Sååååååååååå vissa av er som gör uppsats vet att det tar tid! Det är ju inte direkt som en a-kurs liksom.

Så, iaf. Jag har försökt tänka ut ett bra sätt så att man har tid att göra andra saker! Typ leva! Söka jobb! etc.

Och igår kom jag på det – en idé som skulle förändra precis ALLT. Nämligen att allt annat – förutom uppsatsen – får inte ta mer än 15 minuter.

…alltså:

*blogga om att äta Frozen Yogurt* – 15 minuter

*umgås med Jacob* – 15 minuter

*söka ett jobb* – 15 minuter

*handla* – 15 minuter

*duscha håret* – 15 minuter

*träna* – 15 minuter

*leva i allmänhet* – 15 minuter

Lista kan göras lång. Åh, det kändes verkligen som jag hade hittat något revolutionärt. Speciellt efter igår när jag lyckades blogga när tacopajen var i ugnen…PÅ 15 MINUTER. Gah! Allt kändes så självklart.

Till och med idag har det känts så självklart. Jag var så peppad! Skrev ihop ett personligt brev på 15 minuter och kände bara “…den här metoden är sååååå bra…..såååå nöjd är jag” medan jag knappade på tangenterna fort som fan.

Jag gick till och med och träna – utan att börja grina innan (iofs grina jag för att jag inte hittade mitt lås och nu gjorde jag det – men ändå, allt gick så smärtfritt!).

…och medan jag gick i solen mot gymmet (inte ett 15 min pass tyvärr – världen har inte anpassat sig ännu) så fick jag nästintill hybris.

Eller okej. Jag fick hybris.

Jag insåg att denna metod – dvs. att göra typ allt (förutom uppsatsen) på 15 min – var GENIAL. Jag har ju alltid velat skriva en bok?! Kanske är detta boken jag ska skriva? En bok som bara handlar om hur man gör saker på högst 15 minuter? Jag hade ju tänkt mig en mer skönlitterär bok som handlar om en tjej som “fuckar upp mycket” (ej inspirerad av ngn speciell) MEN detta kan ju vara min väg in i bokvärlden. Plus att människor som gör självhjälpsböcker alltid får göra sådana där föreläsningar som man tjänar multum på.

Typ såhär tänkte jag mig (i bokformat):

…hela min karriär var redan utstakad. Men oavsett om det var helt klart att jag skulle bli miljonär inom ett år (på min bok + inspirerande föreläsningar) så var det ju ändå viktigt att kanske få iväg den där ansökan…också. Dvs. mitt personliga brev på 15 min.

Så, jag kom hem från träningen, superpepp för att åter se “det bästa personliga brevet någonsin på 15 minuter”.

Sedan började jag läsa igenom det. Hitta “några stavfel”

Läste igenom igen  – “hitta några igen”

Bad Jacob läsa igenom – “hitta några till”

Fick skriva om hälften. Blev frustrerad.

Projicera frustrationen på Jacob då han var närmast mig.

Berättade för Jacob hade jag projicerat allt på honom och att jag egentligen är sur på mig själv och att 15 minuters metoden INTE kan garantera “det bästa personliga brevet någonsin”.

La liiiiteeeeee mer tid på ansökan än 15 minuter.

Insåg att 15-minuters metoden inte fungerade alls.

Startade datorn och började kolla ikapp Teen Mom 2 av ren frustration – istället för att börja skriva på min självhjälpsbok .

Såååå…ja…….det här var min idé. Det här var min dag. Får återgå till en skönlitterär bok som handlar om en tjej “som fuckar upp mycket” helt enkelt! Eller spender mer än 15 minuter på att skriva personliga brev. Det är nog också ett tips.

Pusshej!/Tina

 

 

Hejhej!

Enda sedan jag och Jacob var på IKEA för första gången har jag haft en dröm och en vision om att prova Frozen Yogurt. Och idag var det äntligen dags.

Jacob hade varnat mig lite innan. Första gången vi besökte IKEA (i Umeå, obviously) köpte en tjej EXAKT samma frozen yogurt som jag ville ha och visade på en STOR besvikelse.

Men jag var inte rädd. Jag var inte fyra. Det finns säkerligen inte så mycket som är gemensamt mellan mig och en fyraåring. Förutom att Jacob ibland bäddar om mig.

…plus en gång när jag var på Bromma flygplats såg jag en förälder och en unge (som typ var fyra?) som såååg såå glad ut. Sedan helt plötsligt från ingenstans blir hen supergrinig och föräldern säger

“…MEN DU VAR JU GLAD NYSS!!!!!!”

…och ja, förutom repliker som “bränn dig inte nu Tina” och “akta parketten” så är det en av det mest använda meningarna som Jacob använder när han pratar med mig. Mitt standardsvar är hur som helst då:

“MYCKET KAN HÄNDA PÅ EN MILLISEKUND ÄLSKLING!!!!!!!!”

Hur som. Vill inte tappa bort mig.

Jag var i alla fall på IKEA nu igen. Jag och Jacob hade cyklat ända bor till Söderslätts handelsområde. 4.6 km enkelväg. Jag var redo!

Så efter någon timme stod jag där i kön. Med en tia på kontot. Fick min glass. Sedan var det dags att smaka.

Jag kunde se hur Jacob synade mig. Han visste.

“Hur smakar det då?”

“mm………..visst….jätte…gott” 

“Okej…”

*två minuter senare*

“Okej…det smakar konstigt….. inte som….mjukglass direkt…det smakar….fryst yogurt…..”

“Men det är ju exakt det, det är Tina? Det heter ju Frozen Yogurt?

“…JA! Men det ser ju PRECIS ut som mjukglass, hur kan man inte förvänta sig något annat!!!!!!!! Det ser ju precis ut som det!!!!!! De kan ju inte marknadsföra det på samma sätta förstår du väl!!!!”

