing efter slakten).

11:52: En skalbagge placerar sig på min fot. Jag skriker och  springer runt som en idiot medan jag säger “JEEEENNNYYYYYY JAG EEE INTE GJORD FÖR DEN AFRIKANSKA STÄPPEN”

12:00: Kommit över “skalbagge-händelsen” men har fortfarande bestämt mig för att inte bosätta mig på den afrikanska stäppen. Eller i en massaj-by överhuvudtaget.för den delen.

12:30: Killarna i byn ska dansa för oss! En kvinna i vårt sällskap undrar:

“eh…..this dance will not like… lead to marriage or something”  (misstanken är legitim då typ samma personer som ska dansa för oss såg på oss på ett…speciellt…sätt…när geten slaktades)

Vår guide säger: “eh…..well….kind off….maybe they dance and fall in love with you…”

Jag:

12:35: Dansen börjar. Jag har står kvar. Skulle vilja beskriva det typ som dansringen på mellanstadiediscot fast man ska hoppa så högt man kan. Och den som hoppar högst får typ ligga mest.

Det är ju skönt att det är okomplicerat i alla fall. Att allt man behöver gå på är den som hoppar högst istället för  en komplicerad mix av att personen ska vara snäll, snygg och rolig. Vi är ju så sjukt oeffektiva i Sverige (på den fronten)!!!

12:50: Dansen är slut. Man kan köpa lite smycken och göra brännmärke om man vill. Köper några armband för 40 kronor men gör inget brännmärke.

13:15: Heeeeem! Kul med att se nya saker men jävligt skönt att komma hem.

14:00: Vår guide säger: “…now we are going to the massaj market”.

14:01: ….inte hem.

14:30-15:15: “strosar” på massaj market. Hör “mzungo” varannat steg jag tar (typ viting). Slår sönder min tå igen (länk). Blir nästad stångad av en get.

Jenny och jag fastnar på bild:

15:15: Heeeem (på riktigt).

(…tack…och….lov)

…så, det var det. Hoppas ni gilla det! Vill passa på att tacka Jenny och Saga för jag fick låna några bilder till inlägget, tack <3.

Pusshej!

Tina

Hej,

Idag kom jag fram till att det bästa just nu (för resterande pengar) är att köpa mat som ges direkt till familjerna. Detta för att jag vill att så många familjer som möjligt ska få hjälp av resterande pengar. Mat är också något som alltid kommer att behövas och om familjerna slipper tänka på mat i några månader, kan energi och pengar läggas på annat. Samtidigt, en familj som är mätt har också energi att kunna prestera bättre. Barnen kan prestera bättre i skolan, föräldrarna kan kanske prestera bättre på jobbet och i sin tur så är ändå mat en investering – även om det i slutändan kommer att ta slut.

Jag har dock tänkt på om mat verkligen är det bästa att spendera pengarna på, för även om det är bra att ge mat, så finns det alternativ som mer kan fungera som en investering, exempelvis tvålingredienser för att göra tvål och sälja vidare. Men, ska jag kunna spendera pengarna på det sättet behöver jag lära känna familjerna så pass bra att jag kan förstå deras behov ordentligt. De flesta familjer kan i princip ingen engelska alls, och då behöver jag alltså kunna swahili – vilket jag inte kan ordentligt. Det är därmed ett projekt som behöver mer tid än två veckor för att kunna fungera bra. Jag kan till viss mån få hjälp av någon med att kommunicera med familjerna. Men, den enda jag känner är ju också knuten till barnhemmet – och om det var krångligt att fixa gasflaskor och spisar till tre mammor, så är ett större projekt ännu mer komplicerat. Jag har heller inte de kontakter som krävs här för att få samma hjälp som den personen på barnhemmet kan ge. Samtidigt så är alla familjers behov olika, och köper jag tjugo olika varor så är det svårt för mig att fokusera på att få ner priset och i sin tur förhindrar att kunna hjälpa så många som möjligt.

