Hej allihopa!
Välkommen till min rundtur i Dublin. Här visar jag mina “guldkorn” och hoppas ni får känslan hur det var att vara Tinis i Dublin mellan 2009-2011.
Då kör vi!
“Här har vi första stoppet. Utanför den här Mcdonald’s restaurangen blev jag rånad på min plånbok men jag tog tillbaka den. För sån’ är jag”
HAHA, kanske ska berätta historien för er då. Jo, jag var och käka på Mcdonald’s med några kompisar innan vi skulle på en fest i stan. Några sekunder innan vi ska resa på oss och gå ser jag i ögonvrån att någon snett bakom mig lägger sin hand i min väska och tar ut min plånbok.
Jag hinner knappt tänka. Jag går liksom på autopilot och ilskan väller fram. Jag trodde inte ens jag kunde känna mig såhär. Såhär arg och liksom ARG, FÖR DET ÄR JU FÖR FAN MIN PLÅNBOK DIN JÄVEL!!!!!?????
Så jag ställer mig upp och går till personen som har tagit min plånbok. Jag skiter fullständigt i om den här personen är större än mig, är starkare än mig och kanske kan slå ner mig på en sekund och sedan springa därifrån.
… eller fråga. Fråga räcker… nog.
Jag: Can I have it back?
Plånbokstjuv: ?!
Jag: My wallet. Can I have it back? You took it from me?
Plånbokstjuv: No I didn’t.
Jag: Yes you did?
Plånbokstjuv: No I didn’t?
Jag: So what is between your legs then?
Plånbokstjuv: Nothing.
Jag: I see you holding my wallet and it is between your legs so could I please have it back?
Och sedan fick jag tillbaka plånboken.
Och vad har vi lärt oss av det här?
Nä. Men om någon snor din plånbok, prova att be om att få tillbaka den. Det kanske funkar. Om man är tuff som mig alltså.
(vilket du antagligen är)
“Ohpss… sidospår. Nu har vi kommit till vårt andra stopp, Dunnes. Här, brukade jag handla mat. Har inget minne av att ha blivit rånad här men en gång kan jag ha kört på ett barn (inte mitt fel) med vagnen och då blev det en s.k. “stel stämning””.
“Vidare! Ni undrar kanske varför jag posar lite lätt framför ett brännmärke. Jo, när jag och två kompisar skulle kolla på en lägenhet parkerade vi bredvid det här märket och min kompis säger “Alltså, det där märket kommer inte från en bilbomb va?”. Vi andra kollar på varandra. Kollar sedan på märket och säger “öh, lägenheten kanske är fin… i alla fall””.
(det var den inte)
“Men nu ska vi inte prata om misslyckade lägenhetsvisningar för precis vid det här torget bodde jag! Det brukar vara en hästmarknad här (red. anm: orkar inte förklara. Googla “horse” och “Ireland” så får ni väl fram något) varje söndag. Vanligtvis är det ganska lugnt men en gång blev några hästar skjutna och det kan, KAN har varit någon bomb här också. Annars lugnt.”
Som en gång när jag pratade med en kille i min klass som var från Dublin:
Han: So where did you live in Dublin?
Jag: Smithfield, you know close to the Jamesons Brewery.
Han: Where the horse market is?
Jag: YES, like next to it. A few metres away.
Han: Wasn’t there a shooting there a year ago or something? Two horses go shot?
Jag: Yes!
Han: … and where there was a bomb?
Jag: Yes, that is EXACTLY, where I lived.
Han: …that is not good.
Ohps, sidospår igen. Då går vi vidare då. HÄR bodde jag. Alltså inte här, här utan inne i byggnaden (några meter upp i en riktig lägenhet). Det var svindyrt och vi hade mögel i lägenheten. Men möblerna var ju superfina!”
“..Men.. vänta… det finns mer?!!? Första gången jag skulle till jobbet från Smithfield såg jag en kille med kniv som “rånade” parkeringsautomaten. Som tur var så sprang han därifrån. Och nu verkar dom ha uppdaterat automaterna också. Kanske så ingen kan “råna” automaterna med kniv längre. Så, det känns ju tryggt.”
Hehe, alltså att få Jacob att ta fina kort med mig och den här automaten tog sin lilla tid.
Jag (posar lätt framför parkeringsautomaten): Ta kort på mig här!
Jacob: Men alltså varför då? Jag har redan tagit kort på dig när du står på torget och utanför lägenheten? Varför ska jag ta kort här?
Jag (fortfarande i en lätt pose framför parkeringsautomaten): Men bara gör det! Det blir kul!
Jacob: Men hur kan en parkeringsautomat var kul? Och folk… stirrar… Tina.
Jag (*gör en snygg pose*): Eh, orka bryr sig!
Jacob: Men alltså, varför?
Jag (*gör en till snygg pose till*): Men gör det bara. Det blir kul!
Jacob: Kul?
Jag (vilar handen avslappnat på parkeringsautomaten): Men ääääär till bloggeeeeeen. Du fattar ju ingeeentiiiiiing.
Jacob: Du ska ta kort med en parkeringsautomat för bloggens skull?
Jag: Ja…
Jacob: Okej…jag tar en bild då.
*allt för er*
Det var det. Nu i efterhand kanske jag inte har gett er en sådan himla rättvis rundtur. Det finns ju mer att göra i Dublin än att få plånboken stulen och bo i mögliga lägenheter. Så därmed kan ni få en bild på när jag och Jacob var i Guiness Bryggeriet och jag fick smaka på Guiness. Vi blev förda till ett rum med 30 andra där det fanns tavlor på grundaren till Guiness och en guide som lärde oss att dricka Guiness “på rätt sätt”.
Guide: Hold the Glass with your arm at a 90 degree angle. Take deep breathe in. Take a big gulp of your Guiness and let the Guiness roll into your mouth (red.anm: hen sa typ inte “roll” men ni fattar vad jag menar) and let your mouth embrace the taste… mmmm….do you feel the barley and the chocolatey tones melt together… there is nothing like Guiness… it is so amazing…
Jag: mmm.. yes…very…
Pusshej!
Tinis
Jättetråkig blogg (SKOJA.) 