“Okej…men du kan få smaka på min mjukglass sen, om du vill”

Vad jag svarad? Nej. Jag ville verkligen behålla min stolthet.

Sedan åt jag den ändå, men iaf. I fem minuter behöll jag min stolthet.

Sååååå vad har vi lärt oss av det här då? Jo, jag är antagligen fyra år och Frozen Yogurt smakar som fryst yogurt. U heard it here first.

…och om någon vill ha en jämförelse:

Här är livet med Frozen Yogurt:

Här är livet med mjukglass:

Now u know.

~~~~~~YouR WeLcOmE~~~~~~

Funderar på riktigt att ha en blogg-serie som heter #Tinatestar. Tänkte ändå prova ansiktsvaxning hemma en dag (igen). Kanske blir en bra fortsättning???!!!!

Pusshej!

 

 

Hej,

Jag och Jacob tjafsade precis om vem som skulle handla. Jag tänkte att jag går igenom det med er (inkl. argument)…för varför inte??!!!

Fredag 17:20: 

Jag argumenterar för att Jacob ska gå och handla eftersom det bara är “nååågra” saker.

“Kan inte du gå och handla idag? Det behöver ju bara nååågra grejer vi behöver för att göra något lätt, typ hamburgare”

..men nej! Jacob kontrar och går på taktiken att “vi” ska handla. Typisk Jacob taktik (eller så är det för han faktiskt vill att “vi” ska handla men man kan inte vara mjuk mot sin motståndare – går.inte).

“Nä, men kan inte vi gå och handla?

…men jag har en idé för jag var nämligen och handlade HELT SJÄLV för två dagar sedan. Alla vet att man kan utgå från tidigare händelser när man tjafsar om vem som ska handla. Alla vet det.

“Meeeeeen jag var ju precis å handla. För två dagar sedan. Du vet när jag köpte MASSA saker och gick 600 meter med en SUPERTUNG matkasse. Den gången”

JACOB KONTRAR IGEN!!!!!!! Denna gång för att påminna mig att Jacob också handlade själv  i veckan – nämligen igår. En dag efter jag handlade.

“Men jag var ju och handla igår?”

GAH! Nu måste jag tänka om. Men jag har något som Jacob inte har tänkt på. Detaljer. Han har inte tänkt på detaljer. Det här kan vara ett vinnande kort. Jag bara vet det.

“…amen potatis ja! det är ju EN grej. Jag köpte ju minst 10 grejer sist. Om vi räknar ut det jämt så har ju du minst 9 saker att köpa tills vi är jämt, det är standard!”

Jacob blir tyst i någon sekund. Jag hinner tänka att nu har jag det, nu har jag det. Om jag bara är lite gullig. Jag kan erbjuda honom att skriva en lista, det är ju typ halva jobbet. Eller hur? Om jag erbjuder mig skriva en lista så har jag det, jag bara vet det!

“…älskling….jag kan skriva en lista också, se här jag kan skriva här, hamburgebröd, ost, vad var det mer? Lök? Jag kan skriva en lista så är det bara för dig att gå, du behöver knappt göra någonting! Förutom att gå till affären. Men annars, ingenting…”

…men NEJ, han kontrar. När jag minst anar det. Och han använder ett offer-kort. Att han inte är sugen på hamburgare. Alla vet att detta är ett relativt effektivt kort. Kanske har jag en ide att kontra med, men det här kan bli svårt.

“…meeen jag är ju inte ens sugen på hamburgare?”

Okej. Jag kör på det sista kortet jag har. Det är ett svårt beslut. Kanske är jag hungrig för all framtid. Men kanske funkar det. Och det är allt som är värt just nu.

“…MEN DÅ ÄR JAG INTE ENS SUGEN PÅ MAT! DÅ LÄGGER JAG MIG HÄR OCH SOVER, JAG BEHÖVER INTE ENS MAT!!!!!!!”

Jacob: ….

*jag vann*

Om det är något tips jag har angående “ge upp” så är det att “ge upp” fungera utmärkt när man bråkar om saker i hushållet. Typ om vem som ska laga mat. Då kan man bara säga

“jag äter inte idag, jag går en diet på luft, hejdå!”

(tillslut lagar den andra mat och då är det superlätt att bara “hänga på”)

Vill dock påpeka att jag en minut efter jag sagt “SKA INTE HA NÅGONTING” ändå gick med på att följa med. Inte för att jag inte vann, utan för det är bara sån jag är! En snäll och stöttande flickvän helt enkelt.

Slutade dock med att Jacob inte fick köpa lättöl då jag glömde mitt leg och kassörskan på ICA verkligen inte ville riskera att han köpte ut till mig (fast jag är 28).

Sååå…älskling…SA JU ATT DU SKULLE GÅ SJÄLV!!!! Hade du vart själv hade du haft en sexpack lättöl i kylen men nu har du inte det!

Pusshej!

Tinis

 

 

 

Hej!

OHHHHH TINA…BACK AT IT AGAIN WITH CREATING UR OWN PROBLEMS

Idag har vart en dålig dag. Alltså inte en dålig, dålig, dag. Men bara en dag när man bah ÅÅHHHH ni vet känner att man inte “räcker till” typ någonstans (fast man gör det, jag menar, jag deklarerade min enskilda näringsverksamhet idag aka. skogen, herregud, borde få medalj). Ja, men en dålig dag man bara har ibland!

Iaf.

Min specialitet under dåliga dagar är att bara hantera det genom att “grina ut det” men jag kände nu att “nä, jag vill prova att göra något annat! lära mig något nytt!”. Jag tar ändå examen snart och då känns det viktigt att prova nya saker helt enkelt.

….I will try new things – like not crying on a bad day! Because that’s just me……*wiho* 

Så jag bestämde mig för att träna och på något sätt ta tag i mitt liv! Jag har hört att om man tränar så får man endorfiner och så löser sig typ allt i sitt liv + man grinar inte ut en dålig dag – det blir typ tvärtom. Har läst massa forskning om det, MASSA.