Då jag kommer att kunna köpa mycket mat bestämde jag mig för att prata med ägaren. Projektet är liksom för stort för att smussla med det. Får en familj supermycket mat så kommer ägaren få reda på det på ett eller annat sätt (samt veta vem som hjälper mig). Men för att göra det lättare för mig har jag sagt att en organisation skänker pengar via mig för att ge mat till familjer till barnhemmet. Om det blir några andra problem så kan min pappa typ låtsas att han är en del av organisationen.

….haha, åh gud, min pappa får vara beredd på det mesta när han åker ner hit (*hoppas du är bra på teater pappa*).

Så, i alla fall,  beslutet blir alltså, jag spenderar ungefär 1 200 000sh (runt 5570 SEK) på mat till familjerna inkl. lite mat till barnhemmet. Resterande pengar spenderar jag på saker till barnhemmet, typ böcker, pennor, leksaker och liknande. Jag har inga problem med att skänka saker direkt till hemmet, hemmet fungerar så pass bra för att det ska ge någonting. Det är bara att jag inte känner att jag kan lämna pengar direkt till ägaren.

Tänkte avsluta inlägget med en fin sak! Jag har redan pratat med ägaren (men inte sagt hur mycket pengar jag kan köpa mat för) och när jag gjorde det så måste min medhjälpare ha hört litegrann, för när jag går tillbaka till klassrummet, kollar min mobil så har jag fått ett sms (från min medhjälpare såklart):

“I am happy for you. You R smart.”

:))))))

Pusshej!

Tina

 

 

 

Hej Hej!

Ny söndag! Ny dag att vara arg på!

Hehe. Nej, men allvarligt talat. Varenda söndag har jag känt mig så himla, himla, himla ARG. Alltså AAAAAARRRRRRGGGGGGGGGGGGG.

En sammanfattning över vad jag har varit arg på i Tanzania:

Söndag (första veckan): Patriarkatet i Tanzania.

Söndag (andra veckan): Patriarkatet i Tanzania.

Söndag (tredje veckan): PMS… så…arg…på…ALLT!!! (inkl. patriarkatet i Tanzania).

Söndag (fjärde veckan): Problemen som uppstod med insamligen (på grund av patriarkatet i Tanzania).

Hehe. Jag är nog inte bara känd som ”robot-dance-girl” här utan också ”angry-feminist-girl” i Tanzania.

MEN DET ÄR JÄVLIGT SVÅRT ATT INTE VARA FÖRBANNAD HÄR SKA NI VETA!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jaja. Nu när vi har det ur vägen. Idag är jag inte så himla arg. Jag har nog varit arg för en hel livstid i Tanzania så nu har jag liksom taggat ner, för jag kommer inte kunna gå runt att vara arg längre. Det tar för mycket energi.

För att förebygga att bli superarg den här söndagen (också) så kom jag på igår, att om lördagen blir riktigt rolig, så kanske jag inte är lika förbannad dagen efter.

Därmed, för att öka chanserna att ha riktigt roligt en lördag åkte jag, min kompis Saga, vår koordinator Eric och hans kompis till den lokala klubben jag skrivit om tidigare…för…ja… inget är så upplyftande och mer party än att gå igenom en säkerhetskontroll samt en “body-scanner” för att komma in till en nattklubb.

Och ja, det var kul… och ja, jag är lite mindre arg än vanligt.  Det fungerade. Men det var nära att det skulle brista idag (också) när en amerikan ville ”diskutera” internationell kvinnodagen med mig och Saga:

”Guys… do you know what international womens day is? I mean, why is there not an international mans day, isn’t that like, almost like racism?”

FÖR ATT ALLA ANDRA DAGAR OM ÅRET ÄR INTERNATIONELLA MANSDAGEN KANSKE???!!!!!