*skoja*

Lärde mig det när jag såg Legally Blonde (såg filmen för första gången när jag var 12 och budskapen från filmen har verkligen följt med mig igenom hela livet).

*baserat på forskning*

Hur som helst. Jag skulle nu iväg och träna och jag hade inte gjort det på en vecka typ. Hittade ett pass som heter “indoor walking” vilket typ är som spinning fast man typ “går” på en crosstrainer. Detta pass var en stor favorit under Statistik B (dvs, the test of my life) då jag kunde gå dit i rent stress-rage (ni vet stadiet efter stadiet då man vill stress-gråta varannan dag)  och låtsas att jag typ var en bulldozer som bara…KÖRDE ÖVER MINA STATISTIKBÖCKER!!!!!!!!!

Det var helt enkelt ett självklart pass att utöva nu när jag försökte vidga mina vyer lite ang. hantera en dålig dag.

Inte jag – men kunde vara

 Enda gången jag dock fullkomligt hatade det var när vi hade intervaller genom hela passet och jag höll på att svimma samtidigt som personen bredvid mig frustade och svettades så mycket att det typ kom över en massa svett på MIN crosstrainer som jag NOGA desinfekterat 20 minuter tidigare.

Men hur som helst! Eftersom jag är en positiv person som INTE ska börja grina bara för man har en dålig dag utan gör något åt saken och går och tränar så fokuserade jag inte på när min crosstrainer blev ner-svettad (nytt ord) av en annan person. Det här var dagen då jag skulle fokusera på att vara positiv och se fram emot att svettas med andra.  Jag var redo! Och beslutsam! En ny tid var kommen! En tid då jag inte grinar! En tid då jag…inte….

FAN. Låset är borta. Mitt lås till skåpen i omklädningsrummet är borta. Inser snabbt att att Jacob lånat mitt hänglås och att han inte lagt tillbaka det. Det måste vara så. Jag kollar inte ens igenom hela väskan utan jag bara vet att det är så. Det är ju så självklart.

Först tänker jag att “det här är meningen, det här är en utmaning, jag måste bara vara stark så klarar jag det här, jag tänker inte grina” och kollar igenom andra väskor efter mitt hänglås.

Hittar det inte.

Intalar mig själv att vara stark igen “det löser sig, jag måste inte ha hänglås, det löser sig, jag går utan, vädret är säkert bra.”

*kollar ut genom fönstret*

 

.”…okej….vädret sög…men eh, ok, det här går, jag vet att det här går, så länge jag inte nuddar golvet så klarar jag mig om jag bara inte nudd….”

*nuddar golvet”

“UUUUUUUÄHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH”

Sedan satt jag där på golvet och grinade ett tag. Först med ytterkläder. Sedan slutade jag grina men hade fortfarande ytterkläder på. Sedan bytte jag om igen och låste in mig i vardagsrummet.

…och till sist kom Jacob hem. Först undrade han varför jag hade stängt dörren till vardagsrummet och då svarade jag (coolt) “…för jag har lust!” sedan sa jag lite mer avslappnat;

“du får gärna lämna tillbaka hänglåset du lånat”. 

“men jag har ju det”

“eh…NÄ, jag kollade innerfickan i väskan”

“men….har du kollat igenom hela väskan?”

“…………………..”

“Hade du det?”

“…………….njaeeeeeeeeee………………………….jag hann inte det för jag var så upptagen med att ge upp och sätta mig ner och grina med kläderna på”

“Okej……….för hänglåset är i framfickan”

“…….ok………….”

Sååååå, det var det. Så kan det gå i livet när man inte kollar igenom hela väskan, man ger helt enkelt upp och grinar på golvet istället för att träna! Så tips från mig är att kolla igenom hela väskan innan man bryter ihop!!!!!!!!!!!!

Sååå *tips*

Pusshej!

Tjej som tycker om att skapa problem i sitt liv.

 

 

 

 

 

 

 

 

Hej allihopa!

GU VAD SEXIGT LIV MED LEVER!!!!!!!

*NOT*

Låt mig presentera min vecka. Om det här vore Paradise Hotel skulle den här veckan heta “sjukdomsveckan” (minus sexiga sjukhuskläder + att vår lägenhet inte är som ett dramatiskt harem).

Måndag 16:00: Jag och Jacob ses för första gången på en vecka. Han berättar att han känner sig “hängig” men det är “inte så farligt”.

Tisdag 10:00: JACOB ÄR JÄTTESJUK!!!!!!!!!!!!!!! Känner hur hela mitt hjärta går sönder av att bara höra han typ hosta och lovar mig själv att aldrig skaffa barn för jag skulle gå under mentalt om mitt barn ens skulle få en förkylning. Jag bröt ihop en gång när Jacob skar sig i fingret så han fick tejpa. Jag bröt alltså ihop av det – och Jacob fick trösta mig. Plus mina kompisar medan han fick gå till vårdcentralen.

Jaja.

Sedan har jag sett ett automatiskt videoklipp på Facebook (ni vet när man scrollar så startar videon på en gång) som visar exakt hur en födsel gick till. Lyckades tajma precis när barnet skulle komma ut. Detta kan också vara en anledning till att jag ej kommer att skaffa någon baby för OMG jag kommer INTE att utsätta mig själv för det där.

…förresten kan man stämma någon för typ mentalt lidande för automatiska videos på Facebook?!

Okej. Vi går vidare.

Onsdag 02:33 (natt): JACOB ÄR FORTFARANDE JÄTTESJUK!!!! Vaknar av att han typ snörvlar och vill dö inuti. Kan inte somna om. Gör en ekonomiskt budget över mitt framtida liv tills jag somnar. Vissa kör på sömnpiller – jag gör budgets! Ett effektivt sätt.

Onsdag 7:33: Möter Jacob i köket. Tänkte först vara allmänt gullig (pga jacob är sjuk) men pga att jag budgeterat under natten så börjar jag med att berätta exakt allt som vi inte har råd med och har råd med. Får en stark känsla av att jag helst av allt i livet vill ha en sån’ budgettavla som i Lyxfällan!!!! Åhhhhhhhhhhh!!!! VILL HA!!! CRAVINGS!!! (förutom biten att vi har en massa skulder, mest för att det verkar kul att ha en sådan tavla).

 

Hur som helst, om det är inte är ett bra sätt att vakna upp till om man är sjuk så vet jag int!

Onsdag 12:45: Köper nässpray till Jacob. Mest till mig själv så jag slipper höra han snörvla + så jag kan sova inatt, men självklart för jag är en OMTÄNKSAM FLICKVÄN!!!!

Intalar jag mig själv i alla fall.

Onsdag 13:00: Funderar på strategier att få Jacob att använda nässpray så det ser ut som jag köpt det för hans skulle och inte min.

Onsdag: 13:10: Tänker fortfarande på det.

Onsdag 17:00: Har inte tid att tänka på det här längre för nu har vi tvätt-tid! Kvalitets tid med Jacob + att det är nu jag ska pusha Jacob att använda nässpray – för hans skull. Men först lite catch-up:

Jag: GAAAH, kunde inte sova inatt!

Jacob: Nää, vakna du av mig?

Jag: Ja…men det är okej…du är ju sjuk…

Jacob: mmm, men kanske jag kan sova på soffan då så du slipper höra?

Jag: ÅH, KAN DU???!!!!! (inser här att jag kanske inte ens behöver använda mig av min nässprays-strategi)

Jacob: nä, jag skoja bara för trodde du skulle säga NEJ?!

Jag: eh…okej…nej men älskling…sov i sängen….jag vill det……….lovar…..

Jacob: ………………..trodde du skulle säga nej……….

Jag: mmm…….men du gjorde jag inte det…men kul att du vill sova i din egen säng…blir jättebra.

Onsdag 17:10: Gah! Det här gick inte bra. Nu vet Jacob att jag egentligen inte är en omtänksam flickvän utan någon som gärna låter sin kille sova på soffan om han är sjuk så jag inte “påverkas negativt”. Fan, fan,fan. Måste starta konversationen angående nässpray på ett bra sätt nu så det verkar som jag gör allt för hans skull.

Onsdag 17:50: Jag och Jacob går tillbaka till tvättstugan och nu är det dags. Dags för konversationen om nässpray.

Jag: …ska du inte ha lite nässpray då….

Jacob: Nä, men alltså jag behöver inte det.

Jag: Men är du säker! Du måste ju! Du vill ju!

Jacob: Nä, känns okej, är inte täppt, bara snorig (ÄR JU SNORIGHETEN SOM ÄR PROBLEMET NÄR MAN JAG SKA SOVA…..MENAR ÖH…JACOB…)

Jag: Men är du säker, säker?

Jacob (öppnar dörren till tvättstugan): Ja! Man ska inte överanvända det där ändå.

Jag: MEN DU MÅSTE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jacob: …

Jag: OM DU INTE GÖR DET FÖR DIN SKULLE GÖR DET FÖR MIN!!!!!!!!!!!!!!!!

Jacob: Din skull?

Jag: Jag kommer inte kunna sova annars.

Jacob: …så nässprayen var för din skull?

Jag: PRECIS, precis.

Jacob: ….ok….

Onsdag 17:52: Inser att meningarna “…OM DU INTE GÖR DET FÖR DIN EGEN SKULL…GÖR DET FÖR MIG” måste nått typ varenda granne i hyreshuset. Tänker att dom måste tro att vi är superdramatiska och bråkar om något viktigt som jag vet inte, sånt man gör på tv.

…men egentligen handlar det bara om nässpray.

Kul ändå att man kan underhålla. Händer ändå inte supermycket i vårt hyreshus. Förutom den gången då jag och Jacob hade fest och vår påtända granne ville ha hjälp att hitta sin telefon som typ egentligen var i hans byxor som befann sig i tvättkorgen. Det var kul.

Onsdag 18:00: Inser också att min plan inte funkade. Jacob synade det direkt. Kan ha att göra med att jag skrek ut “GÖÖÖÖR DET FÖR MIN SKULL DÅÅÅ!”, men kunde också vart något annat. Går in på bloggen och hittar det här inlägget från hösten 2013 när Jacob var sjuk i Macao.

Jag åt ju iaf inte upp något som var hans, typ hans påskgodis.

Fredag 10:00: Äter upp delar av Jacobs påskgodis, sparar dock godiset som Jacob älskar mest. Kanske för jag inte gillar det – men fortfarande – snällt.

Lördag: Jag är typ sjuk och sitter här och är sjukt irriterad över att hela lägenheten typ luktar sjukdom.

&%€(((/JADKLJDAÖDSJFKDFSKLJFSDSKJSJKLAJKSDSFJKDJADFKJASKJKFFJ).

Funderar också på att gå så långt att äta godiset som jag inte gillar (vilket är kvar i Jacobs påskägg).

Hoppas på bättre dag imorgon. Då ska jag till Umeås nya shoppingcenter och använda kuponger och äta asiatiskt…SOM UTOMLANDS!!!!!!!

+ handla billiga saker på TGR.

Pusshej/Tinis

Hej!

Som vi alla vet fick man reda skatteåtebäringen i veckan. En vanligtvis dramafri upplevelse.

Men inte inte denna gång. Denna gång var annorlunda.

Det började dock bra. Jag lyckades komma in på min deklaration en hel dag innan man kunde det (på grund av att jag är en datahacker som inte ger mig!). Men sedan hände något efter jag kom in.

…när jag loggade in var det som en liten “notis”. En notis jag aldrig sett förut. Det stod att jag hade bilagor att fylla i. Bilagor. 