Jaja. Tur att man hade kul igår annars vet jag seriöst inte vad jag hade gjort. Hehe.

Hur som helst! Nu ska vi återgå till den positiva stämningen. Jag kickstartade internationella kvinnohelgen med att köpa gasflaskor och gasspisar till tre ensamstående mammor. Mama Munira, Mama Johnson och Mama Alex (+en gasflaska till min medhjälpare som lön).

Det var nog den finaste starten på helgen jag någonsin kunnat få. Jag tror jag inte riktigt förstod att de här gasspisarna och gasen skulle ha en sådan bra inverkan på kvinnornas liv. Och efter alla problem med insamlingen så var det som mitt undermedvetna inte ville hoppas på att det här kvinnorna faktiskt skulle få hjälp via insamlingen. Samtidigt så tror jag att mammorna inte heller vågade hoppas på att det som skulle ske faktiskt skulle ske.

Men när gasspisarna och flaskorna var betalda och butiksägaren började dela ut varorna, så var det som något släppte. Vi alla förstår att det här faktiskt händer, på riktigt. Mama Munira går fram till mig, kramar mig och säger ”asante” (tack) minst 10 gånger med tårar i ögonen. Kort därefter känner jag hur mina ögon fylls med tårar…men jag vill inte gråta. Jag kan inte gråta. Jag vill inte ta uppmärksamhet från mammorna, för det är deras dag ( vi har sett mitt “crying face” i bloggen – det är som gjort för att ta uppmärksamhet från viktiga saker).

Medan jag går åt sidan och försöker samla mig så inser jag att det här nog är det viktigaste jag någonsin gjort.  Jag har nog aldrig varit så här stolt över något i hela mitt liv. Det är som tidigare prestationer inte spelar lika stor roll, i skolan, på jobbet och allt runt omkring. Att vara en del av något som hjälper andra är det bästa jag har gjort.

Och jag vill understryka, igen och igen och igen, att det är på grund av er som jag kan göra detta. Det är ni som har hjälpt mig bygga upp insamlingen, krona för krona. Samtidigt har många av er skickat så fina hälsningar till mig och det har varit så himla stärkande.

Och vet ni vad det bästa är med detta?

VI ÄR INTE KLARA ÄN???!!!!!

Vi har bara spenderat en tredjedel av pengarna som har samlats in.

😀

…här är några bilder från i fredags förresten:

Jag och Mama Johnson (Mama Waridi och Mama Alex pratar i bakgrunden)

Mama Munira och Munira

Hur gasflaskorna och gasspisarna fraktades hem (*säker transport*)

Ha en fin dag!

Pusshej/Tina

Hej,

Åh, vad ni är fina! Fick en sådan himla bra respons på förra inlägget och det var så himla skönt att få, efter jag var brutalt ärlig om situationen här. Och tack för alla fina ord.

En person som läste bloggen skickade ett meddelande på Facebook som gick rakt in i hjärtat. Hen skrev en massa peppande ord men berättade också om hens kompis som åkte som volontär till Afrika, men avbröt resan.

Jag fick länken till hens kompis blogg och började läsa inlägg efter inlägg. Från de jobbigaste stunderna tills inlägget som förklarade att hen hade åkte hem. Ju mer jag läste, desto mer kände jag igen mig. Att se allt hemskt som kan ske i världen, hopplösheten, maktlösheten och att kroppen nästan skriker efter tryggheten där hemma. Och när jag läste igenom hens inlägg så var det som om jag kastades tillbaka till de gånger jag brutit ihop här och bara velat åka hem.

Från när jag satt vid sängkanten och grät medan jag krampaktigt höll i våningssängens stomme, för det kändes som att marken inte existerade under mig, och om jag föll så visste jag inte hur långt eller hårt jag skulle falla. Tanken att jag skulle stanna i Tanzania i sex veckor till kändes så himla olidlig. Att befinna mig här i sex veckor till med insikten att jag som kvinna alltid kommer vara ”någons” i Tanzania. Att jag inte bara vill vara ”någons” i Tanzania. Allt jag vill är rätten att liksom inte vara ”någons” och om jag ska vara ”någons” för någon så vill jag vara det för mig själv, och ingen annan.