…och sedan ser jag det här:

…och jag har ALDRIG HAFT ETT FÖRETAG!!!! JAG ÄR INGEN ENSKILD NÄRINGSIDKARE!!!!!! Enskilda näringsidkare är INTE JAG!!!!!!!!!!!!! Det är typ människor som helt enkelt, inte är jag. Har till och med intalat mig själv halva mitt liv att “jag aldrig någonsin ska starta företag för det verkar superkrångligt och helst vill jag deklarera på fem minuter plz”.

Jag har läst typ 30 hp redovisning totalt i mitt liv och vad jag lärt mig är att:

1. Det tar inte fem minuter.
2. Jag vill inte göra det här.

Needless to say….I freaked……out.

Försökte tänka på alla möjliga aktiviteter som typ var en företagsaktivitet under 2015. Kan det vara när jag lottade ut en safari-tavla till min kompis Lina? Kan det vara den gången jag skrev att bästa sättet att överleva vintern i norrland var att köpa en spade från Rusta???!! Tror någon på riktigt att jag gjorde reklam för Rusta???!!!!

KAN DET VARA MIN BLOGG?! Jag har ju hört att bloggare får såååå många skattesmällar. Kanske för att de tjänar pengar på det, men vem vet, kanske skatteverket också skattar sådana som går minus på bloggen, OCKSÅ?!

(om man ska tro vad som sägs i media så räcker det typ att säga ordet “blogg” högt så får man antagligen en förhöjd skatt på 300%)

…och till sist “NÅGON måste ha anmält mig och i så fall vem???!!!”

Frågorna var många. Men jag hade inte tid för det – för jag var tvungen att ha en plan.

Så – medan jag stod i kö till att ringa Skatteverket (för att fråga vad som händer och vem som sätter dit mig) så funderade jag på hur jag skulle lösa det här – om Skatteverket inte trodde mig. För något var ju fel och jag var ju absolut inte enskild näringsidkare (plus något försökte sätta dit mig).

Jag tänkte på flera saker. Hur jag skulle lägga upp det. Jag skulle vara cool men ändå rak. Inte panikig och säga saker för fort. Ingen fattar vad jag säger när jag har panik.

Jag. måste. Vara. Lugn.

Sedan tänkte jag på vilken strategi jag skulle ha om ingen trodde mig. Så jag tänkte på vad människor som faktiskt skattefuskar brukar ursäkta sig med (Ja. Jag nådde dit. Var plan C). Vad brukar dessa personer med MASSOR med pengar säga som egentligen har typ tvättat pengar och har pengarna i någon konstig bank i en ö utanför Storbritannien (har läst Snabba Cash typ 1,2,3 –  har koll). Vad säger skattefuskare? Hur beter dom sig? Hur kommer dom undan? För om någon som faktiskt fuskar kommer undan med någonting så måste ju jag som är helt oskyldig komma undan med exakt samma sak! ELLER?!

Jag hann dock inte tänka så mycket mer för efter 20 minuter kom jag fram.

“Hej, du har kommit till Skatteverket…”

(precis där så glömmer jag alla möjliga strategier jag har kommit på – överhuvudtaget)

“HALLÅNÅGOTÄRFELJAGÄRFÖRETAGARETYPENLIGTSKATTEVERKETMENJAGÄRINTEDET!!!!!”

“eh, va?”

“Eh, jo jag, eh, det står att jag är enskild näringsidkare i min deklaration”

“Okej”

“…MEN JAG ÄR INTE DET!!!!! Jag har inget företag överhuvudtaget!!!!”

“Oj, men det låter ju jättekonstigt”

“…JAG VET! Det är som någon har hittat på”

“Okej, men så du är säker att du inte har några speciella tillgångar”

“Tillgångar, JAG? HAHAHAH. Nä. Har typ ej råd med ett tält. Kanske ett från Rusta men annars inte.” (gah, måste sluta nämna Rusta överallt, inte bra)

“hmmm…okej…så ingen fastighet?”

“HAHA. nä. Jag säger ju det, det här är superkonstigt! Något är helt fel!”

“hmmm…och du är heeeelt säker?”

“Ja! Aldrig vart så säker i mitt liv. På någonting.”

“…hmmm…men skog då? Har du skog?”

“…………”

*tystnad*

“…öhhh….om…jag…har….typ…..något….träd….räknas….det…då?

“Ja, det räknas”

“Så det är skogen?”

“mmm…det är skogen”

“…och inte att jag hade en utlottning på min blogg där jag gav en safaritavla till min kompis Lina gratis?

“Nä, det är skogen. Garanterat”

Sedan frågade jag vad jag kunde deklarera. Hen sa verktyg, om jag fick för mig att hugga ned ett träd eller så. Och sedan fick jag reda på att jag måste deklarera varje år fastän jag frågade om det verkligen var nödvändigt för “jag hänger faktiskt inte där, alls, den liksom bara är där”. 

Så. Ja. Det här är jag. Det här är mitt liv. Vet inte vad jag ska skriva mer.

Pusshej!

Tinis (snart nyexaminerad ekonom, bloggare – och näringsidkare)

 

 

 

 

 

 

 

Hej!

BLOGG-PAUS-BONUS-INLÄGG IGEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Okej, känns som jag egentligen inte har blogg-paus men gillar att i alla fall få det att verka som om jag håller något som jag säger jag ska göra i en viss tid.

Anyhow.

Herregud. Överallt så ser man bara “hur du löser problem”, “hur ditt liv blir enklare”, “hur du blir lycklig”. Det finns absolut ingenting om hur man blir olycklig, eller hur ens liv blir svårare, eller hur man ens skapar problem?!

Vad är det här? Varför tar ingen upp det för?

Iaf. Då är det tur att ni har mig för jag är nämligen expert på att skapa problem. I mitt cv står det nog att jag är en problemlösare, men det är en nödvändighet när man skapar egna problem. Man lär sig inte hur man gör en snygg u-sväng på en 60 väg förrän man åker mot enkelriktat, som jag brukar säga!

Okej. Som många andra har jag en cykel. Vi har vart med om mycket jag och min cykel. Bland annat så fick jag road-rage vid ett övergångsställe med min cykel. En annan gång fick jag punka och bröt ihop mitt i stan. Vi har haft kul, jag och min cykel.

Men det slutar inte där. För precis efter lovet (jullovet) så fick jag ryck och ville super-duper-låsa-min-cykel. Vilket jag gjorde. Jag låste både mitt vanliga lås och låset som jag inte låst på fleeeera år (det ska finnas en anledning, vilket jag hade i bak huvudet men jag körde på magkänslan som vanligt – kör alltid på magkänslan).

Så jag låste min cykel som det inte fanns någon morgondag. Sedan hör jag en röst. Det är Jacob. Som stått bredvid mig hela tiden.

“Men vad gör du?”

“SUPERDUPERLÅSERMINCYKEL SERU VÄL!”

“EHH… minns du varför du inte använt det där låset på typ fyra år?”

“Näää….men spelar det någon roll?”

“Ja, du vet att du inte har någon låskolv på den där va?”

“EH….oohpssss…………..”

Och precis då insåg jag att jag låst en cykel som jag inte kan låsa upp. Det var det jag antog i alla fall (och antagande har alltid rätt!)

Vad jag gjorde sen?

Precis som vem som helst – GAV UPP! Jacob prata om att vi skulle använda någon såg men jag kände bah, nääää… GE UPP! GE UPP PÅ CYKELN! Det blir ROLIGARE såhär. Livet blir ROLIGARE såhär. När man ger upp alltså.

Så, jag gav upp. Tiden gick. Veckorna gick.

…och så en dag så bestämde jag mig för…att inte ge upp…längre. Jag var redo! Nu skulle Jaco….menar…JAG fixa min cykel. Nu gällde det! GAH! Jag är ingen som ger upp på min cykel längre!

“Älskling det är dags!”

“Vadå?”

“Vi ska fixa min cykel!!!!!!!!!! Ska bara googla först!!!”

 

And so I did. Googlade. Hur man låser upp en cykel som man låst utan låskolv. Hittade inget. Tänkte i två sek:

“hmmm…konstigt…det går ju typ att googla allt…skitsamma…Jac…JAG löser detta!!!”

Tre minuter senare stod vi i cykelrummet. Jag och Jacob. Precis innan vi ska kolla hur vi ska typ få upp låset (utan låskolv) så provar Jacob få upp det, lite smått.

*klick*

“Men eh, Tina, den var ju aldrig låst, den låste sig aldrig”

“…..”

“Kanske för det inte går att låsa en cykel med låskolv. Eh, alltså prova du ens att få upp låset sist?”

“…”

(rätt svar: nej, jag gav upp)

Så ja….det är SÅ man skapar problem i sitt liv! Ett sätt att göra det på. Har flera andra exempel men detta det senaste så kände det var bra att ta upp som en början.

Och just det. Det går visst inte att låsa en cykel utan låskolv, alls. Därför det ej går att googla fram något.

(NI HÖRDE DET FÖRST HÄR!!!!!!!!!!!!!!!! HAR PATENT PÅ DETTA!!!!!)

 

 

Inte min cykel men har hört att bilder är bra att ha när man bloggar och orkar ej ta bild på min egen. Den här har antagligen en låskolv kvar på cykellåset. 

Pusshej!

Tina

 

Hej allihopa!

Såååååå…dååå…var….jag….här

Iaf. Jag har har en “lugn” helg så jag har massa tid över! I två dagar!

Tänkte först pyssla något. Sånt som personer gör som typ är ostressade och har tid till saker. Funderade på att måla en ask till Jacob, som present, eftersom han har vart…är…ni vet tålmodig. Med mig.

…och att han behöver ett pyttelitet skrin för bli FAN galen när jag ska damma nattduksbordet pga att han har massa smågrejer. Smågrejer är typ det värsta som finns när man ska damma. GAH!!!!!!!!

Men om någon frågar så var det självklar pga att han är snäll och att jag älskar honom.

Okej, åter till pysslet. Jag stod på pyssel-avdelningen på Coop (typ två hyllor) igår… men fan…det fanns inte så mycket färg. Sedan vet jag inte vad jag skulle ha för målarfärg på en träask. Vattenfärg? Tuschpenna? Akryl? Nagellack?

Det blev stressigt.

…sedan frågade Jacob om jag inte skulle ringa Malin (min kompis som är en pro-pysslare). Men eftersom jag hade 2% batteri så kunde jag inte det.

…så…det blev ingen ask. Eller pyssel igår.

Men idag, då skulle jag köpa pyssel! Jag och Jacob gick ned till Panduro och jag var supernära på att köpa porslinmuggar som jag kunde dekorera.

Men så läste jag instruktionerna och man var tvungen att använda ugn. Och visst jag kan ju använda en ugn men jag kände bah, näääääää, gah. Plus att jag inte vill vara den som är den men typ dekorera en mugg kostar typ 130 kronor för färg och en mugg. Jag kan ju lika gärna köpa  en personlig mugg på Lagerhaus (där jag för övrigt har rabatt). Plus att jag slipper hålla koll på en ugn.

Kände för övrigt EXAKT likadant när jag i somras bestämde mig för att bli en “hemmafixare” och måla om ett litet utebord vi har. Men så berätta Jacob att “måla ett utebord inte är som att måla naglarna” och “det tar inte 15 minuter” och “färg kostar typ flera hundra kronor”.

Jaja.

Därför är jag här. För att berätta om det plus göra av med kreativ energi. Därav här var ett blogg-paus-bonus-inlägg.

hmmm…försöker tänka på något annat………joo…innan jag avslutar!