När jag satt på en kökspall hos Anna en vecka senare. Jag kunde inte stå ut med tanken att jag skulle vara här i fem veckor till. För jag visste att i fem veckor till kommer mina beslut bli ifrågasatta, på grund av att jag är kvinna. Allt kändes så himla olidligt och allt jag ville var att åka hem till den plats när jag kunde slippa det här. För jag orkade liksom inte. Jag grät tills jag inte kunde gråta mer medan jag krampaktigt höll fast mig i stolen för jag var helt säker på att marken skulle ge vika under mig.

Eller från i måndags, när jag kröp in under myggnätet och bara ville ge upp insamlingen. För att det är så himla svårt att som kvinna att hjälpa andra kvinnor. Att ett projekt som ska vara så fint och hjälpa de som är mest utsatta i Tanzania, ska medföljas med så stora risker, bara på grund av att jag och hon som hjälper mig är kvinna. Och insikten att om vi båda vore män i Tanzania, skulle vi inte alls riskera lika mycket för något som bara är positivt i grunden. Insikten att det finns så himla mycket kvinnoförtryck i Tanzania, samtidigt som de som är mest förtryckta inte kan göra något åt problemen gjorde så ont inombords. Så jag bryter ihop under myggnätet. Jenny kryper in under myggnätet och håller om mig medan jag vaggar fram och tillbaka med knäna tryckta mot bröstet. För jag klarar verkligen inte det här längre. Jag klarar inte av att se mer skit. Jag måste bara hem. Bort från det här. Någon annan för göra det här istället, för jag orkar verkligen inte.

Men den insikten som har gjort mest ont är tanken att kvinnor jag träffat här och tycker om kommer att få leva med detta i kanske resten av sina liv, medan jag kan åka hem. Jag behöver inte uppleva den här nivån av kvinnoförtryck igen. Men kvinnor som jag lärt känna i Tanzania har levt med detta varje dag fram tills nu och kommer att få leva med detta varje dag under en lång tid framöver om inget drastiskt sker precis nu.

Innan jag åkte till Tanzania så visste jag att det skulle vara annorlunda. Jag var beredd på kvinnoförtryck, fattigdom och barn som far illa. Men när man ser det med egna ögon så blir världen så himla stor, hemsk och något som inte går att hantera. Man är bara liten och obetydlig, och inget spelar någon roll på något sätt.

Men nu sitter jag här. Oavsett hur dåligt jag har mått, oavsett hur mycket jag har velat ge upp så sitter jag här. Vid samma sängkant där jag bröt ihop efter två veckor i Tanzania. Men jag håller inte krampaktigt i våningssängen stomme längre. Jag behöver inte det. Fötterna står liksom stadigt på golvet och jag kan äntligen vara helt säker på att golvet inte kommer att ta vika under mig.

Man kan välja att antingen bryta ihop helt av all den skit som finns i världen. Eller så får man bara inse att oavsett vad man än gör, eller befinner sig i världen, så kommer det att finnas skit. Det kommer att finnas ensamstående mammor som får kämpa varje dag i Tanzania för att överleva, oavsett om jag ser det eller inte. Det kommer att finnas förtryckta kvinnor i Tanzania, oavsett om jag ser det eller inte. Det kommer att finnas sjuka barn i Tanzania som inte kan få någon vård, för familjen inte har råd, oavsett om jag ser det eller inte.

Det kommer att vara svårt för kvinnor att hjälpa andra kvinnor i Tanzania, oavsett om jag startade insamlingen eller inte.

Men det fina med att vara här är att jag kan göra något, och det är ju värt någonting. Och tack vare att så himla många har skänkt pengar så kan vi tillsammans göra något riktigt bra.

Vi har fått in 8 350 kronor.

Tack för att ni har gjort min vistelse här mer meningsful än jag någonsin trodde den kunde vara. Tack för att ni tillåter mig ha ett syfte här som jag inte trodde var möjligt.

Tack.

Pusshej/Tina

Ps. Vill bloggläsare också skänka en slant så är länken till FB-gruppen HÄR. Den är offentlig så alla ska kunna se (om inte så be bara om att bli medlem så addar jag dig) .ds.

 

 

Hej!

Nu när jag har kunnat landa lite i hur jag ska göra med insamlingen så kan jag äntligen berätta om planen (hittills) för insamlingen.

OBS – innan ni läser detta, vissa grejer jag har varit tvungen att säga och göra för att rädda insamlingen känns helt sjuka. Jag hatar att ljuga och jag hatar att smussla med saker. MEN, jag var tvungen att göra detta för att insamlingen skulle kunna få det resultat som den förtjänar – att de som verkligen behöver hjälp får hjälp. Utan att någon barnhemsägare lägger sig i eller att personer som hjälper till med insamlingen far illa.

Så…här kommer planen:

Det första jag kommer att göra är att stötta de familjer som innefattar barn och en ensamstående mamma, de är de som är mest utsatta i Tanzania och som behöver mest hjälp helt enkelt. Fyra mammor (inkl. mamman som hjälper mig som tolk) kommer att få en gasflaska var som används till matlagning. Gasflaskor till matlagning är alltid något som behövs, det räcker i 4-6 månader och mammorna kommer slippa tänka på kostnaden för detta och istället ha möjligheten att investera pengarna i något viktigare, ex: småföretagande. Gasflaskor är också något som är lätt att införskaffa och på grund av att jag inte vill att barnhemsägaren ska förstå hur mycket en viss anställd på hemmet hjälper mig, så är det viktigt att det pengarna går till verkligen kan göra skillnad (vilket gasflaskorna bidrar med) och att det är lätt att införskaffa.

Gasflaskorna kostar 190 000 shilling vilket i vissa fall är mer än tre månadslöner. Det är alltså inte alltid som mammorna ens har råd med gas. Man använder då typ kol men när kol används vid matlagning tar maten mycket längre tid att laga, och ju mer tid man spenderar på matlagning, desto mindre tid kan man jobba, vilket leder till att mindre pengar kommer in till hushållet. Gasflaskorna sparar därmed både tid och pengar.

Igår var jag på barnhemmet och berättade om att jag skulle skänka gasflaskor till fyra mammor. Anledningen (som jag berättade för barnhemsägaren) var att jag skrivit ett inlägg om mammorna (sant!), att några i Sverige läste inlägget och blev så imponerad av mammorna att de ville sponsra på något sätt (eh…typ sant). Jag sa då att jag hade svenska kompisar här som bott i Tanzania ganska länge (också sant!) som föreslog gas (eh…inte sant), och att vi sedan valde det.

Så…ja…jag stretchade på sanningen lite så ägaren till hemmet inte kunde lista ut att det var en anställd på hemmet som hjälpt mig istället.

När jag berättade om att jag skulle vara med och sponsra några mammor, frågade jag också om något behövdes till barnhemmet. Detta för att jag har fått pengar via organisationen jag åker med som ska sponsra barnhemmet på något sätt. Det finns alltså pengar som ändå ska till barnhemmet. Samtidig så vill jag få hen att tro att hen är i kontroll. Jag har inte lagt mig i angående vad som kan köpas och hur mycket det ska kosta. Om jag ifrågasätter typ vad vi ska köpa och hur mycket det kostar så kommer hen förstå direkt att någon anställd på hemmet har berättat att pengar inte alltid hamnar där de ska hamna. Och då hamnar vi exakt där jag inte vill att vi ska hamna, i en situation där någon hamnar illa ute på grund av något som bara ska vara positivt.