Jacob har köpt en laminatmaskin! Så himla sexigt! Han ska använda det till sina spel. Även fast han köper nya spel med fina kort så vill han ändå göra det lilla extra….OCH äntligen kan jag göra falskleg igen.

Skoja. Var visst i USA 2008 som jag gjorde det. Mitt eget alltså.

Ska sluta nu.

Pusshej!

/tjejen som ej pysslar som är ihop med en kille som laminerar (EJ falskleg)

 

 

Hej!

….jag ska ta en paus………

 

Ja. Det är sant. Men ni behöver inte va ledsna!

Men har du inte precis tagit en paus?

Jo, förra hösten gjorde jag ett försök att ta en paus från bloggis men det gick inte å va ifrån bloggisen. Så jag kom tillbaka. Efter två veckor.

Gah, det är verkligen supersvårt att ta paus från någon som gör en så himla glad. Speciellt när jag hade en sådan tuff höst. Ibland hade jag superdeppiga dagar. Superdeppiga veckor. Men den stunden jag fick skriva om roliga saker så försvann allt det där deppiga. Det var lite av en räddare i nöden. Jag var inte redo att ta en paus från det, för jag behövde bloggen mer än någonsin när jag mådde som jag gjorde. Även fast jag hade tusen saker att göra.

Sedan läste jag någonstans att man absolut inte kunde ta pauser som bloggare för då…DÖR ALLT…PÅ EN GÅNG!!!!! Allt jag kunde tänka på var:

“nnnn…eejjj….bbbloogggiisss…eeeej…ddööö”.

…herregud, man vill ju ta en paus men inte om den ska…DÖ!

Vad är annorlunda den här gången

…hmmm..bra fråga!

 

Jag mår mycket bättre nu, det är ju en punkt (hehe)…men också att jag förstår att jag måste göra det. Den här bloggen kom till när jag hade som mest tid att leva. När jag hade som minst krav. När jag och Jacob åt ute varje dag. En tid när jag inte behövde städa, diska.

…och nu ser mitt liv ut såhär:

• Städa, diska, tina kyckling, få utbrott över att jag glömt tina kyckling (bevis nedan)

(ja, rättat lite för att någon ska förstå. Vid sms-utbrott brukar jag ej fokusera på rättstavning)

• Skriva en D-uppsats på 80 sidor
• Göra ett omprov i Statistik B (………..jag vet…..inte….klar…..)

Förstår ni? Det finns ingen tid att leva typ. Jag har fan inte målat naglarna på ett halvår. Det finns inte ens tid för att göra saker som att… jag vet inte… sänka en båt på en utflykt i Kina (LÄNK).

Nu kanske det är bra att jag inte har haft tid att sänka en båt, MEN ÄNDÅ, ni kanske förstår.

Sedan vill jag också skriva med hjärtat. Hela tiden. Och ju mer jag kommer in i den här terminen desto mer förstår jag att det finns en risk med att jag kommer vara så stressad över allt att det typ inte går att skriva med hjärtat längre. Och då spelar det ju ingen roll. Meningen med bloggen är att allt ska vara så kravlöst på något sätt.

…och sedan är jag fan inte rädd över att bloggen ska dö. Herregud, den här bloggisen följer typ inga blogg-regler överhuvudtaget. Inga fina bilder. Inga dagliga uppdateringar. Ingenting som en “levande” blogg ska vara. Det är ju inte slutet för att jag tar en paus i några månader.  Det är ju typ tvärtom! Jag får tid att leva lite mer, tänka på vad jag vill skriva om, skriva (men inte här) och bloggen fortsätter ha kvar sin själ på något sätt!

Plus att jag vill inte vara negativ eller så men..GIFSEN BÖRJAR TA SLUT! Vi pratar om en oljekris lite då och då men ingen, jag menar, INGEN har pratat om att det producerar mindre gifs än vad som används. Nu kanske någon tänker

“ohhhhh…oljan e ju inte slut…finns ju Antarktis”

…och då säger jag bara:

PRECIS.

Det är värre än den framtida oljekrisen. Det finns inga gifs på Antarktis direkt.

Därmed, då min blogg består av 80% gifs så finns det en chans att gif-världen får en chans att återhämta sig och jag slipper ta beslutet om att återvända gifs. Jag har gjort det en gång. Eller två. Det var jobbigt.

 

När kommer du tillbaka?

Till sommaren hade jag tänkt. När statistiken är klar. När uppsatsen är klar. När jag har målat naglarna minst en gång. Det ska kännas bra i hjärtat också. Men satsar på sommaren!

 

Kan jag läsa något under tiden?

hmmmmmmmmmmmmm, du kan bland annat läsa ett inlägg jag skrev i veckan. Det handlar om Tanzania och jag skrev det i onsdags (LÄNK).

…sedan så kanske man eventuellt kan köpa sig en Veckorevyn i slutet av mars… för någon kanske är med där………

Jag. Det är jag som är med där. Jag får en egen sida. Det är bara ett nummer men det är är SERIÖST EN AV DET STÖRSTA SOM HAR HÄNT MIG OCH JAG KOMMER TJATA OM DET HÄR I FLERA ÅR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag kollar på Real Housewives en del och då brukar man ha fest varje gång man typ är med i en tidning eller så. Funderar på att göra samma sak. Eventuellt. Hör av er om ni är intresserade. Kan bjuda på superbillig prosecco.

*tihi*

Pusshej!

Tina

 

 

För ett år sedan åkte jag ned till Tanzania som volontär. Det var en upplevelse som finns här i bloggen och som jag aldrig kommer att glömma. Jag var med om saker jag aldrig trodde jag någonsin skulle få vara med om. Både på gott och ont.

När jag åkte iväg som volontär så blev jag kompis med en som var som en mamma på barnhemmet. Typ den som diskar, gör all mat etc. Hon visade mig hur andra familjer bodde och eftersom hon kunde lite engelska så kunde hon hjälpa mig med att kommunicera familjerna som hade barn på barnhemmet.

Helgen då hon visade hur hon och andra i hennes bostadsområde bodde så föddes idén att starta insamlingen. “Mama” på barnhemmet hjälpte mig till en början. När insamlingen var liten. Sedan insåg jag att det var ohållbart att ha henne involverad då jag inte ville att hon skulle ta skada då hon också på något sätt var anställd åt barnhemmet. Det kunde ses som ett svek om hon hjälpte mig istället för den som ägde barnhemmet. Samtidigt kunde familjerna ta skada också. Det sista jag ville var att någon skulle ta skada av det. Huvudsaken var på något sätt att pengarna gick fram på rätt sätt.

Några månader efter jag kom hem fick jag reda på att hon fick sparken. Genast fick jag en dålig känsla i magen och jag var hjärtekrossad över att veta att hon kanske fick sparken på grund av att jag involverade henne i något.

Men det tog inte slut där. Saker bara kom flygande emot och samtidigt var jag så himla bräcklig.

En dag fick jag ett meddelande från barnhemsägaren angående massa anledningar till varför hon fick sparken. Ett av dom var att hon slog barnen.

Då gick jag sönder. För var jag så himla ledsen över att hon hade fått sparken, att hennes dotter skiljs från sina bästa kompisar, att hon inte har något levebröd alls och nu så kanske barnen hela tiden hade tagit skada. Jag kunde inte veta vad som var sant eller falskt men bara tanken av att det kanske hade hänt fick mig att gå sönder i tusen bitar.

Jag blev knäckt. Det blev för mycket på något sätt att hantera. Jag sa upp all kontakt med alla från min volontärupplevelse förutom Saga och Jenny. Jag började samla ihop mig själv. Vissa dagar gick det bra. Andra inte. Vissa dagar kändes det som jag gick tre steg tillbaka och vissa dagar gick jag tre steg fram.

Ett år efter jag åkte kan jag säga att jag har samlat ihop mig igen och hittat någon form av acceptans. Jag kommer aldrig att få reda på vem som gjorde vad. Jag kan heller inte dela in allting i svart och vitt, för precis som du och jag, är människor i Tanzania både och. Man har bra sidor och dåliga sidor. Och framförallt – jag fokuserar på det positiva som har hänt. På allt det som gick bra och det som jag lärde mig.

…och nu ett år senare plingar till i min mobil.

Det är hon som var “mama” på barnhemmet. Hon har på något sätt hittat min Facebook.

Först så tänker jag inte acceptera meddelandet. Jag stänger ned och låtsas om som ingenting.

Men efter en stund så inser jag att det spelar ingen roll vad som hänt tidigare. Jag kommer aldrig veta exakt allt som har hänt. Men jag kan försöka ta reda på vad som händer nu. Om hon mår bra. Om andra familjer mår bra. Om hennes dotter mår bra. Om andra barn mår bra. Allt det jag undrat i 10 månader kan jag få reda på.

Så jag svarade. Försökte kommunicera på så enkel engelska som möjligt. Jag förklarar att jag kan inte prata med henne som förut, men att vi kan prata idag.

Jag fick reda på att hon är kvar där hon var förut. Att hon inte har några fiender. Att hon är säker. Att hon har ett litet kafé (i Tanzania-mått). Att hennes dotter kan gå i skolan. Hon berättar vissa av barnen är kvar på barnhemmet. Hon säger att det inte är superlätt att få ihop allting men att hon är en hustler. Jag skrattar när jag ser att hon skriver så för det är jag som lärde henne vad det innebar och det var jag som sa att hon är en “real hustler” och nu använder hon det typ hela tiden.

Jag skriver tillbaka att hon ska hälsa alla barnens familjer hur de har förändrat mitt liv, hur mycket jag tycker om dom. När jag gjort det så skickar hon att hon ska det.

Sedan berättar hon att en av mammorna som fick köksgas frågar efter mig varje dag. Och jag svarar att hon ska hälsa henne.

Jag skriver sedan att jag inte kommer att kunna skriva med henne igen men att jag är tacksam för att hon har berättat hur det är med henne och andra. Hon svarar som hon förstår och skriver att hon tackar för min tid.

Jag gråter och skrattar om vartannat. Men mest av allt är jag tacksam. Tacksam att jag fick en chans i efterhand att förklara hur mycket barnens familjer hjälpte mig och förändrade på hur jag ser på livet. Tacksam för att barnen får veta det. Det är det viktigaste av allt.

Barnen och dess familjer har förändrat på hur jag ser på saker. De har förändrat mitt liv. Mitt liv är inte detsamma på grund av att de har släppt in mig i sina liv. Utan dom hade jag aldrig sett något annat än barnhemmet. Jag fick nu också se verkligheten. Och jag är så himla tacksam för det.

Det är superlätt att vara kritisk nu. Mot allting. Ingenting är svart eller vitt. Ingenting är lätt att bedöma. Jag kan aldrig veta hur mycket som stämmer. Men idag fick jag en chans att berätta för barnen och deras familjer på barnhemmet hur mycket dom betyder för mig.

Om det är något jag önskade mig, nu ett år senare, så är det just det.