Så, resultatet av detta blev att jag sponsrar ett låsbart skåp till medicin, skåpet blir klart på 4 dagar (så jag kan visa er skåpet utan problem) och skåpet kommer att kosta 220 000 shilling. 140 000 shilling sponsras via organisationen jag åker med och 80 000 shilling av insamlingen på Facebook. Det känns ändå okej att spendera 80 000 shilling på skåpet för det gör att ägaren inte blir misstänksam mot mig och den anställde på hemmet. Att spendera 80 000 shilling på ett handgjort skåp känns inte heller som mycket pengar, samtidigt, om ägaren tar överpris (vilket hen antagligen gör) så är det inte insamlingen som tar den stora smällen, utan organisationen som ändå skulle sponsra barnhemmet (och skulle ta smällen ändå).

Pengarna som blir kvar efter skåpet och gasflaskorna (hittills 530 000 shilling) kommer att planeras lite senare när insamlingen är avslutad. Jag kommer då, gå igenom vilka andra familjer som behöver hjälp eller om, de mammor som redan fått hjälp skulle behöva hjälp med investeringar till småföretagande. Om jag känner att initiativet inte är hållbart och om ägaren blir misstänksam så kommer jag vänta med att köpa saker tills pappa kommer hit. För i det här landet så ifrågasätter ingen en man (*älskar dålig kvinnosyn*) och säger min pappa att han vill köpa 50 kg potatis till Muniras mamma så kommer ingen att ifrågasätta honom eller försöka skapa problem.

Det värsta med hela den här situationen är att det är ett bevis på hur svårt det är som kvinna i Tanzania att hjälpa andra kvinnor. Jag har inte träffat på en enda kvinna (från Tanzania) som äger ett barnhem eller liknande initiativ. Och det är fan inte så konstigt på grund av att det är fler män än kvinnor som är utbildade och inkomstskillnaden mellan man och kvinna är så himla stor. Kvinnor har helt enkelt inte kunskapen eller pengarna för att hjälpa andra.

Och har man ändå kunskapen och pengarna (som jag) för att göra något bra så måste man ändå hitta sätt att går runt systemet, för ingen ifrågasätter en man i det här landet men ibland så känns det som alla ifrågasätter en kvinna.

Men det mest sorgliga med detta är att många barnhem existerar på grund av att kvinnor har det så himla mycket sämre än män i Tanzania. Kvinnor har ibland inte en chans utan en man och lämnas kvinnan ensam finns ingenting kvar. Förutom ett liv i fattigdom och några barn som inte heller får någon chans i livet på grund av att familjen inte har råd att placera barnen i en riktig skola. Och de som är som mest utsatta har inte ens makten att förändra något.

Ja…eh…det här blev ett upplyftande inlägg…

*varsågoda*

Nej, måste lyfta upp det här inlägget nu. Det vi har skapat tillsammans är så himla bra och vi kommer verkligen kunna hjälpa människor, på riktigt. Oavsett om kvinnosynen i Tanzania är deppig och att problemen med insamlingen har fått mig att bryta ihop tre gånger på en helg, så finns det en lösning som verkligen kommer att fungera. Hade jag vetat vilka problem jag skulle möta i och med insamlingen, innan jag startade den, skulle jag ändå starta insamlingen, flera gånger om. Andra personer kommer möta exakt samma problem som jag har mött, och jag tänker inte ge upp en sjukt bra idé på grund av några hinder på vägen.

Någon måste stå upp för de här kvinnorna. Och det är det vi gör nu.

Ni är bäst (igen!)

Pusshej/Tina

ps: Här kommer en summering av planen för insamlingen:

1 370 000 shilling (6200 SEK)

• Gasflaskor: 760 000 (4*190 000)
• Skåp: 80 000

= 530 000 shilling (typ 2400 SEK).

ds.